Det svarta guldet

Att koka tjära är en hel konst. I full skala görs det i en tjärdal, där man bränner fet tallved utan syretillförsel och den utvunna tjäran samlas upp ur en ränna. För Sören Mård som har ett litet mobilt tjärkokeri är artisteriet och kunskapen lika viktiga som den lyxtjära han får fram – så fin att den går att äta.

Text Jonatan Malm
Foto Ellinor Hall
21 november 2012

Vad jag förstår så är ett träd inget annat än ett koncentrat av solen som skiner på det, vattnet det dricker och jorden det rotat sig i. Hetta upp detta träd, och när det blir varmt nog kommer dess blod rinna ut: det är tjäran. Det optimala koncentratet av ett träd, kanske av hela skogen. Mustig, påträngande, skyddande. Men också minnande om gamla tider och manande till timmar i barrskog, i rök och töcken, vid huggkubbar och vedupplag.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

På en grusplan rätt nära landsvägen i Västerdalarna står Sören Mård och monterar ihop sin mobila tjärkokare. Fråga mig inte vem han är. Men i sin kolarhatt och sina näbbkängor är han Svarte Sören; en karaktär som spelar sin roll ypperligt väl, som ständigt lockar till skratt på marknader runt om i landet, som får folk att försöka sila vad som är kunskap och vad som är teater i hans show. Klart är ändå att den svarta trögflytande vätskan i burkarna han säljer är en kvalitativ naturprodukt som kan spåras till just denna lilla tjärkokare och till feta furustickor från Mockfjärdskogarna.

Förfäderna Mård kolade också i Mockfjärdskogarna. Men sin egen kunskap vann Sören på egen hand i mitten av nittiotalet. Berättelsen trillar genom det trassliga skägget på stämningsskapande dalmål, men innehåller också begrepp som »trial and error« och »googla«. Hursomhelst började det med kolning på gammelgården. När han stod inför ett parti med fet tjärved kände han att det var fel att kola veden; den skulle bli tjära.
– Kol kan man göra av alla träslag, men tjära kan man bara göra av fet furu. Ser ni tallen där borta? I botten på den finns en hjärtrot. Den producerar töre som sprids ut i hela trädet. Men om ni skulle fälla den skulle hjärtroten vara kvar och fortsätta producera töre, som i stället koncentreras i roten. Det är framförallt såna stubbar man har bränt tjära av.

Om tjära

Vad är egentligen tjära? En definition är den trögflytande vätska som bildas när rök från förbränning av snart sagt varje slags materia kondenseras, så kallad torrdestillering. Detta är anledningen att man pratar om tjära i cigaretter, eller om stenkolstjära. Det senare är ett cancerogent ämne, som liksom sin förädlade variant kreosot varit populärt som rötskydd på exempelvis järnvägssyllar. Kulturmiljövården kämpar också med det faktum att stenkolstjära periodvis ersatt trätjära som behandling av spåntak. Den bildar nämligen en helt annan typ av yta, som blir hård, krackelerar och inte låter nya lager av trätjära fästa.

Den traditionella definitionen, och den i folkmun rådande, är den bruna vätska som utvinns ur fet tallved genom reducerad förbränning. För att få ved rik på töre, som är ett annat namn på denna hartsrika vätska, kan man antingen skada tallar med yxa i omgångar eller bryta gamla tallstubbar. Själva bränningen har traditionellt gjorts i en så kallad tjärdal, där den fint kluvna veden staplas över en grävd sluttande ränna med tätad botten. Veden täcks över med jord för att kunna förbrännas med minimal tillgång till syre. Tjäran rinner ut genom rännan och samlas upp. Kvar i tjärdalen finns prima träkol. Om tjäran reduceras genom kokning får man beck, som använts som fuktisolering av trävirke, tråd och rep.

Trätjära var under många hundra år Sveriges största exportvara (det mesta brändes dock i Finland, som under denna tid hörde till Sverige). I dag finns ingen storskalig tillverkning av trätjära i Sverige. Även den tjära som anses vara handelns finaste är importerad från Kina. Hur tillverkningen där går till är inte helt lätt att få veta.

Tjärved kan också bildas om tallen skadas av en så kallad törskatesvamp, eller av något annat. Sören visar en bit av en tall som är så fet och genomimpregnerad att den väger bly och doftar starkt. Det är en »brandlyra« som överlevt en skogsbrand på 1700-talet och därefter skyddat sig med tjära till fullständig mättnad.

Att hugga dessa vresiga vedämnen till små stickor är ett terapiarbete. Sören packar stickorna tätt i en större konservburk från skolbespisningen och vänder den upp och ner på ett plåtbord som är trattformat. När han eldar runt burken blir de feta trästickorna heta, men fattar inte eld eftersom inget syre finns i burken. När de nått rätt temperatur rinner tjäran ut genom ett rör. Under processens gång skiftar rökgaserna färg, och Sören menar att det är genom att avläsa dessa som tjärkokaren och kolaren vet vilken fas förvandlingen står i. Den vita gasen som rinner ner mot marken är gengas, drivmedlet i krigstidens och utmarkernas gengasbilar. Jag tänker att det är denna gas som får mig att känna mig lite yr. Sören vet precis vad som händer om man får den i sig; en gång drog han halsbloss av misstag. Det dröjde bara några sekunder så hade magen tömt sig.

Svart kommer tjäran ut. Jag tänker på gamla träekor, stavkyrkor och rötskydd. Men Sören och hans specialvän Barbro verkar helst använda tjäran som en lyxig skafferiprodukt. Jag frågar efter användningsområden och får olika recept till svar: tjärsnaps, tjärsenap, tjärglace som är så härligt gott på grillat kött.

Kvar i burken när tjäran runnit ur finns träkol. Om Sören är på medeltidsmarknad brukar han leta upp smeder för att byta bort kolet. Annars händer det att folk söker upp honom för att köpa kol till sina vattenpipor, för att vara säkra på att det inte är polska gamla slipers som ger fyr åt den ångtobak de drar i sig.

Jag frågar Sören vad som är drivkraften bakom denna rökiga och sotiga verksamhet, varpå han pekar på sin slitna och välimpregnerade hatt:
– Detta är en typisk kolarhatt. Den tillhörde en av mina förfäder vid mitten av 1800-talet. Man sa om en sån här hatt att den ska duga till två ändamål: man ska kunna hämta vatten i den om dagen och den ska fungera som potta på natten.

Användningsområden för tjära

  • ­ Rötskydd av byggnadskonstruktioner och behandling av båtar. Ofta blandad med en tredjedel vardera av linolja och balsamterpentin.
  • ­ Tjära är ett utmärkt bindemedel. Med svart pigment, exempelvis kimrök, får du en klassisk färg till lagårdsdörrar eller mörka fasader. Med rödfärgspigment får du »rödtjära«, en tidigare mycket vanlig ytbehandling av spåntak på kyrkor, timmerknutar eller andra utsatta byggnadsdelar. 1–2 delar falu ljus rödfärgspigment (eller kimrök) till 8 delar dalbränd trätjära. Tjäran värms till max 60 grader före inblandning av pigment och före strykning.
  • ­ Blandad med krita får man så kallat rackar- kitt, en traditionell och varaktig fogmassa att fylla sprickor i gamla båtar med.
  • ­ Att behandla järn och plåt med varm tjära, eventuellt med inblandning av linolja, ger ett bra rostskydd.
  • ­ Tjära är antiseptiskt och har länge använts till sårvård på både djur och människor. Tjärtvål anses undergörande för diverse hudproblem.
  • ­ Tjära har länge använts för impregnering av segelduk och rep.
  • ­ Tjära som värms in i skidornas undersidor med hjälp av blåslampa eller vårsol är en klassisk grundvalla.
  • ­ Tjära bränd av björknäver kallas ryssolja, och kan användas som skyddande impregnering av läder.
  • ­ Tjäran ger smak i tjärpastiller, i diverse smakförhöjare och spritdrycker.

Skrönorna är en viktig bit av verksamheten, det förstår man. Men det handlar också om att närma sig sitt ursprung och dem som levt före. Under mitten av 1800-talet låg nära nog alla Mockfjärdsbönder i skogarna om vintern för att producera kol till Tanså hytta, som slukade 24 000 kubikmeter träkol per driftsår. Att klättra omkring på en kolmila var ett farligt jobb, om den öppnade sig och man föll ner kom man aldrig upp igen. Och om tröttheten blev för stark och ögonen slöt sig kunde en kvarts årsinkomst brinna upp på någon timme.

Förfäderna levde sina liv i skogen, och att ta upp deras spår och utvinna tjära, träkol, grankåda till salva och bränna myrmalm till järn är ett sätt att aktivera alla de minnen som slumrar i skogen. Komma dem nära.

Sista tjärskvätten rinner ut, och brasan pyr endast en stund till. Barbro åker för att koka nypotatisen som tillsammans med sill, tjärsenap och tjärsnaps ska bli dagens mål. Och jag undrar vem Svarte Sören blir när han hänger av sig sina rökiga kläder och återgår till att vara Sören Mård.

21 november 2012

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy