Gäddkepsen av för Lotta Rahme

Lotta Rahme

Bor: Sigtuna
Gör: Expert på naturlig garvning samt författare till böckerna »Skinn – garvning och beredning med traditionella metoder« och »Fiskskinn – garvning och sömnad«.
Bästa slöjdminne: Jag sydde en dykardräkt i älgskinn åt Dykhistoriska museet. Det bästa var när dykaren kom upp igen och dräkten hade fungerat.
Värsta slöjdminne: När jag åkte timmar med buss för att besöka en maoriman på Nya Zeeland som arbetade med skinn – och det visade sig vara tatueringar han var expert på.
Aktuell med: Utställningen »Arktisk skinngarvning – ett världskulturarv« på Garverimuseet i Simrishamn, samt flera föredrag, kurser och workshops i sommar.

Koltrasten kvittrar och vinden nyper lite kallt. Lutad mot en husvägg står en stor ram med en uppspänd älghud. Narven ska skrapas bort men det har inte blivit av på några år och skinnet har svartnat med tiden. Själv har Lotta Rahme på sig en väst som hon sytt i ren- och laxskinn. Runt halsen hänger ett smycke från Grönland i form av en liten skinnskrapa i renhorn, och i öronen dinglar ett par isbjörnar av valrossbete, köpta i Alaska.
– De här skinnen är inte så ordentligt skrapade. Jag gjorde dem när det var ett tyskt tv-team här och skulle filma så jag var lite distraherad. Men eftersom de barkgarvats så gör det inte så mycket. Jag kan ta hand om dem nu istället, säger Lotta Rahme och tar med sig skinnen in i garveriet. Härinne står en kastrull och puttrar på en kokplatta och doften av granbark fyller rummet. När träden savar på våren tar Lotta Rahme reda på var det är fällning på gång och åker dit och barkar.
– Egentligen gillar jag garvsyran i sälg eller rönn bäst till fiskskinn. Den är som lite mildare än granens och innehåller fetter som gör skinnet lite mjukare. Med björk och al blir skinnet strävare för den barken är mer fettlösande, säger hon.

En hink med laxskinn står på golvet och runtom väggarna finns hyllor och lådor med läder i alla former och färger. Struts, älg, ren, en enstaka igelkott och i fönstret en fårpung på tork, trädd över en boll med Musse Pigg-motiv. Den ska bli en rund skål. Men framför allt finns här massor av olika fiskskinn. Lotta Rahme plockar fram och visar på de olika kvaliteterna.
– Det här är en papegojfisk från Maldiverna. Den går inte att få mjuk, den är som pansar. Där är svensk havskatt och prickig havskatt. Där är lake, abborre, harr.
Flugan i laxskinn gjorde jag till en James Bond-premiär på bio. Den säljer bra! Laxen blir ett roligt samtalsämne på fest. Det ska förresten finnas en gäddkeps här nånstans också…

Hennes väg in i garvningen började med en kurs i forntida hantverkstekniker på Bäckedals folkhögskola. Det var 1982 och den terminslånga utbildningen hade just startat. Lotta Rahme jobbade som byggnadsingenjör i Östersund vid den tiden.
– Men jag var väldigt bestämd på att jag ville gå kursen. När jag inte fick tjänstledigt så sa jag upp mig. Det var bara nåt jag kände att jag måste göra. Pappa blev riktigt orolig såklart: »Tänk på atp-poängen!«. Men jag har aldrig ångrat mig.

Plånböcker av haj är svåra att stjäla. De är sträva åt ena hållet, så de glider lätt ned i fickan men är svåra att fiska upp.

Det första hon garvade var några långhåriga renskinn. Att jobba med djurhudar hade hon inga problem med, men att själv ha ihjäl djur klarar hon fortfarande inte. Helst vill hon inte ens avliva en fisk.
– Jag använder bara skinn från djur som slaktats för köttet eller avlivats av nåt annat skäl. Hos inuiterna sa de att det är ett sätt att hedra det dödade djuret, att göra något vackert av dess skinn. Jag gillar verkligen den tanken. Och där skulle man aldrig komma på idén att slänga bort en del av ett djur. Man använder varenda liten bit. Jag har till och med sett en bild på en korg helt gjord av fiskhuvuden.

Efter den första kursen på Bäckedal kom Lotta Rahme snart tillbaka till skolan som lärare på vårterminerna. Men hon hade höstarna lediga så att hon kunde resa, experimentera och förkovra sig i både arkeologi och garvning. Hon besökte Alaska för att studera garvning både 1989 och 1990. Första gången gick hon en kurs för två kvinnor från inuitbyn Arviat. Planen var att tälta, men i Churchill, världens isbjörnstätaste samhälle, fick man inte gå längre än femtio meter från huset utan gevär. Det blev till att bo inomhus trots allt. Året efter besökte hon kvinnorna i deras hemby. Hos dem var det fortfarande standard att bereda åtta renskinn varje år och sy dräkter till familjens jägare.

Förutom i Alaska har Lotta Rahme garvat med kvinnor från ursprungsbefolkningen i Kanada, ainufolket på ön Hokkaido i norra Japan och samiska kvinnor i Sápmi. Och nu efterfrågas hennes kunskaper över hela världen. I somras hade hon en kurs med deltagare från Australien, Hawaii, San Francisco, Alaska, Finland, England och Nederländerna.
– Det var två fashion designers från London som bodde på fina hotell medan Josh från Australien kom med ryggsäck och frågade var han fick slå upp tältet. Han håller på och sätter upp ett garveri i Melbourne nu. På nästa kurs kommer en kvinna från Indien som absolut vill sätta upp ett fiskskinnsgarveri där och häromdagen ringde två grabbar från Norge som hade fått startpengar av kommunen och undrade när de kunde komma hit och lära sig. En från Sydafrika har också hört av sig, som vill lära kvinnor där att ta hand om fiskskinn. Det har verkligen blivit stort!

Lotta Rahme menar att det är sedan hennes bok om fiskskinnsgarvning kom ut på engelska som så många upptäckt henne. Boken säljs bara via hennes hemsida men googlar man fiskskinn så är det snabbt där man hamnar. I boken beskriver hon bland annat vad olika fiskskinn har för egenskaper. Hon plockar fram en bit hajskinn, strävt som sandpapper och förklarar:
– Plånböcker av haj är svåra att stjäla. De är sträva åt ena hållet, så de glider lätt ned i fickan men är svåra att fiska upp. När min äldsta son fick sin första mobil så gjorde jag ett fodral i hajskinn till honom. Det var däremot inte så smart för han hann ju aldrig svara i den.
– Min andra pojke hade ett fodral i bäversvans en period. Någon nytta ska de väl ha av att ha en så konstig morsa. Men jag kan säga att min status i familjen steg avsevärt härom året när jag kunde bjuda med dem två veckor till Maldiverna!

Ögruppen Maldiverna i Indiska oceanen kommer att bli en av de först och hårdast drabbade platserna när havsytan stiger till följd av den globala uppvärmningen. Det var en kvinna från Dubai som drev ett volontärprojekt på plats som hörde av sig till Lotta Rahme, och bad henne komma dit och hålla kurser i garvning med lokalbefolkningen. Två veckor senare satt hon och familjen mitt i natten på en fiskebåt på väg över havet till den lilla ön Naifaru. Den är inte mer än 3,5 kilometer i omkrets men rymmer 5 000 invånare varav många lever av fiske. Kvinnan som bjudit in Lotta Rahme ville hjälpa lokalbefolkningen att också få del av vinsterna från turismen genom att bland annat ta vara på skinnen från den gulfenade tonfisken och sy souvenirer av dem. Innan hon kom ned bad Lotta Rahme om en lista över alla träd som finns på ön så att hon kunde kolla vilka som har tanniner – alltså garvsyra – i barken. Som genom en tanke visade det sig att ett av dem används för att bygga båtar på ön. Så bark fanns redan i mängder, utan att några nya träd behövde huggas ned.
– Han som var min främsta elev saknade helt hörsel och kunde inget teckenspråk överhuvudtaget. Så det var en rejäl utmaning att undervisa honom. Men medan de andra mest tyckte om att sy så var han helt inställd på att bli öns garvare. Jag tror att det var en stor grej för honom att få en roll och en uppgift på ön.

De riktigt tjocka tonfiskskinnen behöver månader i barkbad för att bli riktigt mjuka. Lotta Rahme testade också att garva med lokalproducerad kokosolja.
– Det blev jättefint! I vanliga fall säger man att man ska garva med omättade fetter som kan binda sig kemiskt till hudfibern. Kokosolja består till stor del av mättade fetter, men av en typ med korta fettkedjor som lätt kan brytas ner. Det kan vara därför den trots allt fungerade utmärkt.

Efter att man fjällat skinnet börjar all fiskskinnsgarvning med att man skrapar köttsidan ren.

Vid fettgarvning fortsätter man med att smörja in skinnet eller lägga det i ett litet bad med olja, såpa och kanske en äggula en stund. Sedan bearbetar man det med händerna innan man hänger upp det på tork. Gärna i solen – UV-ljuset gör att garvningsprocessen går snabbare. Medan det torkar går man och gnuggar på det, och sedan tvättar man det igen i såpvatten och bearbetar det tills det blir mjukt.

Fiskskinn skiljer sig från däggdjursskinn i uppbyggnaden. De består av lager på lager med hinnor medan däggdjursskinn är mer som ett tredimensionellt nätverk.
– När du skrapar ett renskinn så ser du när du har skrapat klart, för då blir ytan lite luddig. Men ett fiskskinn fortsätter att lossna i lager på lager. Du kan skrapa och skrapa tills du kommer igenom på andra sidan. Man måste själv känna när det är lagom. Vid barkgarvning löser den yttersta hinnan upp sig lite så att man kan ta bort den i efterhand, men om man fettgarvar och inte har fått bort tillräckligt så går det inte att få skinnet lika mjukt.

Innan Lotta Rahme åkte till Maldiverna kollade hon med WWF att det var okej att fiska just gulfenad tonfisk på spö där. Hon är noga med att aldrig använda utrotningshotade fiskarter. Men rödlistan blir längre och längre. Ålen och den fläckiga havskatten är två gamla favoriter som hon kan glömma nu. Och snart börjar till och med abborre och gädda bli tveksamma, beroende på var de är fångade.
– När jag började garva fiskskinn fanns de här problemen knappt. Utfiskningen går väldigt snabbt just nu. Den första som jag fick sluta med var pigghaj. De har jätteläckra skinn. Jag har några gamla kvar som jag är väldigt snål med att använda. För när de tar slut så kommer det inga nya.

Lotta Rahme fiskar upp ett laxskinn ur hinken och vrider ur det medan hon berättar om några av sina mer minnesvärda projekt: En kopia av en Armanikostym i tamgris åt en konstnär. En dykardräkt i älgskinn till Dykhistoriska museet i Stockholm. Och härom året: Tre vattentäta mössor sydda av kotarmar till Västerbottens museum i Umeå. Inspirationen kommer från inuiternas regnkläder av tarm.
– När jag höll på med tarmmössorna hade jag en föreläsningsturné i norra Sverige och då har man ju alltid lite sömnad med sig på tåget. En gång blev jag stående flera timmar på en perrong i Luleå i 15 minusgrader. Då kom jag att tänka på något jag hört; att tarmar blir annorlunda när de torkar i kyla. Jag satte igång och började gnugga tarmarna med snö medan jag väntade på tåget och de blev helt fantastiska! Vilket material! Det är sådant där experimenterande som gör det här jobbet så himla roligt. Jag upptäcker nya saker hela tiden.

Efter mer än 35 års undersökningar, tester och resor till några av de kunnigaste naturgarvarna kan Lotta Rahme berätta om det mesta. Hur man färgar skinn med myrmalm och fiskrom eller garvar älgskinn med älgens egen hjärna till exempel. Hon pekar ut några av de senaste experimenten i verkstaden. En plåthård trumma av läder som hettats upp till just under kokpunkten, några skulpturer av råhud som värmts med gasolbrännare och ett skinn färgat med knytbatik i albark.
– Det dyker jämt upp nya saker som jag vill testa! Nu håller jag på och gör en serie väskor som jag vill ha riktigt svarta. Jag färgar dem med lite järnskrot i barkbadet. Järnvitriol och garvsyra blir bläck nämligen. Problemet är bara att den svarta färgen fäller så nu testar jag om det går att fixera den med ännu ett barkbad. Jag har sett några gamla dräkter från Nya Zeeland som skulle kunna vara gjorda på det sättet…
– Man får ju många idéer från kursdeltagarna också. En tjej som var här var brodös på Chanel. Hon hade färgat en massa fjäll i olika färger som hon broderade med. Väldigt snyggt!

Fiskskinn är inte lika elastiska som däggdjursskinn och Lotta Rahme tycker själv att de passar bäst till dekorationer och detaljer.
– I förhållande till arbetsinsatsen så får man ju ut mer om man avhårar och garvar ett renskinn än om man står där med tio fiskskinn. Men för en amatör som inte har tillgång till så stora ytor, och kanske inte så lätt kan få tag i ren och älg så är ju fiskskinn ett lätt ställe att börja på. Det kan man göra i en kastrull hemma i köket.