Nätet 1.0

Text Malin Vessby
Foto Sofia Runarsdotter
25 maj 2016

– En av våra söner träffade sin fru på nätet. Själv har jag inte fått så mycket som en enda sjöjungfru i näten på alla år, skrockar Gösta Roxell, reser på sig och plockar fram en kavel, en nål och en kniv. Utanför fönstret på Blidö, mellersta Roslagen, gungar Svartlögafjärden och solen steker.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Gösta Roxell vid bindtjyvan, ett y-format redskap att lägga nätet över när man binder eller lagar. På andra håll kallas det bostol eller byklyva.

Enligt arkeologerna har människor bundit nät i minst 7000 år.

Gösta Roxells erfarenhet av nät däremot, är snart 90.

Utgångspunkten är kaveln. Det är en platt, linjalrak trästicka på någon decimeter som man lägger upp nätets maskor på. De ska räcka till 30 meter långa nätslingor, en och en halv meter på höjden. Fem fot, på sjöspråk.

Maskorna blir i slutänden dubbelt så höga som kavelns bredd, och rombformade. I förlängningen påverkar kavelstorleken också fångsten: Till strömmingsskötar passar centimeterstora maskor, abborrnät är glesare och till flundror behövs än större.

Gösta Roxell preciserar:
– När man binder nät kallas knutraderna för varv. Varven mäts i aln, som är ungefär 60 centimeter och knuten är en vanlig råbandsknop. För stora fiskar krävs det ungefär 12 varv på en aln. För sik 13. Och strömmingsskötar 38 till 42 varv.

Han plockar upp en nål att binda med. Den liknar en bandskyttel och är gjord av stark, böjlig ask. Andra i hans samling är av ben. Samtliga hemgjorda.
– Man tog vara på allt på den tiden. Ta de stora trälårar med amerikanska bilar i som kom till Värtahamnen på 1950-talet till exempel. Om vi städade upp på kajen, fick vi ta lådorna som var gjorda av amerikansk furu, ofta Oregon pine. Åtskilliga hus häromkring har sådant trä i väggarna. Virket skrek när man drog ut spiken, så hårt var det. Och på kvällarna satt vi och knackade spikarna raka igen. Det var återvinning det!

Han sätter en ring på långfingret. Det är i själva verket en bindkniv, böjd av ett bågfilsblad och krönt med en uppstickande, slipad »haj-fena«. Med den på fingret räcker ett handledsknyck för att skära av trådar och jobba vidare.
– En sån här måste man ha, ja herregud, det skulle ju gå fort! Och man skulle skära av så nära knuten som möjligt, annars kallade gubbarna resultatet för kycklingskalle, och tyckte att man fuskat.

Precis som de flesta andra, fiskar Gösta Roxell med nylongarn numera. Men i hans barndom gällde naturfibrer. Först lingarn, senare bomull: Chadwicks nr 40. Nylontråden kom på 1950-talet, till en början spunnen, med tiden dragen.
– Den fiskade bättre. Fisken såg inte de fina, nästan osynliga trådarna. Det hade dessutom varit ett jäkla pyssel med bomullsnäten. De skulle torkas innan man kunde nacka upp dem och hänga undan dem. Låg de blöta i värmen blev de inte gamla. Och hängde de i solen för länge, brändes garnet upp. Nylonnäten däremot kunde man hänga in görblöta. Och när det blev ordning och reda efter kriget, fanns färdiga skötar att köpa. Det var ju ett himmelens jobb att binda nät, så den chansen tog man.

Nylongarnet behövde inte heller impregneras.

Nätet har kokat i en blandning av soda, salt, vatten och katechu, ett extrakt ur kärnveden hos Acacia catechu.

Gösta Roxell visar en hembunden strömmingssköt i bomull med tusentals täta maskor, gjord av hans farmor i slutet av 1800-talet; hon var änka med barn att försörja. Den är svart efter impregnering. Nätet har kokat i en blandning av soda, salt, vatten och katechu, ett extrakt ur kärnveden hos Acacia catechu. Genom åren har sådan använts både till att färga tyg, garva skinn, barka segel och impregnera.
– Burmakatechu, påpekar Gösta Roxell. Ett chokladbrunt pulver på påse som vi köpte på Lundgrens Fiskeredskap i Gamla stan.

Men för att gå att fiska med, måste de nybundna näten också bos. De ska rustas med flyt- och sänktelnar i lite kraftigare garn än maskorna, plus stadlina på kanterna. Övertelnen, som fästs vågrätt högst upp på näten, förses med flytkroppar och undertelnen med tyngder.
– Idag sitter det färdiga flytkropparna på näten. Men förr gjorde vi dem av näverremsor som vi först lagt i kokande vatten. Då krullar de ihop sig till rör som man kan trä på telnen.

Också tyngderna på sänktelnen gjordes av röttålig näver, med en järnbit eller sten invirad i paketet.

Men det var ett tag sedan nu. Sannolikt var det under kriget som någon senast band ett nät från scratch på Blidö, tror han, även om han själv försett ett stort antal färdigköpta nätslingor med telnar sen dess och boat nät som kvällssyssla framför teven. Och det händer att han lagar maskbrott än idag.

25 maj 2016

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy