De stickande männens ö

Öns relativa isolering har gjort Taquile till något av en kulturell tidsmaskin. En skärva av den andinska högplatån där för-spanska sedvänjor bevarats genom århundradena. Inklusive hantverkstraditioner äldre än det storslagna inkaimperiet.

– Jag var sex år när min pappa lärde mig sticka, säger Sebastian Wata Yucra, 70 år.

Taquiles kvinnor spinner och väver men stickning är en exklusivt manlig aktivitet. Färdigheten går i arv från fäder till söner. Att lära sig sticka är en del i att växa upp och erövra sin plats i samhället.
– Det första man får lära sig är att sticka en enfärgad mössa, säger Sebastian. Det var väldigt svårt minns jag, för redan från början använder man fem stickor. Jag brukade sticka i några timmar men sen ville jag leka. Pappa brukade fånga mig och fråga om jag hade gjort klar mössan. Den blev färdig efter en månad. Och när jag var tio år kunde jag redan sticka väldigt bra.

Mössor har en särställning i Taquiles sociala liv. När ett barn föds är en av faderns första uppgifter att sticka det en mössa. En vit om det är en pojke, en brun om det är en flicka. Den vita färgen har hämtats från katolicismen. Den bruna symboliserar Pachamama, inkamytologins Moder Jord. Synkretismen är stark i Anderna. Kolonisatörernas religion och urfolkens tro lever sida vid sida i ett till synes friktionsfritt förhållande.

De för Taquile typiska toppluvorna, chullos, som öns pojkar bär från tonåren signalerar också civilstatus. Ogifta män bär chullos med vit överdel. Efter att äktenskapsband knutits stickar de sig en ny mössa i rött. Men för att alls få gifta sig måste de först sticka en bröllopschullo av exceptionell kvalitet till brudens far.

Om mössan är så tätt stickad att inget vatten tränger igenom anses friaren ha visat sig vuxen nog att åta sig det ansvar det innebär att skaffa familj. Stickningen är ett karaktärsprov.

Mästerstickaren Isidro Huatta Cruz har hunnit fylla 55 år. Han minns fortfarande nervositeten när han som blyg 19-åring efter månaders arbete skulle presentera sin blivande svärfar med den finaste mössa han någonsin stickat.
– Jag var väldigt ängslig. Jag ville klara testet för jag ville inte förlora den kvinnan. Så jag hade stickat väldigt noggrant.

Svärfadern underkastade hantverket Taquiles traditionella test. Vände den upp och ned och fyllde med vatten. Om mössan är så tätt stickad att inget vatten tränger igenom anses friaren ha visat sig vuxen nog att åta sig det ansvar det innebär att skaffa familj. Stickningen är ett karaktärsprov.
– Svärfar var nöjd för han fann mitt arbete väldigt välgjort och sa att jag var flitig och skulle ta bra hand om hans dotter. Om jag inte hade stickat den så omsorgsfullt hade han kanske kallat mig lat och inte gett mig tillstånd till giftermålet. När jag hörde att han sa »bra gjort« rann all nervositet av mig, säger Isidro och ler.

Han hade uppvaktat sin blivande hustru Dionisia på samma sätt som Taquiles unga män gjort i generationer. Inför arbetet med skörden eller underhållet av båtarna stoppade förr såväl pojkar som flickor små speglar i fickorna.
– Sedan reflekterade vi en solkatt mot den vi var intresserade av. Om hon reflekterade tillbaka betydde det att hon ville träffa dig. Det var så vi gjorde då. Men nu för tiden har de unga mobiltelefoner, de har det mycket enklare än vi hade.

Förutom solcellerna på taken syns annars få tecken på modernitet på Taquile. I bostäderna är rinnande vatten sällsynt. Jordbruket bedrivs utan maskiner och inga motorfordon trafikerar de med handkraft lagda stenvägar som slingrar sig över kuperad terräng. Men inte ens här står tiden stilla. Under 1950-talet intensifierades de dittills sporadiska kontakterna med fastlandet. I kölvattnet följde kommersiell försäljning av textilhantverk och i förlängningen turism.

Bägge är behövliga inkomstkällor men utvecklingen innebär också en utmaning. Tidigare var Taquile självförsörjande på ull. Nu köps färdigfärgat garn utifrån för att tillfredsställa turisternas aptit på exotiskt hantverk. I dag är det heller inte ovanligt att öns unga söker lyckan i Lima, eller Bolivia vid Titicacas andra strand. Men de allra flesta återvänder.

Tillvaron på Taquile må vara knapp men känslan av samhörighet är stark. Inkarikets moralkod ama sua, ama llulla, ama qhilla – stjäl inte, ljug inte, var inte lat – är alltjämt ett rättesnöre. Förtjänsterna från fiske, jordbruk och turism fördelas enligt kooperativa principer. Öborna fattar kollektiva beslut om gemensamma angelägenheter. En majoritet av de som fostras i denna miljö tycks anse att den är värd att bevara.
Det anser även Unesco. 2005, två år efter att FN-organet instiftat sin konvention om tryggandet av immateriella kulturarv, förklarades Taquiles hantverkstraditioner vara särskilt skyddsvärda.

– Det här är roque, säger Isidro och drar av tjocka, barrliknande blad från en kortvuxen buske som trängt fram genom den steniga jorden.
– Den har tvålliknande egenskaper. Ull som tvättas med roque absorberar färger lättare.

Även om inköp från fastlandet blivit vanligare finns hela materialkedjan som hantverket kräver – från får till växter som färgar och fixerar – på Taquile.
– I januari och februari växer en blomma som fixerar färgen men i dag kommer jag att använda salt och citron, säger Isidro.

Han lägger upp roque på en flat sten och krossar med en mindre. Häller på en handfull vatten och gnuggar till en pastellgrön pasta. Den mångfunktionella växten, som även motverkar håravfall och beskyddar spädbarn från onda andar, löddrar rikligt.

Efter att ullgarnet fått soltorka i några minuter kokas det tillsammans med en lokal växt som ger en mild grön färg.
– Men det är inte bara att slänga det i grytan, säger Isidro och stoppar in mer ved i sin lerspis. Det här är bara en liten omgång garn men när vi färgar mycket kan tio personer vara inblandade. Innan du färgar måste du noggrant räkna ut hur mycket ull, vatten och växter som ska användas.

Taquile saknar nedtecknad historieskrivning. Hur den skarpa könssegregationen mellan männens stickning och kvinnornas vävning uppstod är höljt i historiens dimmor. Och öns särprägel går en osäker framtid till mötes när omvärlden tränger sig på.
– Jag hoppas att vi inte kommer att förlora våra traditioner men jag är väldigt orolig, säger Isidro. Mitt mål i livet är att bevara vår kunskap men saker förändras här. Ungdomarna har mobiltelefoner, radio och andra moderna saker. De lägger mer tid på det än att sticka.

Samtidens inflytande är dock ingen garanti för sedernas upplösning. Alfredo Maichaca Quispe, 22 år, räknar med att det kommer att ta honom tre månader att sticka sin bröllopsmössa.
– Jag måste arbeta i jordbruket också så jag hinner inte sticka varje dag.

Han blandar förälskat fnitter och högtidligt allvar när han talar om den kvinna han hoppas få äkta och hur viktigt det är att mössan tillfredsställer svärfadern.
Med en egen stickning i händerna sätter sig Isidro bredvid och ger barska råd.
– Dra åt maskorna hårdare, annars kommer du aldrig att bli gift!

Ivar Andersen är frilansjournalist och har nyligen kommit ut med boken Afghanistans enda gris.
Jesper Klemedsson är bildjournalist och reser ofta mellan Malmö och Latinamerika.