uppåt väggarna

Men magkänslan skulle komma på skam. Kursmomentet med limfärg och schablonmåleri passade henne perfekt. Så länge Anna Berg kunde minnas hade hon burit på tankar om mönster. Varje skogspromenad hade hon sett nya ornament och former i mossor, lavar, träd och blommor. Nu fick hon plötsligt verktygen till att omvandla de inre bilderna till fysiska, upprepbara mönster.
Sitt första schablontryck gjorde hon tidigt den våren. Det bestod av sammanflätade snödroppar.

När utbildningen var slut, bara fortsatte hon.nu står anna berg i ateljén i den väldiga gamla tegelskolan i skånska Västra Nöbbelöv. På de höga vita väggarna hänger tryckta mönster. Gamla tiders skolplanscher känns inte långt borta. Det gör inte heller tanken på tapeter. Själv ser Anna de meterstora schablontrycken både som verk i sin egen rätt, hon kallar dem för »målade bonader«, och som ett slags provkartor att hålla upp mot en vägg, för att testa om färger och motiv kan passa i ett rum, i ett hem, i olika ljus.
Utanför ateljéns manshöga fönster ruskar ett äppelträd oroväckande på grenarna i den hårda vind som följt på ovädret Hans. I lugnet inomhus ligger ett spegelglas på skrivbordet. Det är på den glatta, hårda ytan som Anna Berg noggrant, med skalpell, skär ut sina avancerade schablonmallar i ritfilm, sådan som arkitekter använde förr. Den är matt och mjölkigt tonad, aningen genomsiktlig och praktiskt avtvättningsbar. Som gjord för att användas gång på gång.
Hon slänger ett öga mot väggen och förklarar tanken bakom mönstren:
I bästa fall kan motiven påverka de människor som ser dem.
– Jag vill gärna göra världen lite bättre. Och jag tror att det är avgörande både för vår egen och andra arters överlevnad att vi närmar oss naturen med respekt, säger hon.

Hittills har Anna Berg gjort de motiv som hon blivit sugen på att göra, utan att tänka alltför mycket på att rationalisera, förenkla och spara tid. Huvuddelen av mönstren kräver åtskilliga färger och lika många tryckomgångar. Men de förenas också av något annat:
Samtliga motiv har, på ena eller andra viset, med naturen att göra.

Innan Anna Berg studerade måleri, utbildade hon sig till biolog och forskare. Avhandlingen handlade om skogshistoria, men hon kände sig aldrig riktigt hemma i forskarvärlden. Istället började hon leta efter sätt att hitta tillbaka till barndomens kreativitet, och till lusten i det handfasta skapandet. Så hamnade hon i måleriet. Och de olika yrkesrollerna skulle ändå, till viss del, visa sig gå att förena.
Hon pekar på en av bonaderna, där jättelokor, vresrosor, lupiner och parkslide återkommer i ett intrikat intervall mot en gråblå fond.
Det består enbart av stiliserade invasiva arter, förklarar hon, det heter »Invasion«. Förhoppningen är att sprida kunskap om faran med de här arterna. Alla hennes mönster bär på en berättelse.
– På 1980-talet pratade man om dolda budskap i hårdrocksmusik, det här är kanske något liknande.

Idag har huvuddelen av de färger som säljs i konventionella färgbutiker akrylat som bindemedel, ett slags oljebaserad plast. Anna Berg skakar snabbt på huvudet. Sådana färger vill hon inte arbeta med.
– Jag vill att min målning ska göra så lite skada som möjligt.
Dels är råoljan en ändlig naturresurs, dels bryts plast ofta ner väldigt långsamt i naturen. Men framför allt, påpekar hon, är det så gott som omöjligt att förstå vad köpeburkarnas färger innehåller.
– En snårskog, slår hon fast, och blandar därför helst sina egna färger. Limfärgen rör hon ihop av cellulosa, vatten och pigment, helst jordpigment. En flera meter lång hylla i ateljén är fylld av glasburkar med pulver i olika förföriska nyanser. Äggoljetemperan snor hon ihop av ägg från egna höns, skånsk linolja och pigment.
– Jag vill helt enkelt veta vad jag jobbar med. Då känns det mer okej.

Både genom materialval och motiv kan man i bästa fall påverka, tänker Anna Berg och berättar om ett jobb som hon och kollegan Maj Persson tog sig an i Malmö förr förra året. Uppdraget var att i en nybyggd kontorsbyggnad schablonmåla mönster i en trappuppgång och korridor. De tog fasta på platsen där huset byggts, vid havet, och målade 35 av de arter som brukar leva på strandängar. Här och var smög de också in artnamnen.
– Vi tänkte att människorna som går där varje dag med tiden kommer att nöta in artnamnen, och kanske känner de sen igen en strandpipare eller ett hedblomster när de besöker en strandäng framöver.
Hon skrattar lite men ser samtidigt allvarlig ut.
– Ett mönster är ett bra sätt att stilisera och berätta tydligt. Att plocka essensen ur det man vill visa.

På ett tryck som hänger bakom henne, breder en trolsk skog ut sig, med mäktigt ålderstigna tallar och olika stora granar. Ur marken spirar nya småplantor. Det är långt till produktionsskogens pelarsalar av smärta, spikraka, jämnstora träd.
– Jag ville berätta vad en skog är, eller kan vara. En plats som lever. Med många arter.
Anna Berg ser glad ut.
– Jag har målat den hemma också. Jag ville sova i en skogsglänta.

Vi vandrar över till den gamla skånska bondgården några hundra meter bort. Fåren går i en hage utanför och det stora valnötsträdet över ingången dignar av frukt. Åkrarna är ännu för sanka efter regnet för att bära maskinerna för skörd.
Anna och familjen flyttade hit för fem år sedan när hennes sambo fick möjlighet att köpa släktgården. Själv kommer hon ursprungligen från Piteå. Intonationen avslöjar det då och då.
– Jag gillar Arts and craft-idéerna, att skapa ett hem för sig själv och för livet. Att våga. För har man själv målat sina väggar och gjort sina mönster kommer man sannolikt inte måla om tre år senare. Det blir i förlängningen mer hållbart, tror jag.

I sovrummet är väggen mossgrön upp till midjehöjd och mörkt natthimmelsblå högst upp och i taket. I skarven mellan färgerna löper en bård av skogsmönstret.
– Det är så himla roligt med schablonmåleriet. Man är inte låst till en viss följd och ordning. Schablonerna kan fortsätta i evinnerlighet, upp och ner, eller bara täcka en liten bit av väggen och sen komma tillbaka någon annan stans. Man kan göra fina avslut och anpassa mönstret till rummet.

På en hylla ligger schablonmåleriets mest etablerade penselsort, en stöpplare. Det är en satt pensel, med tät och stadig borst, rakt och stubbigt avklippt. En sådan stryks inte mot ytan som ska målas, utan stöts snarare mot den. Anna Berg svampar också. Olika redskap ger olika resultat, konstaterar hon, och svampningen kan bland annat ge färgen en lite diffus och »molnig« känsla. Numera tar hon också till en vanlig pensel ibland. På gamla schablonmallar från 1800- och tidigt 1900-tal som hon studerat på museet Kulturens i Lund – från den tid då schablonerna gjordes av gamla kuvert, tidningspapper och annat spill, och oljades eller vaxades in för att bli mer stryktåliga – har penseldrag bevarats.

Vad gäller färgvalen, blir det ofta just limfärg eller äggoljetempera. Den senare sitter bättre, när den väl torkat och oxiderat, än den mer stöt- och fuktkänsliga limfärgen, förklarar hon. Den som vill, kan också polera temperan till äggskalsglans.

Limfärgen är annars den färg som gamla tiders schablonmålare oftast använde, om än gjord med andra slags lim än Annas. Men till ytor som kan behöva torkas av eller som kommer utsättas för liv och kiv, är den inte lämpad, påpekar hon, trots att hon är väldigt svag för den färgsorten. Den är enkel att blanda till, lätt att tvätta bort från schablonmallarna och möjlig att lämna att torka i sin burk ifall hon inte har tid att måla allt klart på raken. Längre fram går den att återuppliva igen om så skulle behövas. Själv använder hon gärna limfärg i tak och högt upp på väggar – och på de flesta av ateljéns målade bonader.
– Vissa tycker att den är för matt. Färgen blir nästan som ett med pappen, säger hon och syftar på den tjocka grå lumppapp som hon oftast målar på. Det ligger högvis med biffiga rullar på en lagerhylla i ateljén, köpta i byggvaruhandeln där pappen säljs för att placeras dämpande under klickgolv.
– Det är inte linnelump, som man hade förr i tiden, men det är ändå återvunna papp- och textilfibrer. Jag tycker verkligen om det. Dels ger pappen en fin, lite strukturerad yta att måla på. Dels fäster den bra på olika underlag och den är så pass tjock att den också, när jag tapetserar med den, täcker ojämnheter i väggen, så jag behöver inte spackla och förbereda en massa före uppsättning. Dessutom är den billig.

Hon har fastnat för ett lumppapper som till 30 procent består av ull. Efter lite efterforskningar har det visat sig att det tillverkas på en fabrik i Tjeckien dit hon hoppas komma någon dag. Tapetklistret i sin tur är ett renodlat cellulosa-klister, ett sådant som man får leta lite efter numera, eftersom också de flesta tapetklister som säljs i färghandeln är plastbaserade.

Vi bjuds in i 1800-talsgårdens kök. Här fanns ingen gammal inredning kvar när de flyttade in, så köksskåp och -lådor är köpta på Blocket och ett nedmonterat Ikeakök har fått möta pensel och färg. Så kan man också använda måleriet, påpekar Anna. Som ett sätt att försonas med det som man kanske annars hade stört sig lite på. Trött skakar hon på huvudet åt stelbent byggnadsvårdstänkande som bygger på att riva ut allt för att göra »rätt« och »tidstypiskt«.
– Då blir byggnadsvård nästan en inredningsstil istället för vård och tillvaratagande, säger hon.
– Jag vill ta utgångspunkt i mig själv, min familj och oss som ska vistas här, så att det inte blir tillrättalagda kulisser. Och färgen kan hjälpa till. Om man vill att nåt ska passa in lite bättre, kan man använda måleriet till det.

Furumatbordet i hörnet stod här, vitmålat, när de flyttade in. Nu har skivan fått tillbaka sin ursprungliga träfärg men sedan prytts med klöverblad tryckta över ytan, det blir en påminnelse om sommaren en skum februarimorgon. Mot väggen står ett skåp fullt med muggar och fat. En gång var det ett mjölkskåp. Med tiden hamnade det sedan i Annas pappas garage i Piteå, som lagringsplats för verktyg och färgpytsar. Nu har det än en gång fått byta uppgift och flytta till Skåne. Även det skåpet har fått sig en översyn med färg. På insidan av dörrarna har Anna Berg med äggoljetempera tryckt ett mjukt och skogsgrönt björnmossemönster. Samma stjärnlika mossa som skapar skogskänsla i skafferiet.
– Jag gillar att ta vara på det som funkar och reparera det andra.

Samma inställning återspeglas i sonen Truls rum. När de flyttade in i huset för fem år sedan var 1950-tals tapeten därinne högst bedagad. Den var så smutsig och sliten, säger Anna Berg, att den helt enkelt inte kändes okej att leva med.
– Men jag tyckte så mycket om den!
Nu går ljusgröna halvcirklar i äggoljetempera som i vågor över väggen. Hon har målat över de slitna delarna. Där tapeten var fin däremot, är den kvar som tidigare med sitt gråvitgröna och geometriska mönster.
– Det blir lite som att laga sina kläder och låta lagningarna vara synliga, säger hon och ser glad ut.

Gräset utanför huset har gått från torkans bruna till vätans gröna den senaste månaden. Där är fullt av vitklöver, rödkämpar och kärringtand. Målsökande humlor irrar mellan de växter som ännu blommar.
Också i köket finns en gräsmatta. Men den har inget att göra med den golfbanelikt snaggade sort som är så vanlig runt om i svenska villaträdgårdar, där varje annan art än kortklippta illgröna strån bekämpats med näbbar och klor.
På den puderrosa väggen över spis och arbetsbänk sitter tryck från mönstret »Ogräsmatta«. Där prunkar tusenskönor, vitklöver, mask-rosor och groblad.
– Låt gräsmattan blomma, säger Anna Berg, som också tryckt flygande maskrosfrön på väggarna.
– Då kan den också livnära andra arter. Som de livsviktiga pollinatörerna.

I det lilla gula gästrummet är det istället gräsmattans första vårblommor som spritts över lumppappen. Vintergäck, krokus, snödroppar, vårlök. »Pollinatörernas frukost«, som hon kallar dem. Anna Berg har tryckt blommorna med ojämnt avstånd från varandra, så där som de växer naturligt, och här och var fyllt på med lite klöverblad. En bit uppåt väggen glesnar växtligheten och försvinner sedan helt.
– Jag vill gärna komma ifrån de statiskt upprepade mönstren och trycka mer fritt. Den möjligheten skiljer ju schablonmåleriet från tapeter, vars form är given. Schablonmönstren kan användas lite hur som.

Hon pekar på ett ställe där färgen hamnat lite utanför mallen.
– Ibland blir det ett misstag eller kladd, men jag låter det oftast vara. Och det gör inget om det skevar lite.
Med ens påminner hon om en annan schablonmålare, Anna-Carin Åsbrink i hälsingska Järvsö, som satsat på att hålla liv i gamla mönster från olika hälsingegårdar och vars devis är att »jämnt ojämnt, blir jämnt«. Ögat tar in helheten, inte enskilda skevheter, brukar Åsbrink påpeka.
Anna Berg nickar när hon hör det.
– Ja. Misstagen gör ytan mer livfull. Det ska inte vara perfekt.