OXO

Skotska Fair Isle ligger utstjälpt i havet mellan Orkney- och Shetlandsöarna, men hör politiskt och administrativt till Shetland. På den knappt fem kilometer långa och drygt två kilometer breda ön, bor i dagsläget 58 invånare. Men det är inte det utsatta läget och krympande befolkningen som satt ön på kartan, utan snarare en unik sticktradition: tröjor och mössor i finaste ull, med fantasifulla mönster och färgkombinationer som hänfört världen sedan 1800-talet.

Mati tar fram en bok och bläddrar fram ett citat från Chicago Times, skriven av en besökande journalist 1927. Hon läser högt: »Här är en historia om havet och starka män som kämpade för sitt levebröd; om saltstänkta öar där väntande fruar stickade in sina själar i mästerverk av ull.«

Hon tittar upp.
– Är det inte vackert?

De äldsta stickade plagg som man funnit på Shetlandsöarna hittades i en 1600-talsgrav på norra delen av huvudön 1951. Den dödes fickor innehöll svenska och holländska mynt. Han bar filtad mössa, stickade knäsockor och en liten väska i tvåtrådigt garn.

Tekniken var densamma som idag: mönsterstickning med flera färger och täta färgbyten, där trådarna – flotteringarna – löper parallellt med stickningen på avigsidan. Gamla reseberättelser från 1700- och 1800-talen berättar också hur kvinnorna på Fair Isle stickade konstant, sockar, nattmössor och annat, »som de byter med handelsfartyg som anlöper deras ensamma ö. Innan det amerikanska inbördeskriget kunde de byta sockor mot en flaska persikobrandy eller ett dussin ägg.«

Stickandet fanns här före oss och kommer finnas här när vi försvinner. Vi är bara kortvariga besökare.

Idag lever den isolerade Fair Isle egentligen bara upp under fågelsäsongen, när ornitologer från hela världen kommer för att se hundratusentals flyttfåglar häcka. Men på 1800-talet var ön rastplats på en sjöfartens motorväg. Skepp på väg till och från London, New York, Holland och Baltikum hade Fair Isle som första eller sista hamn på vägen.
– Tack vare byteshandeln hade kvinnorna här tillgång till indigo och krapp. Det är fantastiskt att se hur de använde färgerna. Garnerna färgades i alla toner från mörkt blå till himmelsblå. De kramade ur varenda droppe, säger Mati.

Att Mati Ventrillon hamnade på Fair Isle var däremot en ren slump. Hon växte upp i Venezuela och bodde i London när hennes partner en dag kom hem och viftade med en ansökningsblankett för ett hus på den skotska utposten. Mati hade varken hört talas om stället eller stickningstraditionen. Men 2008 bosatte hon sig trots det på ön, blev fårbonde och brandman.
– Jag är en kreativ person. Innan jag flyttade hit jobbade jag som arkitekt. Och när jag såg de stickade plaggen blev jag förälskad, säger hon.

Till en början stickade hon mössor och halsdukar till sina barn. Hon satt tillsammans med öns rutinerade stickerskor och såg hur de kombinerade färger och mönster.
– Jag gick igång på att förstå de olika stickerskornas språk och lärde mig ganska snabbt att särskilja dem. Däremot hade jag svårt att förstå vad som var traditionellt.
Så i början härmade jag min granne Treena och stickade bara enligt hennes mönster.

Men Mati Ventrillon kunde inte nöja sig med att härma. Hon åkte till Shetlands museum för att titta på deras gamla tröjor, rotade i arkiv och läste in sig på historien. I ateljéns bokhylla trängs böcker om allt från Shetlands kvinnohistoria och växtfärgning till uppslagsverk om mönster.

Hon visar en bild på ett av de äldsta bevarade Fair Isle-plaggen, som nu finns på nationalmuséet i Edinburgh. Det är en 170 år gammal mössa med mönster i blått och gult mot röd botten, två färger per varv, vilket är standard i Fair Isle-stickning. Mössan har fyra horisontella mönsterband med en grundstruktur som kallas OXO, även den mycket typisk för Fair Isle. X:en är ofta genomskurna av lodräta streck. O:na kan vara stjärnor, träd, snöflingor eller – det vanligaste – geometriska, detaljrika figurer. Tittar man noga ser man att formerna på O-figurerna är lite olika i varje mönsterband.
– På Shetland kan man upprepa samma mönster hela tiden, men på Fair Isle har traditionen alltid varit att förnya mönstren genom hela plagget, säger Mati.

OXO-mönstren utgör breda mönsterband, upp till 19 varv breda. De varvas med smala peerie borders. Peerie betyder liten på skotska. De behöver inte vara bredare än två varv och mönstren är enklare till sin karaktär – sicksack, kedjor, prickar.

Den här principen, med OXO-mönster, breda respektive smala band och ständig variation, har gällt så länge det finns dokumentation av Fair Isle-stickning. Den gällde 1851 när plagg härifrån ställdes ut på världsutställningen i Crystal Palace i London, den gällde 1927 när prinsen av Wales bar en Fair Isle-tröja på golfrundan i St Andrews, den gällde när brittiska damtidningar publicerade instruktioner på 1970-talet.

Efter att ha studerat tusentals plagg och skisser har Mati Ventrillon listat ut en struktur som är lika praktisk som poetisk.
– Fair Isle-stickning bygger på en bakgrund och en förgrund. Bakgrunden består av ränder i kontrasterande färger. Förgrunden är som en fin spets man har lagt ovanpå ränderna.

Genom åren har alla möjliga teorier om Fair Isle-stickningens uppkomst presenterats. Somliga menar att inspirationen kom från Norge, andra från Baltikum. En av de mest kända myterna är också att öborna lärde sig mönstren av sjömän i den spanska armadan som förliste vid Fair Isle år 1588.
– Skriver du att vi lärde oss av spanjorerna blir jag vansinnig, säger Annie Thompson.
Hon är 94 år, har levt på Fair Isle hela sitt liv och lärde sig sticka som femåring. Hon bor ett par hundra meter från Mati Ventrillon, lite längre upp på ön och hennes teori är enkel.
– Våra förfäder såg väl helt enkelt roliga mönster och provade att sticka dem. Vi bara kopierar andras. De här mönstren finns i hela världen, säger hon.

Mati Ventrillon har inte hittat något bättre svar, utan nöjer sig med att konstatera att det nog fanns flera orsaker.
– För det första var det kallt, så de var tvungna att sticka. För det andra kunde de tjäna pengar på det. Att de valde att göra plaggen vackra tror jag beror på att skönhet är en del av livet här.

Hon pekar menande ut genom fönstret.
– Folk frågar ofta om jag tar inspiration från naturen. Jag går inte runt och fotograferar och tänker »det här ska jag sticka!«. Snarare finns inspirationen i allt jag gör, från hur jag sköter mina får till hur naturen skiftar varje dag. Det måste ha varit likadant på 1800-talet.

Efter att ha kopierat mönster i fyra år började Mati Ventrillon göra egna. Hon provade andra färgkombinationer än de traditionellt naturfärgade, med ofärgad ull i olika nyanser eller röd-gul-blå och röd-gul-svart. Sedan lät hon delar av tröjorna vara helt fria från mönster. Hon plockar fram en tröja hon jobbar med nu, en herrtröja med svart OXO-mönster på nedre delen, fast utan bakgrundsränder. Där mönstret tar slut tonar det svarta ut i nyanser av grått, för att bli ljusgrått kring halsen.
– Mönstret är traditionellt Fair Isle. Tröjan är stickad på Fair Isle, med Shetlandsull. Men kan man kalla den Fair Isle? Jag vet inte, säger Mati.

Vad tycker traditionalisterna på ön om det du stickar?
– De undrar nog vad i hela världen jag håller på med. Den konflikten har varit jobbig för mig. Hur mycket får jag ta ut svängarna, hur mycket får man utmana traditionen?

Vändpunkten i konflikten kom när Mati såg en utställning om kinesisk bläckmålning på British Museum i London.
– Kinesisk bläckmålning, där snackar vi femtusenåriga traditioner. Vid entrén till utställningen hängde ett citat av Wu Guanzong: »Tradition är som en flod, den flyter mot nya marker«. När jag läste det föll allt på plats. Jag reproducerar inte historien, utan bär vidare en tradition.

Hon oroar sig mycket för Fair Isle-stickningens framtid. De unga stickar inte längre. Mellan 1980- talet och fram till 2011 fanns ett stickningskooperativ som stickade och sålde plagg till turister, men det har lagt ner. På 80-talet köpte byalaget in några stickmaskiner, men sedan dess har inga investeringar gjorts.
– Människor ute i världen tror att Fair Isle bara är en teknik. De vet ingenting om den här platsen. Det är jättebra att vi har ett fågelobservatorium, men det var inte fåglarna som gjorde att kvinnorna kunde sätta mat på bordet på 1800-talet. Det var inte fåglarna som satte Fair Isle på kartan. Det är dags för stickningen att stå i centrum nu.

Är det ett djärvt ställningstagande?
– Väldigt, väldigt djärvt.

Ateljén är enkel: plankgolv, putsade väggar, femtio garnrullar arrangerade som en tavla mellan två fönster. Ullgarnerna Mati Ventrillon stickar med är tvåtrådiga och kommer från får på Shetland – kanske Matis egna, det går inte att veta. En gång om året skickar hon sin ull till Shetland där den sorteras, tvättas, kardas och spinns i ett lokalt spinneri. En stor del av garnet kommer tillbaka ofärgat och bär namn efter Shetlandsfårens färger: mellanbrun heter moorit, ljusbrun mooskit, ljusgrå shaela.

Fläckiga får heter för övrigt fleckit, ett av många ord i dialekten som härstammar från det nordiska språk, norn, som talades på öarna fram till 1700-talet. De andra garnerna är syntetiskt färgade, inte främst växtfärgade som förr. De känns sträva i handen, trots att Shetlandsullen är berömd för sin mjukhet.
– Min granne Cathy spinner eget garn av Fair Isle-fårs ull. Så fort hon kan leverera tillräckliga kvantiteter byter jag, säger Mati.

På golvet står tre manuella stickmaskiner, japanska, från 60-talet.

För Mati tar det 100 timmar att handsticka en helmönstrad Fair Isle-tröja. Öns snabbaste stickerska, Annie Thompson, gör detsamma på kanske 70. Med en hålkortsmaskin tar det Mati 18 timmar att göra en tröja, inklusive slutfinishen som måste göras för hand.
– Min dröm är att kunna sälja helt handgjorda plagg. Handspunnet garn, naturligt färgat, stickat för hand, 100 procent Fair Isle. Men väldigt få skulle kunna betala vad det kostar. Man skulle kanske sälja två sådana plagg per år.

På sin hemsida säljer Mati två segment: dels en liten kollektion standardplagg från 165 pund, dels en skräddarsydd linje, där varje plagg sys efter kundens mått och önskemål om färger och mönster.

De kostar mellan 270 och 400 pund.
– Egentligen skulle jag behöva höja priset. Det kan ta mig en vecka att designa en tröja, och den tiden kan jag inte ta betalt för.

Collien Lola skäller ute i hallen, vill ut. Mati tar på sig knähöga gummistövlar och drar en av sina egna tröjor över huvudet, en som blev osåld eftersom den råkade bli för lång. Vi går ut i vinden och följer Lola som skuttar nerför grusvägen mot havet, förbi stenhus från 1700-talet och gulbrunt vårgräs. För Mati Ventrillon handlar Fair Isle-stickningen inte om tekniska finesser eller färger; det är platsen som äger namnet.
– Autenticitet är en svår fråga. På ett seminarium i Lerwick var det någon som sa att man måste vara härifrån för att få kalla det Shetland- eller Fair Isle-stickning. För mig är det så uppenbart tvärtom. Stickandet fanns här före oss och kommer finnas här när vi försvinner. Vi är bara kortvariga besökare.­