Gammal kunskap

klyva&svepa

Idag görs de flesta svepkärl av sågade spån. Men inte hos Helena Åberg. Hon spanar efter kunskap som är äldre än så.

Foto Ylva Sundgren
1 april 2021

– Känslan när jag kluvit min allra första stock var fantastisk. Det var som när man är barn och har klättrat upp på en riktigt hög sten.
Helena Åberg spricker upp i ett stort leende.
– En nästan darrig lycka!

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

Hon sträcker sig efter ett meterlångt spån, rakt som en planka, tänkt att med tiden böjas till ett svepkärl. Det doftar starkt av furu.
– Jag kan visa dig hur man klyver det tunnare om du vill, säger hon och knackar in en lång kniv högst upp på det stående spånet. Det frasar och sprakar när hon börjar bända isär. Sedan står hon där, varm av ansträngningen, med två långa gyllengula och honungsglänsande träskivor i händerna.

Det finns en skröna som beskriver vad som händer när man klyver en stor stock med riktigt bra virke, berättar hon. Har man bara satt kilarna där de ska, kan man lugnt gå in och dricka kaffe sedan, för att mätt och belåten komma ut till en stam som väntar färdigkluven och klar.
Eller, nej, fullt så enkelt är det inte.

Helena Åberg, svepaskar.

– Men det gäller att välja stock med omsorg. En del är kinkiga, andra medgörliga, säger hon och berättar om en bjässe som hon klöv på en halvtimme och en helt annan som tog en halv dag.
– Man måste vänta in träet, så är det ju. Till en början är det stockens vilja som styr. Egentligen är det först när man kommer ner på lite tunnare dimensioner som man kan påverka mer. Så visst är det ett slags sam-arbete. Virkets vilja – och min.

På hyvelbänken i verkstaden i Stigtomta utanför Nyköping ligger spån som basats, böjts och sytts samman med stygn av granrot. De flesta är av furu, några av sälg och björk. Så småningom ska de bli väggar i framtida brickor, kistor och askar, men flertalet saknar ännu botten. Helena Åberg skakar leende på huvudet och slänger ett snabbt öga mot två påbörjade granrotskorgar som hänger på väggen.
– Så länge det inte är klart kan man ju ursäkta sig med det. Allt kan ju alltid bli bättre. Den dag det är färdigt måste man stå för slutresultatet. Så för mig har det hittills varit lättare att bara skaffa en ny stock och klyva upp några svep till. Det är jag ganska säker på. Det är färdigställandet som jag har tvekat inför.
Men det är bara halva sanningen.

Det var också hit – till kluvet och böjt – som hennes undersökning ledde, när hon för ett antal år sedan tog tjänstledigt från jobbet som hemslöjdskonsulent i Sörmland för att ägna ett helt år åt att med enkla handverktyg ta fram tunna spån ur stora träd. Hon ville undersöka om hon genom att närläsa gamla intervjuer gjorda med slöjdare födda på 1800-talet, skulle kunna lära sig att göra svep på det sätt som de gjordes förr, i det förindustriella Sverige. Att göra färdiga bruksföremål handlade det inte om. Men hon ville se vilken kunskap som hon, i egenskap av slöjdare, skulle kunna få fram ur gamla texter, som inte vore möjlig att enbart läsa sig till.
– Forskning i hantverk istället för om, säger hon om det år som ledde fram till en masteruppsats på institutionen för kulturvård vid Göteborgs universitet. Har man gamla föremål men inte vet hur de är gjorda, är det ju som att ha tillgång till ett bibliotek men enbart med bokpärmar, säger hon, med en liknelse lånad från forskarförebilden Jon Bojer Godal.

Efteråt har hon jobbat heltid på Sörmlands museum igen, bland annat som chef, medan boden hemma på gården stått full med spån – »bredare, smalare och alla möjliga tjocklekar« – och verkstaden dignat, laddad med svep.
Det ska bli ändring på det nu.

De slöjdar- och möbelsnickarutbildningar som hon skaffade sig innan hon blev hemslöjdskonsulent för 31 år sedan, ska till slut leda in i verkstaden. Helena Åberg ser bestämd ut. Hon har sagt upp sig.
– Om jag ska vara sann mot mig själv måste jag göra det här nu,
innan jag går i pension.
Den 31 mars arbetar hon sin sista dag som anställd.
– Nu ska jag hitta min form och mitt uttryck. Nu ska jag göra färdigt.

Erfarenheterna av att göra svepkärl är urgamla, sådana gjordes redan på bronsåldern. Och på vikingatiden var tekniken spridd i Sverige, det vet man. Utgångspunkten var spån som kluvits fram. Sedan kom industrialismen. Och med ens konkurrerade effektiva maskinsågar i princip ut det kluvna materialet. När det under 1970- och 80-talen böjdes spån i var och varannan snickarbod var det alltså sågat trä som gällde, och även idag, när handgjorda svep säljs på marknader och i hemslöjdsbutiker, består kärlväggarna allt som oftast av sågade spån.

Helena Åberg, svepaskar.

Det är här som Helena Åberg kommer in i bilden. Hon vill vara en länk i kedjan från då till nu, en kedja av kunskap som – om inte bruten – åtminstone är väldigt skör idag. Hur ska vi på allvar kunna förstå människorna förr och kunna säga något på djupet om gamla saker, om vi inte vet hur de arbetade en gång
i tiden och hur sakerna gjordes, frågar hon sig och kommer in på skogens grova tallar med mogen ved. Det är bland visa gamla furor som hennes berättelse börjar.

En lång rad trädslag passar till spån – björk, sälg, asp, ek, gran och många andra. Helena Åberg är svag för furan. Men bara för att ett träslag är lämpligt, behöver inte det individuella trädet vara det. Det behövs ett kvistfritt exemplar med raka fibrer
i ytveden, varken vridna av sol eller väder. När Helena Åberg letar tall väljer hon gärna gamla, grova och redan fällda stockar, sådana som sågverk ibland ratar eftersom de är för kraftigt dimensionerade för maskinerna. Sådana som också är sällsynta i dagens skogsbruk, vars pelarsalar ofta är inriktade på snabbväxande slanka stammar.
– Det övergrova virket är ofta moget, sammanfattar hon.

Dessutom finns det fördelar med att utgå från redan fällda träd. Stocken går att närgranska i hela sin längd – och hon har tillgång till snittytan. Där kan hon se om kärnveden är centrerad, årsringarna täta och att ingen tjurig korsved ger sig till känna.
– Ja, det är de stockarna som är snälla, förklarar hon.

Hon ser sig om efter klyvkniven, men konstaterar sedan att de flesta långa varianter fungerar till att göra det första snittet, tvärs över ändträet på en stock. »Jag är inte så nördig vad gäller verktyg.« Viktigare är att snittet sitter i mitten av stocken, och
i toppänden, det är sedan gammalt. Hon får fatt på en machetelik kniv köpt i Indien och en stor krokformad från Egypten, den höll hon knappt på att få med sig ut ur tullen när det begav sig. De skulle båda kunna funka, säger hon. Spräckjärn är ett alternativ, även om hon själv inte använde sådana under sin undersökning, eftersom hon till punkt och pricka ville följa källorna i spåren.
– Men nu kan jag ta vad jag vill, när jag inte längre behöver hålla mig till en autentisk process. Jag kan ta det som passar mig.

Där snittet har gjorts på stocken slås sedan kilar in, för att tvinga virket att spricka. När det börjat ske, med ett klistrigt knakande, kan man komplettera med extra kilar längs sidorna, i själva sprickan. »Ibland håller träet emot!«
När stocken väl är halv, delas halvan i kvartar, kärnveden klyvs bort och helheten barkas. Först därpå är det dags att klyva fram spån, återigen med kniv och kilar, men tvärs över tårtbitarna den här gången, »alltid med lika mycket trä på varje sida av kniven«.
Helena Åberg räknar snabbt i huvudet. En rejäl furustock brukar ge henne runt fyrtio meterlånga spån, sisådär en och en halv centimeter tjocka.

Samspel mellan människa och virke. Med enbart kilar, kniv och yxa skapar Helena Åberg tunna spån av grova furor.

Det påminner vagt om manchestertyg, det gyllengula spån som Helena Åberg just kluvit i två bitar. Ytan är räfflad. Innan det böjs till runda kärlväggar, kommer hon hyvla det både till önskad tjocklek och användarvänlig släthet. Hon plockar ner en skave från väggen. Får hon välja hyvelsort, använder hon gärna den nätta forntida hyveln med rundad egg. Den ger så bra kontroll, säger hon varmt och vänder den i handen. Mötet med skaven var en av masterarbetets starkaste upplevelser. På väggen i verkstaden hänger fyra på rad. Dem kommer hon inte att överge framöver. Men också andra verktyg fungerar: bandkniv, yxa, putshyvel…
Hon fortsätter:
– Och sen, innan spånet böjs, måste det också mjukas upp.

Om det görs av färskt och ännu fuktigt virke, kan det nog räcka att dra och tänja ut fibrerna över en rundad form, men torrt virke måste blötas och värmas för att kunna böjas utan att brytas. Helena Åberg har testat allt som de gamla sagesmännen i texterna beskrivit: kokat, ångat och värmt fuktade spån över öppen eld.
– Fördelen med eld är att det går att punktvärma på ställen där en extra kraftig böj ska göras. En nackdel är så klart att spånen blir sotiga.
Sannolikt väljer hon baslådan framöver, en specialbox för att ånga trä.

Men också själva svepandet, går att göra på olika vis. Helena Åberg beskriver tvingande mallar, »det är det enklaste sättet att få en perfekt form«, och möjligheten att böja på fri hand, kanske mot ett knä. Att det var möjligt att göra, blev en annan av masterjobbets aha-upplevelser. Förutsättningen är perfekta spån, jämntjocka och utan vresigheter. Och böjandet kräver sin övning.
– Det är svårt att få formen symmetrisk. Men kan man det, kan man spara mycket tid.

I sin uppsats konstaterar hon att ju skickligare utövare man är, desto färre hjälpmedel och redskap behövs. Dessutom kan det underlätta att i förväg rista i träet på de platser där de allra snävaste böjarna ska göras.
– Andra kanske gör rätt på en gång. Men jag har behövt prova, göra fel, fundera, läsa på nytt och prova igen för att förstå och kunna ta det ett steg längre.

Nu nalkas nya tider. På frågan om hur hon ska komma upp i snabb produktionstakt genom att jobba så här ålderdomligt, skakar hon på huvudet.
– Det är lätt att tro att traditionella arbetsmetoder tar mycket längre tid än maskiner. Det behöver faktiskt inte vara så. Men då gäller det att behärska sina tekniker och verktyg.

Hon ser sig om i verkstaden. Egentligen planerar hon inte att jobba med massproduktion framöver. Målet är inte att bli Sveriges snabbaste svepasktillverkare. Nej, hon vill snarare fortsätta med undersökningar och förmedla det hon vet till fler. Ägna sig åt workshops och kursverksamhet. Sprida ordet, nej, handgreppen och erfarenheten.
– Men först ska jag rosta av mig.

Dessutom ska de böjda spån som väntar i verkstad och uthus äntligen få sina bottnar och lock – och hon ska hitta sitt formspråk.
Hon gör en paus.
– Jag gillar det grova. Det blir något rejält.

1 april 2021

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram