bygga slott av is

De senaste 20 åren har han gjort allt från slott till grottor och katedraler av is. Och trots att han varit lite hemlig har ryktet om isformationerna fått fötter. Någon hittar hans verk, fotograferar och lägger ut på Facebook. Sedan är folkstormen ett faktum.
Han skrattar till över telefon från hemmabyn:
– Så fort jag kommer till en ny plats tänker jag att »här kan jag göra is!«. Det finns något barnsligt över materialet. När jag var liten tyckte jag både om att leka med strömmande vatten och rinnande stearin. Det här är lite samma sak.

De senaste åren har han utgått från ett gammalt kalkstensbrott. Där byggde han i vintras en nio meter hög isgrotta som vem som helst kunde gå in i. Till sin hjälp hade han dels ett strömmande vattendrag, dels 200 meter egenhändigt byggda hängrännor, med rätt fallhöjd. Vattnet rann och frös till rätt form. Med stämjärn lirkade han loss is från rännorna som fick tjänstgöra som pelare till grundkonstruktionen. En blandning av snö och vatten fungerade som klister eller murbruk.
– Slask stelnar fort, snabbare än murbruk! Det är ett roligt byggmaterial, säger han.
Hängrännorna är placerade på höjden ovanför kalkstensbrottet. När grundkonstruktionen är klar, låter han vattnet rinna ner längs med stupet och stänka ner alltihop.

Arbetet är minst sagt tålamodskrävande. Adam Scheibach börjar tidigt på vintern och verket blir större och större ju längre säsongen fortskrider, även om töväder kan ställa till det när som helst. Minst en gång varje vinter brukar han tvingas börja om från början.
– Men jag täcker över med bubbelplast och presenningar och försöker rädda så mycket som möjligt när jag ser att ett töväder är på ingång.

Allt började i Tyresta nationalpark utanför Stockholm. Det var vinter och han korsade en frusen bäck. Just den här dagen noterade han att en del av vattnet fortfarande porlade. Om han ledde om det i nya kanaler borde det bildas mer is, tänkte han, och började jobba med yxan som han hade med sig. Några dagar senare kom han tillbaka och började skapa sin allra första iskonstruktion.
Året därpå hittade han en ny bäck, med större fallhöjd. Det borde möjliggöra högre byggen, funderade han. Iskapelserna växte, och fler och fler nyfikna började hitta dit.
– En vuxen karl som leker med vatten i skogen! Jag sprang och gömde mig när det kom folk. Det var lite pinsamt, men jag tänkte att jag nog tröttnar på det här snart. Istället blev allt bara ännu roligare och häftigare, så till slut fick jag bekänna färg, säger Adam Scheibach.

Han har fortsatt att bygga så gott som varje år. Vissa vintrar har det gått bättre, andra sämre, helt beroende på väder. Han bor sedan många år tillbaka i Dalarna, där temperaturerna generellt sett är lägre än i Stockholm.
– Men vintrarna har sakta blivit varmare sedan jag började för över 20 år sedan. Jag har redan flyttat en gång, delvis för att få tillgång till bättre vintrar. Nu skulle jag behöva flytta igen, ännu längre norrut. Klimatförändringarna förstör min hobby, säger Adam Scheibach.

Högst upp på önskelistan står jämna och stabila temperaturer. Men alltför kallt är inte heller bra. Om det är kallare än tolv minusgrader går det inte att leda vatten i rännorna. För mycket snö innebär också problem. All snö måste skottas eller försiktigt borstas bort med en liten borste. Snön gör att det kommer in luft i konstruktionen och då blir den inte längre solid.
– Och jag kan fortfarande inte bygga och hålla på när människor är där och tittar. När jag bygger stort och högt klättrar jag mycket på isen. Då måste jag vara helt fokuserad, annars blir det farligt, säger han.

Hans tillverkningsmetoder har förfinats och utvecklats över åren. Att vara uppfinnarjocke är en del av livsstilen. Till en början utgick han helt och hållet från bäckarna. Numera har han hängrännorna till hjälp, i mer behändig arbetshöjd, och slipper krypa på marken. Dessutom har vattenslangar blivit ett bra komplement. Vattnet rinner från bäcken in i slangen med självtryck, så han behöver varken pump eller elektricitet för att det ska fungera. Sedan får vattendropparna stänka ner grundkonstruktionen.
– Men jag vet inte hur många gånger jag fått ta hem stelfrusna slangar för att tina dem. Eftersom djupfrysta slangar inte är så lätta att få in i bilen blir det lite av en sport att lösa, säger han.Den senaste planen är att gräva ner en vattenslang med frostskydd i bäcken och koppla den till ett bilbatteri som kan tina upp den vid behov. I teorin borde det funka. I praktiken återstår det att se.

Det brukar ha blivit mars innan Adam Scheibach har byggt klart. Då dröjer det också fortfarande ett tag innan allt smälter. Han vill helst att besökarna kommer och tittar först då. Samtidigt har han dubbla känslor inför våren.
– Det är alltid lite tråkigt när allt börjar rasa, men eftersom det är väntat är det ändå helt okej. Jag börjar direkt fundera på vad jag ska göra nästa år. Det blir tråkigt att upprepa samma grej. Jag har länge velat försöka att göra en glaciär. Kanske blir det i år?