Klockan klämtar för modet

Upp till 10 procent av världens klimatavtryck orsakas av textilindustrin. Nu talar allt fler om tekniska innovationer, återbruk, lagstiftning och köpstopp. Men kan modet verkligen bli hållbart?

Text Liv Blomberg
Foto Ylva Sundgren
4 oktober 2021

Förra året bestämde sig Sarah Eriksson för att utmana sitt köpbeteende. När nyårsraketerna sprakade mot himlen avlade hon ett nyårslöfte:
– Det var att inte handla några kläder alls. Istället skulle jag sy nya eller ändra om gamla om jag ville förnya min garderob. Utgångspunkten var att jag blivit allt mer medveten om kläders inverkan på miljön, säger hon.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

Faktum är att människans urgamla behov av att skyla, skydda och uttrycka sig genom kläder idag utgör ett hot mot planeten. Enligt FN:s klimatpanel, IPCC, kan världens textilproduktion stå för så mycket som 10 procent av de globala utsläppen av växthusgaser. Framställningen av kläder och tyger förbrukar hisnande 79 biljoner liter vatten och ger upphov till 92 miljoner ton avfall. Per år.

Sarah Eriksson som till vardags jobbar på Hemslöjdens riksförbund och har ett stort modeintresse känner till siffrorna och lät dem påverka henne. Hemma i lägenheten i norra Stockholm öppnar hon dörren till syrummet. Loppisfyndade tyger ligger prydligt hopvikta, en provdocka står i hörnet och framme vid fönstret tronar en retrosnygg Singer symaskin från 1980-talet. Katten Gandalf tittar misstänksamt på från en säker plats under sängen.
– Jag gillar roliga och lite egna plagg. Min stil är inspirerad av 80-talet med axelvaddar och detaljer som sticker ut, säger Sarah och plockar fram sina köpstoppsalster; flera kaftaner, några jackor och en tunika.

– Det har ju varit inne med kaftanplagg ett tag nu och jag såg en jättesnygg hos Rodebjer som kostade flera tusen. För dyrt tyckte jag, och tänkte att då får jag väl sy en själv, säger hon och visar upp en i grönrandigt, vävt bomullstyg med 1970-talsvibbar.

Hon gjorde den genom att vika tyget, klippa hål för huvudet, klippa upp framsidan och sy igen sidorna. Färdigt!
– Formen är stor och kvadratisk med enklast möjliga snitt. Den faller väldigt fint trots att modellen är så enkel, säger Sarah och snurrar runt i rummet så att kaftanen svänger. Hon broderade också några slingor vid halslinningen och ner över framsidan.
– Först var det för att dölja några små hål men sedan fortsatte jag på fler ställen, jag ville öva på franska knutar. Det var väldigt kul!

Hon visar fler alster; ett lucianattlinne som pimpats med knypplade spetsar, och en vit midjekort blus. Den är gjord av en duk.
– Jag har en hög med dukar som ska bli till plagg vid tillfälle. Den här skulle man kunna sy in i ryggen på en skjorta till exempel, funderar hon och håller upp en skir, broderad löpare.

– Jag köpte vadmal och sydde en klassisk 1980-talsdräkt med kort kjol och jacka och sen broderade jag loss med påsöm, säger Sarah Eriksson.

I en annan del av Stockholm svarar Johanna Leymann i telefonen och ger sin syn på vad vi behöver göra för att bryta modets negativa inverkan på klimat och miljö. Hon är författare och föreläsare inom hållbart mode och entreprenörskap.
– Grundproblematiken är att vi producerar för mycket nytt. Med för mycket resurser. Och använder grejerna för kort, vilket ger upphov till alldeles för mycket avfall.  Vi måste tänka helt nytt och faktiskt skriva om mycket av det vi tar för självklart i dag, säger hon och förklarar vad det betyder i praktiken.
–  Det innebär att minimera produktionen och förlänga livslängden på det som redan finns.

Forskning visar att en t-shirt i genomsnitt används 30 gånger innan den kasseras. Om den i stället användes dubbelt så många gånger skulle det dröja dubbelt så länge innan en ny t-shirt behövde produceras. Åtminstone i teorin.

Studier visar nämligen att vi svenskar gärna ger bort till seconhandbutiker men köper få plagg begagnat. I genomsnitt köper vi nästan 14 kilo nya kläder och hemtextilier om året. Av dem slänger vi hälften och ger bort 3,8 kilo till återvinning eller välgörenhet. Vi ersätter alltså inte inköp av nyproducerat med begagnat.
– Det är en norm som vi behöver omvärdera, säger Johanna Leymann.
– Vi har lärt oss att det är fint att skänka till secondhand. Nu måste vi lära oss att det är fint att köpa second hand.

Blusar av gamla dukar. Kaftanen som Sarah har på sig är sydd av en duk i damast som hon broderat på med bomullstråd.

Det finns fler normer och synsätt som behöver omformuleras menar hon.
– Begreppet mode har blivit kidnappat av konsumtionskulturen. Vi sätter likhetstecken mellan klädintresse och shopping, säger Johanna Leymann.
– Men om vi backar tillbaka till kärnan så handlar ju mode, kläder och textil om kreativitet.

Just det som Sarah Eriksson bestämde sig för att utforska förra året. Hon menar att en av erfarenheterna är att det går att experimentera och sy utan att ha några egentliga förkunskaper. I alla fall om man väljer enkla snitt och inte är rädd att testa. Hon funderar på om det var så svårt – egentligen – att förändra ett beteende.
– Jag höll mitt löfte ganska hyfsat. Pandemin gjorde det kanske lättare. Jag satt ju hemma hela tiden och gick inte i affärer på grund av restriktionerna.
– Men jag köpte faktiskt tre plagg som jag inte kunde motstå, säger hon och ler halvt skuldmedvetet och utvecklar vad året med köpstopp gett för insikter.

– Jag ville bryta med mitt konsumentbeteende. Det blir lätt att jag okynneshandlar. Det känns bra i stunden men leder sällan till långvarig lycka. Men när man syr själv och gör om gamla textilier kan man vara lite mer dekadent och svulstig. Jag behövde inte lägga band på min lust att ha mycket kläder, säger hon och kommer med ett tips till den som lätt samlar textil på hög.

–Jag brukar lägga kläder i karantän i källaren i ett år eller mer. Sedan går jag ner och vittjar med jämna mellanrum och då hittar jag alltid saker som jag inte gillade när jag la undan dem men som känns jätteroliga nu, säger hon och skrattar åt hur vi människor fungerar. Att vi måste lura oss själva för att inte falla in i konsumtion när vi egentligen kanske mest längtar efter förnyelse.

– Jag har alltid gillat mode och haft en stor garderob. Under året med inköpsstopp kände jag att jag ändå kunde hålla på med kläder utan att få dåligt samvete.

Är det dåligt samvete vi borde ha? Kommer mode och klädintresse bli skambelagt på samma sätt som onödigt flygande?

Blus av en duk som redan före sömnaden hade färdiga broderier och hålsöm.

Den utvecklingen värjer sig Sandra Roos emot. Hon är doktor i miljösystemanalys och har forskat i flera år om hållbarhet i textila produktionsprocesser. Idag jobbar hon som hållbarhetschef på klädkedjan Kappahl.
– Mitt skräckscenario är ju att vi alla går klädda i likadana, grå overaller i framtiden. Om åttio år kommer vi vara 11 miljarder människor på planeten och alla kommer behöva kläder. Så varje plaggs klimatpåverkan måste minska, säger hon och tillägger med ett skevt leende:
– Tiotusenkronorsfrågan är bara hur.

Åttio procent av ett plaggs klimatpåverkan sker i produktionsfasen. Det är i den delen av våra kläders livscykel som mycket behöver förändras. Det är också där som modeföretagen kan påverka mest.
– Vi måste sluta använda fossila bränslen. Och då menar jag i form av energi – inte material som polyester eller nylon. Det jag pratar om är kol, naturgas och olja som ju är det som försörjer det textila produktionsledet med energi, el, värme och tryckluft.

Sandra Roos lyfter fram det svenska initiativet Stica, Swedish Textile Initiative for Climate Action, en sammanslutning av nordiska klädvarumärken. Tanken är att
om branschen går samman kan den ställa större krav på hållbara produktionsmetoder. Hon förklarar hur det kan se ut för ett företag som Kappahl som är stort i Sverige men litet i ett globalt perspektiv.
– Om vi är stora på en syfabrik har vi kanske tio procent av den fabrikens produktion. Den i sin tur köper tyg från ett antal leverantörer som färgar i färgerier där vi kanske bara utgör 0,1 procent av omsättningen. Tillsammans med andra kan vi alltså nå ut bättre till våra leverantörer och säga att »hela den nordiska textilindustrin ställer krav på att följa Parisavtalet«, säger Sandra Roos och menar att klädföretagen kommer att tvingas in i en mer hållbar riktning framöver.

– Eu tar ju fram en ny textilstrategi nu. Från att textilbranschen varit närmast oreglerad kommer en mängd lagstiftning och krav – både vad gäller mänskliga rättigheter och miljöpåverkan, säger hon och låter hoppfull.

Att minska utsläpp av koldioxid, vatten och kemikalier genom krav och lagstiftning är en nödvändig utveckling. Men den förändrar inte det som Jenny Leymann kallar grundproblematiken, att vi producerar och köper för mycket. Att vi hela tiden vill ha mer och nytt. Borde vi sträva efter att få bort fenomen som trender och fast fashion?

Sandra Roos skakar på huvudet och ser tveksam ut.
– Kläder och mode är ju en kulturform som ska respekteras precis som andra kulturyttringar. Jag vet inte om man ska eftersträva att ta bort trender helt.

Istället lyfter hon fram möjligheten att göra tekniska anpassningar efter hur ett plagg är tänkt att användas och genom det minska resursanvändningen i produktionsfasen.
– Många plagg konstrueras ju för en lång livslängd, fast vi vet att de används ett mycket kort tag, säger Sandra och tar exemplet med den unga, coola killen som vill ha en trendigt kritvit t-shirt.

– Man brukar prata om crisp white. Men alla vet att en t-shirt bara är crisp white fem gånger, säger hon och menar att det finns två vägar att gå:
– Antingen kan man uppfostra killen och få honom att tänka om. Eller så kan man konstruera en sådan vit t-shirt som bara har tio procent av den vanliga miljöpåverkan.

Det skulle kunna ske genom att tröjan får en non woven-kvalitet i stället för stickad kvalitet, vilket skulle minska energi- och vattenförbrukningen. T-shirten skulle kunna färgas in vid lägre temperaturer som kräver mindre energi. Den skulle visserligen inte vara helt färgbeständig, men tanken med tröjan var ju aldrig att den skulle användas särskilt länge.
– Det är två skolor. Uppfostringsdelen är ett spår, att ändra människors beteende. Det andra handlar om att acceptera att folk använder plagg på olika sätt och konstruera dem för användningstillfället.  Det tror jag att vi kommer göra i framtiden.

Men resursförbrukningen i produktionsfasen är bara ett av modebranschens problem. I slutändan finns miljontals ton avfall, mängder av outnyttjade kläder, tyger och spillbitar.

En som tagit fasta på just det är designern och mönsterkonstruktören Birgitta Helmersson. Tillsammans med sin man Sam driver hon en butik i Malmö med kläder under egna märken.

I den ljusa lokalen hänger luftiga byxor, skjortor och klänningar som Birgitta och Sam syr upp av begagnade tyger men även linne och nyproducerad ekologisk bomull. Allt spillmaterial används. Större bitar blir till nytt tyg i lappteknik och mindre bitar blir stoppning eller applikationer.

– Först var det för att dölja några små hål men sedan fortsatte jag på fler ställen, jag ville öva på franska knutar. Det var väldigt kul, säger Sarah Eriksson.

Men storsäljaren är inte kläderna utan de mönster som Birgitta Helmersson ritar enligt principen zero waste. Den innebär att alla delar till ett plagg ritas så att de passar in exakt på tyget och inte en enda centimeter spill uppstår.
– Jag jobbade tidigare för ett litet modemärke i Melbourne i Australien. Det ansågs hållbart i jämförelse med större märken och jag fick uppleva hela produktionskedjan. Men det var så mycket spill! berättar Birgitta som ritat mönster utifrån zero waste-principen i snart tio år och länge velat jobba mot större företag och få dem att anpassa sin design för att skapa mindre spill. Men hittills har intresset från branschen varit svalt.

– Det finns företag som jobbar med spillfria kollektioner i små upplagor, men inte i större skala. Oftast vill de inte ens prata om sitt spill. Stora aktörer har inte bara tygspill från produktionen utan också mängder av överflödiga lager med kläder som inte sålts. De bränns bara eller slängs, säger Birgitta och skakar på huvudet åt dilemmat mode och hållbarhet. Ekvationen går inte ihop.

– Jag har kämpat länge med tankarna kring hållbarhet och mode. Även om jag jobbar hållbart och småskaligt så tillverkar jag produkter och bidrar till att det blir mer saker i världen, säger hon och ser sig om i butiken bland de handsydda plaggen. Hon säger krasst att lösningen på modebranschens problem inte ligger i att jobba med zero waste, ekologisk bomull eller återbruk.

– Problemet är affärsmodellen med ständig konsumtion som hela branschen bygger på. Vi behöver alla kläder, felet är den här känslan som skapas i oss; att vi hela tiden behöver mer grejer.­

4 oktober 2021

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram