Drakar och demoner

Han är sonson till den fattige konsthantverkare som en gång i tiden skapade de första färgglada djur i papier-maché, som skulle komma att bli kända över hela Mexiko.

Det var i Mexico City på 1930-talet. Pedro Linares arbetade som »cartonero« på gatan. Hans släkt hade jobbat med papier-maché sedan 1700-talet. Men familjen hade det dåligt ställt och kunde inte alltid sätta mat på bordet. Under flera år hade Pedro också lidit av magsår, och en kväll blev han riktigt illa däran.
– Han hade så hög feber att han började hallucinera, och i feberdimman såg han plötsligt hur förfärligt fula och skrämmande djur kom galopperande rakt mot honom, säger barnbarnet Leonardo.

– Samtidigt upprepade en röst i hans huvud något obegripligt: »Alebrijes, alebrijes, alebrijes.«

När Pedro Linares så småningom frisknade till, kunde han inte släppa tanken på sin feberdröm, och bestämde sig för att använda det hantverk han redan behärskade, cartonería, för att återskapa de dramatiska odjuren. Monstruösa, skrämmande, skrangliga och spetälska.

Anskrämligheten hos de första alebrijerna höll kunderna borta. Men bredvid marknaden där Pedro Linares höll till, arbetade konstnärer med stora väggmålningar. En av dem var den berömde Diego Rivera, som förälskade sig i Linares utmanande papier-maché-skulpturer.
– Han såg något unikt i dem. Han köpte första kullen och började sedan samla på djuren, berättar Leonardo Linares.

Och Pedro Linares arbetade vidare. För att locka fler kunder började han göra muntrare och mer lättillgängliga skulpturer. De första hade gråa och jordiga färger. Nu gav han dem starkare kulörer, glans, mönstrade detaljer och kött på benen.

Det fungerade.

Det nya uttrycket lockade inte bara privatpersoner att öppna plånboken utan även museer. Alebrijerna visades på internationella utställningar och utvecklades till en välbekant del av den folkliga mexikanska konsten.

Än idag arbetar Leonardo Linares i Merced Balbuena, samma stadsdel som hans farfar verkade i, intill Mexico Citys välkända »trolldomsmarknad«. En smal, röd metalltrappa leder upp till ateljén som han delar med sin pappa, bröder och brorssöner.

Där uppe råder organiserat kaos. Väggar, golv och tak är fyllda av plåtburkar och petflaskor med färg, penslar, tygstycken och halvfärdiga arbeten. Dockor, skelett, smådjävlar, djurhuvuden… På ett av de överbelamrade och färgfläckade borden ligger kvällstidningar med braskande rubriker tillsammans med ett virrvarr av kartonger. På golvet står rullar med brunt tjockt paketpapper. Lenonardo Linares sveper med handen över rummet.
– Elräkningar, bankutskick, apotekskvitton och lottokuponger – allt som är papper kan vi använda!

För att visa hur de jobbar öppnar han en låda med två centimeter långa, klolika pappkoner. De ska bli fötter och händer. I en annan ligger drakhuvuden.
– Först gör vi de olika kroppsdelarna och sätter ihop dem. Sen skapar vi detaljerna. Sist målar vi med vit grundfärg och dekorerar dem.

Att skapa en alebrije tar från femton dagar till en och en halv månad, beroende på hur stor och komplicerad figuren är. Formerna byggs metodiskt av pappersremsor som bestrukits med klister på bägge sidor. Ark läggs på ark. Limmet består av vetemjöl och vatten som kokats till rätt konsistens.
– Gjutformar brukar vi inte, säger Leonardo Linares, men ibland stålskelett om det är en väldigt stor figur.

Tidigare använde familjen naturliga färgpigment. När Leonardo var barn, var det hans uppgift att förbereda färgen. Men det var en knepig process. Den fuktiga miljön gjorde färgen geléartad så fort den stod orörd och ett oljekök gick hela tiden varmt för att hålla den rinnig.
– När mina föräldrar på 1970- talet insåg att industriproducerade färger fungerar i alla miljöer, då övergick vi till dem, säger Leonardo Linares och ser sig om.
– Men allt här är handgjort. Många tror att man kan göra många djur i samma modell men det går inte. Ingen är den andra exakt lik.

Dessutom har de vilda djuren fortsatt att utvecklas över tid.
– Det estetiska kan förändras utan att man mister essensen. Min farfars djur var stela och rakryggade. Min pappa gav sina mer rörelse.

Men, undrar kanske någon som rest i Mexiko, kommer inte alebrijer från delstaten Oaxaca? Och är de inte gjorda av trä?

Jo, numera finns »alebrijer« även i Oaxaca och bland många mexikaner och turister är det just den regionen – berömd för sitt hantverk – som främst förknippas med begreppet. Inspirerad av Pedro Linares började nämligen en träsnidare i byn San Martín Tilcajete på 1980-talet att skapa mönstrade trädjur, och gav dem samma namn. Snart följde andra byar efter.

Leonardo Linares skakar på huvudet.
– Ja, det finns en kontrovers. Det är inte rätt.

Men inte förrän det började dyka upp »oaxacanska« trä-alebrijer tillverkade i Kina, gjorde familjen Linares en rättssak av problemet. Eftersom de hade varumärkesskyddat namnet, var det upp till dem att agera om de ville stoppa de kinesiska kopiorna. I samma veva registrerade också hantverkarna i Oaxaca ett nytt namn för sina träfigurer, tonas, även om man än idag ser ordet alebrijes överallt i Oaxaca.

Men Leonardo Linares ser pragmatiskt på problemet. Han är inte allt för bekymrad.
– När något funkar finns alltid risken att bli kopierad!