Veta värde

I norr skiftar det oftast bara på några dagar, och du kan nästan se med blotta ögat hur snön smälter och knoppar blommar ut i så gott som samma veva.

Jag minns väl den första gången jag flög ner till Österlen med min skolklass från Samernas utbildningscentrum. Det var tidig påsk och den årliga konstveckan ägde rum. Vi var cirka tio elever som skulle ställa ut våra alster och förhoppningsvis sälja det mesta. Vi for från bitande vinterkyla och landade i ett landskap fullt av körsbärsblomster och äppelblom. Bland blanka bilar, värda mer än tre hus i Jokkmokk, skumpade vi runt i vår smutsiga vita hyrbil med tio säten. Bland stenhus och massiva slott fanns det inte många tallar att tala om. Det blev tydligt hur visst hantverk tagit form beroende på varifrån i landet vi kommer från.

Jag minns en kvinna som stod och höll i två tennarmband som min vän hade gjort. Hon vred och vände, kände och synade. Brunt eller svart… ›Vad kostar dom?‹ frågade hon. ›650 kronor styck‹, svarade min vän. Kvinnan släppte genast armbanden i förakt.

Jag har alltid velat bo i ett sånt hus. Vit sten med svarta knutar. Men med en kyla som kan krypa sig närmare -40 grader större delen av midvintern så är det knappast optimalt. Nej, hos oss är det tungt timmer och rejält trä som man bygger hus av, och backa längre tillbaks i tiden så var det torvkåtor och de vanliga flyttbara kåtorna av renskinn och björkstam som var boendet.

Jag minns en kvinna som stod och höll i två tennarmband som min vän hade gjort. Hon vred och vände, kände och synade. Brunt eller svart… »Vad kostar de?« frågade hon. »650 kronor styck«, svarade min vän. Kvinnan släppte genast armbanden i förakt.

Sen brast hon ut i hånskratt och sa att hon skulle aldrig betala så mycket – hon hade minsann köpt ett tennarmband för 250 kronor på en marknad en gång. Ännu en dålig replika gjord på maskin av något som vi lägger enorm tid på. Från att dra senorna från renbenet för att tvinna tråd – det garvade skinnet från renslaktens sarv, till sista stygnet på tennet.

En slöjdare är ofta rejält underbetald. Man brukar säga att skulle en slöjdare ta betalt per timme, hade hen varit miljonär.

Jag tror få människor idag vet skillnaden på slöjd och slöjd. Om jag ska försöka beskriva det, så är det lite som att någon skulle kalla sig för »skådespelare« för att man en gång var med i en skolföreställning. Det handlar om ett kretslopp, ett samspel med naturen. Ingenting kan stressas fram. Inom slöjden är materialet levande, och du måste lära dig att ha tålamod och jobba efter hur materialet vill bete sig – inte tvärtom.

Varje slöjdalster är skapat i symbios med de åtta årstiderna, det är därför jag kan ha knivar i mitt bälte som nästan är hundra år gamla, om jag bara sköter om dem rätt så kan de leva lite till. Visst ändrar de både form och färg genom tiden, men de lever vidare.

Så tänk på det nästan gång du köper en billig replika – att vara skicklig snickare är en sak.

Men att vara en skicklig slöjdare är en helt annan.

Maxida Märak är samisk hiphopartist, jojkare och producent med bakgrund som skådespelerska. Hon är även aktivist och frontfigur inom frågor som rör Sápmi och urfolk.