Toqi

Det var nära att Modovlat Amrikhudoeva dukade under av svält när inbördeskriget rasade i Tadzjikistan. Men när hon började sy bröllopshattar tog allt en ny vändning.

Text Klas Lundström
Foto Fredrik Lerneryd
28 mars 2022

Den handdrivna sovjetiska symaskinen av märket Chaika 3 är utbytt mot en elektrisk kinesisktillverkad Gemsy. Men i övrigt går tillverkningen till som den alltid gjort, förklarar modisten Modovlat Amrikhudoeva där hon slagit sig ner i soffan hemma i Khorog. Hon håller fram en knallröd toqi, en av de bröllopshattar som både brud och brudgum bär under bröllopsceremonier i Pamirbergen i östra Tadzjikistan. Att hon skulle leva på att tillverka sådana, hade hon aldrig kunnat föreställa sig före 1991. Det var året då Sovjetunionen kollapsade och Tadzjikistan gick från att vara en del i samväldet till ett självständigt land. Modovlat förlorade jobbet och familjen led. Hon, maken och parets fyra barn var tvungna att komma på något för att kunna sätta mat på bordet. Kanske tillverka något att sälja.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

För endast 49 kr får du tillgång till hela Hemslöjds sajt under en hel månad.
Säg upp när du läst färdigt.

Köp prenumeration
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.
Nöden är uppfinningarnas moder. Hunger fick Modovlat Amrikhudoeva att börja sy bröllopshattar.

Vid ett stearinljusbelyst köksbord i det sovjetiska hyreskomplex där de bodde då började hon försöka sy sin första toqi, en traditionell bröllopshatt. Men det var svårt.
–  Jag bara begravde ansiktet i händerna och tänkte: »Nej, nej, nej, jag kommer inte att klara det här!«

Men vad hade hon för valmöjligheter? Inbördeskriget hade brutit ut. Östra Tadzjikistan var avskuret, marknader igenbommade, vägar sönderbombade och Khorog, staden vid Panjfloden som gränsar mot nordöstra Afghanistan, var ett slagfält mellan regeringsstyrkor och separatiststyrkor som strävade efter ett självständigt Gorno-Badachsjan. Längre upp i Pamirbergen svalt människor ihjäl. Och någonstans i henne rann ändå blodet genom en hantverksådra.

Som barn hade hon suttit bredvid sin mamma och sett henne sticka sockor och sy kläder av bomullsväv som hon köpt på den lokala marknaden. Kanske fanns här en försörjningsmöjlighet.
– Mor hade lärt sig av mormor, och det övertygade mig om att också jag skulle kunna lära mig, säger hon.

Hon började helt enkelt om vid köksbordet.
– Vägen fram till att behärska ett hantverk är lite som livet för människor i stort i Pamirbergen: vi försöker, vi misslyckas, vi försöker igen och vandrar vidare, säger den sextioåriga hattsömmerskan luttrat idag.

I Pamirbergens avskurna samhällen förblir tillgången till elektricitet, rinnande vatten och farbara vägar begränsad. Här har tiden i många avseenden stått stilla och kunskapen om bröllopshattarna har gått från generation till generation, från mödrar till döttrar. Men även om Modovlat Amrikhudoeva hade sett sin mamma sitta böjd över virknål och symaskin, hade hon inte automatiskt hantverket i händerna. Däremot var hon envis. Och med tiden kom hon att höra till en skara kvinnor runt Pamirbergen som bildade ett hantverkskollektiv. Tillsammans sålde de strumpor, mössor och toqis på marknader i regionen och delade till en början på intäkterna. Men i takt med att de också fick egna nätverk kunde somliga, som Modovlat, börja sälja sina arbeten direkt till olika mellanhänder.
– Efter det började en ny tid. Jag fick större kontroll både över mitt eget liv och över min familjs välfärd och ekonomi, säger hon.

En bård av tambursöm och en kviltad kulle karakteriserar de toqis som Modovlat Amrikhudoeva syr.

Sedan ett drygt decennium har de haft råd att flytta från hyreskomplexet till ett hus. Hon tar fram plåtburken med de redskap som betalar räkningarna. Det är virknålar, synålar och stickpinnar.
– Och så symaskinen såklart, men den står i arbetsrummet, säger hon och visar vägen till ett extrarum som är belamrat av tyger och halvfärdiga hattar. Gemsy-maskinen står på ett skrivbord intill fönstret. Den är alltid redo, försäkrar hon.

Modovlat Amrikhudoeva beskriver arbetet med att färdigställa en toqi som indelat i två faser. Först gör hon det mönstrade band som löper runt hela mössan.

Hon håller upp en millimeterfin virknål. Det är med den som hon gör den blommönstrade bården. Redskapet till trots är bandet inte virkat, utan broderat. Tekniken är nära släkt med indiska aaribroderier eller det som i Europa brukar kallas för tambursöm. Garnet liksom virkas igenom ett vävt bomullstyg och resultatet ser ut som tätt packade kedjestygn. Om Modovlat gör fel, kan hon sekundsnabbt bara dra upp stygnen och börja på nytt.

Att mönstren är blommiga, har också sin förklaring, berättar hon.
– De symboliserar något som slår ut. Kärlekens kliv.

På samma sätt har hattens färg en innebörd. Att den är röd beror både på att det är bröllopets kulör och på att färgen ska symbolisera bröllopsparets förening.

Efter att ha broderat, syr och monterar hon hatten. Kullen får stickningar som ger den ett mjukt böljande fyrkantsmönster och längst ner förser hon hatten med en sammetskant.
– Men tygkvaliteterna varierar, beklagar Modovlat Amrikhudoeva. Bäst är de lokala tyger som vävs i Pamirbergen, säger hon.

De färdiga hattarna hamnar ofta långt från sin tillverkare till slut. På senare år har många tadzjiker lämnat landet, vilket gör att toqis idag också används vid bröllop på stora avstånd från Pamirbergen. De är inte enbart en ekonomisk livlina för många kvinnor i östra Tadzjikistan utan har även blivit en nationell symbol.
– Hattarna sätter regionen på kartan, konstaterar Modovlat.

Men covid 19-pandemin har återigen gjort hennes liv slitsamt. Fram till 2020 kunde hon leva på småskalig toqiförsäljning, men alla restriktioner och deras ekonomiska konsekvenser har slagit hårt mot hantverkets näringskedja. Inte minst har den drabbat de pamiriska seminomader som vallar sin boskap längre upp i bergen, på »världens tak«, och vars ylletyger säljs på marknaden i Khorog. Även tyger från huvudstaden Dushanbe och Afghanistan har blivit bristvaror.

Före pandemin hade Modovlat en genomsnittlig veckoproduktion på 35 toqis. Några sålde hon till marknadsidkare för vidareförsäljning, men de flesta direkt till beställare för 50 somoni styck, cirka 40 kronor. Men när myndigheterna i Khorog hållit marknaden stängd under långa perioder och många mist sina jobb, har plötsligt väldigt få frågat efter nytillverkade bröllopshattar.
– Det är inte så många som har haft råd att gifta sig och restriktionerna har förbjudit folk från att ses. Pandemin har lett till ett slags undantagstillstånd som liknar det som rådde under inbördeskriget, säger Modovlat Amrikhudoeva allvarligt.

Men med tiden kommer det bli bättre, tror hon. Människor kommer återigen att gifta sig – och det kommer bli möjligt att försörja sig på att sy toqis igen.
– Bara genom hårt arbete går det att klara sig här i världen. Vi hittar alltid ett sätt.­

Rättelse: I en tidigare version av texten skrevs Modovlat Amrikhudoevas namn på fel sätt.

28 mars 2022

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram