Lagom efter semestern inleder jag stora hoprullningsprojektet, som jag haft på agendan i 15 år. Rulla upp alla mina tyger som fyller en öppen garderob i vårt hem och som väller över i de andra rummen. När rullarna tar slut har jag lyckats ta mig an omkring en tiondedel av samlingen. Den är stor, alltså. Hur stor, inser jag med viss förvåning.
Hundratals tyger i olika färger och material. Naturfibrer, inget syntetiskt. Framför allt siden. Dupioni, georgette, chiffong, organza, taft… Linnetyger också, i olika tjocklekar. Och det slår mig när jag nu efter en lång tid åter bökar bland dem, hur glad jag är över dem, även om jag inte syr så mycket längre.
Som barn var jag aldrig någon handarbetare. Jag ville läsa böcker och fundera över livet. Lite som mamma, som ändå sammanbitet stoppade yllesockor och strumpbyxor efter jobbet på kvällarna. Min syster gjorde sina egna kläder, hon var begåvad, sydde bra. Vi hade samma storlek så jag kunde låna plaggen av henne – det tyckte jag om, för det här var på sjuttio-talet och det fanns fina mönster i sytidningarna till kläder som inte gick att köpa i butikerna.
Tills jag blev åtta-nio fanns i vår förortslägenhet också ett annat rum. Det var Majas.
Maja var vårt hembiträde, det låter snofsigt. Men på sextiotalet fanns ingen allmän dagvård i Finland, så arbetande mammor fick ordna barnskötseln på egen hand. Hembiträden, barnflickor. Men Maja var ingen flicka utan jämnårig med mamma och talade svenska med lätt rikssvensk accent; hon hade varit ett av de finska krigsbarnen i Sverige. En tid som för henne ändå varit lycklig. I Sverige hade hon också fått bra vård för sviterna av den barnpolio som hon led av och när hon återvände till Finland haltade hon bara lite.
Maja var sömmerska. Jag minns ljudet av symaskinen inne i hennes rum på kvällarna, tygbitar över golvet, trådar som klistrade sig i kläderna, halvfärdiga plagg som hängde i galgar på alla krokar i det pyttelilla rummet. Jag brukade få vara där med henne. Bläddra i hennes damtidningar, småprata om ditt och datt, alltmedan transistorn spelade finska pratprogram på låg volym och trampsymaskinen gav ett vilsamt vinande ifrån sig.
först långt senare, jag är redan över fyrtio, kommer det till mig igen. Efter stora förändringar i livet – mamma dör och jag lyckas äntligen bli nykter – grips jag plötsligt av ett ohejdat begär. Efter, ja, tyg.
Jag skriver på en roman om två flickor som gör vad jag själv vill göra: vira in mig i långa sidenlängder, liksom förpuppas där. Jag blir som besatt: beställer tyger från hela världen, beställer och beställer, köper en symaskin på Lidl för att jag måste sy. Börjar på måfå, och fortsätter. Lär upp mig själv från scratch; rita mönster, klippa till och sy. Foga ihop bitarna, sy, sy, sy.
Det varar i tre-fyra år. Sen mattas det av. Det stora begäret är borta. Syendet är så uppslukande att det är svårt att kombinera med skrivandet, resonerar jag. Och så är det ju det, att jag aldrig riktigt når över gränsen mellan glad amatör och riktigt bra, och det går inte att dölja för det syns alltid i resultatet.
Nu när jag tänker på det efteråt var det som en våg som sköljde över mig. Åren med tyger och symaskin tog mig till en annan värld. Lika verklig, men liksom djupare, sinn-ligare, mer fysisk och konkret. Och samtidigt en dröm, full av melan-koli och längtan. Saknad. Efter mamma, efter allt. Som inte längre finns.
Men här i garderoben, vet jag plötsligt, allt är kvar. Just här. I min skattkammare. Så jag skaffar nya rullar och går in bland tygerna igen.
Monika Fagerholm är finlandssvensk författare. För sin senaste roman, Vem dödade Bambi? fick hon 2020 Nordiska rådets litteraturpris.
