1816. Det kallades »Året utan sommar«. Ett väldigt askmoln från ett vulkanutbrott i nuvarande Indonesien påverkade vädret till den grad att det blev missväxt och hungersnöd över stora delar av norra halvklotet. På tronen i Sverige satt Karl XIII, bror till Gustav III och kusin till Katarina den stora. Det året lagstiftade Sverige, som första land i världen, om att vaccinera alla barn under två år mot smittkoppor. Och en kylig novemberdag i Anundsjö socken i Ångermanland, i en liten stuga med röda vinbärsbuskar utanför knuten, föddes Brita Kajsa Karlsdotter.
Det finns många beskrivningar av Brita Kajsa. Alla talar om hennes djupa gudstro och hur hon alltid gav av det lilla hon hade. »Hon var sin bys prydnad och stolthet. Mor Brita … var i själva verket en av sin bys största andliga tillgångar«, skriver prästen Sigge Svensson som var hennes själasörjare under de sista åren av hennes liv. Men det är inte för givmildhet och gudfruktighet som hennes namn har överlevt in i våra dagar. Det är för broderierna.
Ångermanlands hemslöjdsförbund bildades 1909 i spåren av den vurm för att bevara gamla hantverkstraditioner som Lilli Zickerman med flera trummat igång. Pionjärerna kuskade runt i byarna och letade efter slöjd att ställa ut. En av dem var Anna Fahlén, som skrev om vad man hittat: »I den gamla slöjden fann man de tydliga särdragen i landskapets topografi och därmed sammanhängande folklynne och karaktärsdrag avspeglade«. Man letade alltså efter det ortstypiska. Och i trakten runt Anundsjö fann man massor av broderier av en alldeles särskild sort. Spretiga växter och blad, sydda med rött garn, ofta på spillbitar av lakansväv.
Men till skillnad från många andra broderier som Hemslöjden vid den här tiden upphöjde till landskapssömmar fanns det här en livs levande upphovsperson. Brita Kajsa Karlsdotter var vid den här tiden 94 år och fullt aktiv brodös. »Mitt i obygden framlevde hon sitt liv«, anmärkte Anna Fahlén. En av Brita Kajsas dukar kom med på utställningen och därifrån tog den sig vidare ut i världen och in i hemslöjdshistorien. Anundsjösömmen var född.
I den gamla slöjden fann man de tydliga särdragen i landskapets topografi och därmed sammanhängande folklynne och karaktärsdrag avspeglade.
Brita Kajsa kom från extremt enkla förhållanden. Hennes pappa föddes på barnhem och skulle dö på fattigstugan. Som liten fick Brita Kajsa följa med sin mamma när hon gjorde dagsverken hos olika bönder och sydde mössor på beställning.
Som barn plågades hon av en besvärlig sjukdom. Hon fick anfall som gjorde att hon förlorade medvetandet. De kunde komma mitt i leken med andra barn och hon blev ofta retad. En klok gumma ordinerade böner, psalmläsning och »en kraftig huskur«. Anfallen upphörde. Enligt prästen Sigge Svensson, som fungerade som Brita Kajsas själasörjare under de sista åren av hennes liv, var det denna upplevelse av sjukdom och helbrägdagörelse som cementerade den gudstro som skulle stanna hos henne livet ut.
Brita Kajsa broderade jämt, har några av hennes barnbarn berättat, särskilt under de många år hon levde som änka på undantag hos sin äldste son. Ofta använde hon spillbitar av lakansväv och stumpar av rött bomullsgarn som blivit över från vävning av handdukar. Motivet anpassades till storleken på den tygbit som fanns till hands. Hon broderade stiliserade blommor och blad med långa spretiga stygn och signerade dem med sina initialer, årtal och ofta förkortningen Ä R T H G. Äran tillhör Gud. »Något så uppriktigt menat tror jag sällan skrivits«, har ett av hennes barnbarn kommenterat. »Inte var den ära stor som kom henne till del i livstiden, men den uppskattning hon nu fick, skulle i alla fall och alltigenom tillhöra Gud.«
Exakt vad som gör Anundsjösömmen speciell är inte lätt att svara på. Men det handlar inte om teknisk skicklighet. Många av de broderier som finns bevarade sydde Brita Kajsa när hon var över 90 år och det har spekulerats i hur mycket hennes dåliga syn inverkade på uttrycket. Några av de speciella stygn som utmärker Brita Kajsas broderier, det vinda Anundsjöstygnet och en slags klyvsöm där man sticker nålen rakt igenom tråden, anses möjligen kunna vara misstag snarare än estetiska val.
Istället är det kompositionen, kombinationen av spretiga kråkfotssömmar, bokstäver och siffror som sticker ut.
– Hade hon levt idag hade hon kanske varit grafisk formgivare eller illustratör, säger formgivaren Katarina Brieditis som jobbade med Anundsjösöm i ett projekt 2005.
– Jag tror att hon var grafiskt intresserad. Det syns på hur hon laborerar med bokstäver, spegelvänder dem och kombinerar med kommateringar och prickar som dekorativa objekt tillsammans med blommorna och bladen.
Själv tycker inte Katarina Brieditis att Anundsjösöm är sådär »dövackert« egentligen. Det hon uppskattar är snarare spontaniteten.
– Det där skeva, lite skissartade, det tycker jag är speciellt. Det är inte så duktigt. Det förstärks när man läser på och vet att det är en ödmjuk gammal människa som suttit i halvmörkret och broderat. Det tycker jag illustreras i själva uttrycket.
Det där skeva, lite skissartade, det tycker jag är speciellt. Det är inte så duktigt.
Efter hemslöjdsutställningen i Sollefteå 1910 uppmärksammades Brita Kajsas broderier. Hemslöjdens företrädare inventerade, studerade och tog fram materialsatser och mönster för att sprida sömmarna vidare. Men i Hemslöjdens version korrigerades en del av spretigheten i originalbroderierna. Den röda och vita bomull som Brita Kajsa själv använt byttes till en början ut mot linne för att passa rådande äkthetsideal.
– Det finns två sätt att sy Anundsjösöm, säger brodösen Viktoria Liv på telefon från Östersund.
– Hemslöjdssättet och så det riktiga sättet som Brita Kajsa sydde på. Det är det jag har lärt mig.
Brita Kajsa Karlsdotter var hennes mormors mormors mor.
Som barn lärde hon sig att sy Anundsjösöm av sin mormor, som var en stark förespråkare för att titta på originalbroderierna istället för på hemslöjdsmönstren. Hemma har hon ärvda pärmar med uppritade mönster. När hon vill brodera är det dit hon går och väljer sina motiv. Materialet är ofta lakan köpta på loppis.
– Jag håller mig ganska mycket till det hon gjorde. Jag tycker att det är väldigt fint. Och det är kul att det är något som har funnits i släkten. Jag vill att det ska leva vidare.
Viktoria Liv är själv född och uppvuxen i Anundsjötrakten. Idag finns två offentliga konstverk till Brita Kajsas ära där. Skulpturen Nål och tråd och den 10 meter höga trädockan Lillpigan som är klädd i Anundsjösöm.
Ett av Brita Kajsas barnbarn skrev ned sina minnen av henne, och citeras i boken Anundsjösöm från 1978. Mormodern brukade bo hos hans familj på vintrarna. Då satt hon jämt och nynnade på psalmer och broderade, så krokig och hopkrympt att hon hade ansiktet nästan ända nere vid arbetet som hon höll i knät. »Gamkroken« kallade hon muntert sig själv.
»Jag tror att det finns ytterst få människor, som levat så helt med Gud« skrev barnbarnet. De sista åren var inte bara synen dålig. Även hörseln svek och barnbarnen kunde inte tala med henne. Men hon kunde fortfarande berätta sagor för dem. »Långa, präktiga sagor« minns han, som hon berättade helt ur minnet. »Ja, sannerligen, har man inte annat att vara stolt över, så nog kan man vara stolt över gamla mormor, men
Ä R T H G!«.
Rättelse: I en tidigare version av denna artikel förekom en bild på ett broderi som i själva verket var gjort av Maja Stina Pehrsdotter, trolig bekant till Brita Kajsa, men alltså inte BK själv.
