På jakt efter hantverkets själ

Dessutom kallar han sig för en efterdyning.

Och så kan man kanske se det, både med hans släkts och Limas historia i åtanke. Redan i början av 1500-talet fanns det en smed med namnet Helje i byn. Och här i allra västligaste Dalarna har det dessutom arbetats osedvanligt ihärdigt vid städ och ässjor genom åren. År 1764 gjordes en stor undersökning av smidet på landsbygden i Dalarna. Då fanns det 280 smeder i Lima och Transtrand – på 320 gårdsägare. Och de ägnade sig inte främst åt självhushållssmide, och självklart inte åt hobbyverksamhet, utan åt yrkesmässig produktion. Den vanligaste artikeln var liar. Under ett år lär det ha gjorts 70 000 stycken.

Idag är Mattias Helje en av tre yngre smeder från Lima. Om en 42-årig fyrbarnsfar som i år har varit verksam som smed i exakt halva livet nu kan kvala in i gruppen yngre. Tre smeder är en påtagligt hög andel av en så liten bofast befolkning, menar han. En – efterdyning.

– Jag vill hitta dimensioner i smidet som jag inte hittat förut. Fördjupa mig. Nå fram till… hantverkets själ, säger han i bilen på väg upp till gården på tunet i byn Heden, när han försöker förklara sina drivkrafter. Vägen kringlar fram med Västerdalälven i öster och Sveriges sydligaste fjäll, Tandövarden, i väster bakom bergen.

– För mig är det nödvändigt att skapa. Men tekniken i sig är oviktig om den inte leder fram till kontakt med en annan människa, till ett uttryck som kommunicerar, säger han med eftertryck. Han tittar efter om jag förstår. För det är själva kärnan.

Vi kör förbi en lokal timmerhustillverkare som använder hans handsmidda bilyxor när stockarna bearbetas. Verktyg är en av hans specialiteter, som yxor, bandknivar och liar. Men konstsmide är det likaså, som ljuskronan där han huggit in ett mönster i stommen, inspirerat av dekoren på ett gammalt gångjärn.
– Jag har ägnat mycket tid till att försöka hitta sätt att använda äldre tiders formspråk på ett sätt så att det funkar idag, här och nu. Jag har experimenterat, blandat gammalt och nytt och sökt mig fram, säger han och pekar ut ett par hus där det fortfarande står kvarlämnade bälgar och städ, precis som det gör lite var stans i de här trakterna. Den urblekta flaggan med sockenvapnet från 1960-talet, som dinglar lojt från hans husknut, berättar också om järnet. Utöver en Limabåt visar den en smideshammare, yxa och hästsko.

När vi träffas är det snart älgjaktstider. Då går större delen av samhället på lågvarv, de flesta är till skogs. Själv jagar han inte, men funderar ändå över om han ska ta sig en skogsvecka, för att kola sig en årsförbrukning av träkol. Han berättar om liggmilan, en typ av mila som var vanlig innan vallonerna kom till Sverige, en som inte kräver lika mycket passning men heller inte ger lika mycket kol som en stående mila.
– Träkol behöver mer omsorg i ässjan än stenkol när man smider och man måste till volymen sett använda mer kol för att nå upp till samma hetta, säger han.

Men förr var det träkol som gällde för smeder i dessa skogsbygder, och Mattias Helje testade under tre år att använda enbart sådant, gärna av gran, för att se om det var görligt. Och det var det ju. Men det krävdes mycket kol.

Han gillar tanken på att själv, i möjligaste mån, kunna förse sig med det han behöver. Årets lingon och hjortron är plockade. Från sommarens semesterresa i Skåne står en bytta med finaste vita badstrandssand på en hylla i smedjan. Kvartssand är ett riktigt gammaldags flussmedel, berättar han, bra för att få järnytor att snabbare flyta innan de ska fogas samman, eller »vällas ihop« som det heter på fackspråk. Och tanken på järn från skogen får honom också att se glad ut.
– Jag tror att väldigt många smeder drömmer om att se hur järnet blir till. Det är magiskt!

Då syftar han på myrmalmen – också kallad limonit eller järnockra – råmaterialet till tidigare generationer Limasmeders arbetsjärn. I obearbetat skick ser det ut som grus, klumpar eller gyttja. Ockrafärgat eller rostrött.
– Rött vatten i bäckar och tjärnar eller en oljig hinna över vattnet kan vara en indikation på myrmalm, som ger ett väldigt plastiskt järn. Får man bara tag på bra kvalitet är sådant järn överlägset modernt smidesjärn att jobba med, menar Mattias Helje. Men några större volymer blir det knappast idag.

Precis som i de flesta kolässjor här i landet ligger det – trots allt – stenkol på härden i hans nybyggda smedja, invigd i april. Det är smedja nummer tre i ordningen och med den har kolen kommit under tak, han har fått en liten utställningsdel, ett fikarum och en träverkstad, »för att kunna göra skaft och slöjda och så«. De tidigare smedjorna var mindre och låg i hus som han plockat ner, flyttat till gården och satt upp, ett från tidigt 1900-tal, ett annat från 1700-talet. Inget märkvärdigt, verkar han tycka.
– Titta på husen häromkring.

Han nickar mot den timrade boden vid sidan av boningshuset.
– Man ser märkningar efter flyttar på de flesta av husen här, det är så det har gått till när man har behövt ett hus, säger han avdramatiserande.
– Och när jag började som sextonåring trodde jag att man helst skulle ha en 1700-talssmedja.

Men idag får den gärna vara praktisk också. Det syns också i den nya smedjan, det är arbetsvänligt luftigt mellan maskiner och redskap. Mitt i rummet står städen, ett av Norrlandstyp och ett av engelskt modell. Bredvid dörrhålet tronar en eldriven fjäderhammare.
– Förr hade man en släggdräng istället. Att hitta en ersättning för honom är den moderna smedens största problem.

Släggdrängen skötte dessutom blåsbälgen vid elden, idag ersatt av en fläkt under ässjan.
– Balansen mellan eldens hetta och syret är halva hantverket. Man måste styra mängden syre för att järnet inte ska »brännas«, berättar han och kommer in på lyhörda sinnen.
– Den som lyssnar noga hör ett dovt, råmande ljud när glöden är lagom varm och tillräckligt syresatt. Med hörselkåpor på kan man ge akt på färgen och på hur kolet beter sig, förklarar han lugnt. Men så har han också undervisat mycket, bland annat varit huvudlärare i smide på Sätergläntan, Hemslöjdens gård.

Han ser glad ut och citerar en smedvän:
– Visst är det så, att där det finns en eld, finns det ett hem!?

Själv fastnade han för smide redan som tonåring. I högstadiet såg han till att få prya hos en lokal smed och var efter det där så mycket han kunde, »i doften av tidningspapper, träkol och stenkol«. Och efter grundskolan, som sextonåring, antogs han till Stenebyskolans fyraåriga smidesutbildning – trots att syokonsulenten rådde honom att istället satsa på musiken. Ett lika osäkert yrkesval det, kan man tycka.

Men det säger en del om hans skicklighet som musiker. Han är riksspelman på fiol och känd för att spela låtar från Lima och Transtrandområdet, en svängig och snirklig musik, som har mer gemensamt med traditionsmusik från gränstrakterna i Norge och Värmland än med gamla tongångar från östra Dalarna.
– Mitt spelande får styras av lust. Musiken har jag för mitt eget höga nöjes skull, säger han, just som två av hans fyra döttrar kommer ut genom dörren, den ena med en gitarr under armen. En av hans plattor heter Smedjelåtar.

– I min värld är smide och fiol en vanlig kombination, de kompletterar varandra.
Kanske, reflekterar han, beror det på att det ena uttrycket är hugget i sten, och det andra är förgängligt?
– I smedjan står man dessutom ensam. Då är spelandet ett perfekt sätt för att komma ut, träffa folk och se sig omkring.

Han kommer tillbaka till vikten av kommunikation. Av att söka efter uttryck som – just – kommunicerar. Det gäller både musiken och smidet.
– Både hantverk och musik är universella språk. Man kan träffa en smed från andra sidan jorden, det är samma sak, man förstår varandra.

Och ljudet då. Finns det sådana likheter mellan smide och musik?

Mattias Helje funderar.
– Ja, man hör ju förstås på rytmen om någon kan smida. Det låter på ett visst sätt. Det liksom hänger ihop, flyter. Lite som att spela en melodi, säger han och vänsterhandens fingrar trummar i luften, som över strängar.

Kanske finns det ytterligare en likhet. I folkmusikkretsar ser man ofta lysande spelmän spela tillsammans med nybörjare, dels för att föra kunskap vidare, men också, ibland, av någon form av nyfikenhet. Mattias Helje återknyter till smidet.
– Alla smidesmoment kan göras på olika vis. Och man kan lära sig något av alla, inte minst av de frågor som nybörjare ställer.

Han återkommer till att förhålla sig öppen, nyfiken och arbeta på. Efter 21 års yrkesverksamhet säger han att han fortfarande söker och övar. Sannolikt en bra ingång för den som är på jakt efter hantverkets själ.

Malin Vessby provsmidde på Metallfacket under sin studietid på Konstfack, men mer har det inte blivit. Tittar in i elden gör hon däremot ofta och gärna.
Peter Hoelstad är fotograf men tror att han var smed i ett tidigare liv. Han har till och med bott i en gammal smedja.