Hans Thomsson: Damastvävare

Hans Thomsson är yrkesvävare, en av Sveriges främsta på att sätta upp och väva med den komplicerade teknik som möjliggör de mest utsökta mönster i runda, raka och slingrande linjer – damast.

En uråldrig vävteknik som utvecklades jämsides med sidenvävningen i det gamla Kina.

Mönstren bildas genom kontrasten mellan blanka och matta ytor, mellan varpeffekt och inslagseffekt.

Själva ordet sägs härstamma från namnet på staden Damaskus i Syrien, en knutpunkt för handeln med textilier under medeltiden.  Där lärde italienska korsfarare känna tekniken och tog den med till Europa.

Under 1400-talet började damast vävas främst av lin.

Tunt spunnet, entrådigt lingarn ger en fantastisk lyster åt väven. När tyget manglas blir det svalt glänsande.

Uppvuxen på Gotland i en familj där både mamma, farmor och mormor höll på med textil fastnade Hans Thomsson för vävning.
–Mamma gick en terminskurs i vävning och gjorde så himla mycket fint och roligt, dukar, gardiner och annat. Och det ville ju jag också göra. Så då gick jag en specialkurs i vävning på gymnasiet. Bara för att det var roligt.

Han hade en bra lärare, Lola Carlsson, gammeldags, lite sträng och mycket kunnig med blick för sina elevers förmågor.
– Det var hon som tipsade mig att gå Väfskolan i Borås och sa att det skulle passa mig och det hade hon ju helt rätt i, säger Hans Thomsson och skrattar.

Det blev Borås och vävutbildningen där och när året var slut stod han arbetslös och funderade på vad han skulle göra.  Det var inte självklart att fortsätta med vävningen. Att han hade utbildat sig till just vävare var inte ett resultat av ett aktivt genomtänkt val utan han hade mest gått på det som känts roligt.

Att han i dag är yrkesvävare och försörjer sig på att väva för hand blir han ibland förvånad över. Men som han säger:
– Det är inte alltid man själv som väljer, ibland väljer också livet åt en kan jag känna när jag tänker på hur det kan hampe sig. Att jag hamnat här.

Här. Det är ett något förfallet gammalt mejeri som ligger vansinnigt vackert ute på landet i den lilla byn Äskekärr i Västergötland. Runt omkring breder åkrar och ängar ut sig. Björkdungar ger lummighet åt de stora fria vidderna och det gamla huset är en charmig, bedagad skönhet.

På tomten blommar kungsängsliljor, gullvivor och kejsarkronor i det vildvuxna gräset.  En å slingrar sig i meandrar och längre ner i trädgården har bävern nästan gnagt av hela stammen på en sälg.
– Jo, det är vackert här säger Hans Thomsson och bjuder på kaffe i köket.
– Fast egentligen skulle jag vilja bo på Gotland, men det har man ju inte råd med.

I den svala mejerilokalen i bottenvåningen står fyra vävstolar uppställda. Två är damastvävstolar med dragrustning, på den ena väver Hans Thomsson just nu tabletter i linnedamast. De tjocka murade väggarna är täckta av vitt kakel och det är kyligt i rummet, trots försommarvärmen utanför. I ostlagret står en mäktig jacquardvävstol.

Att väva damast innebär nästan obegränsade möjligheter när det gäller vilket mönster man vill väva. Till skillnad från »vanlig« vävning, där mönstren består av rutor och ränder, kan man i en damastvävstol väva vilka som helst.

Trådarna i väven lyfts eller sänks manuellt med hjälp av dragrustning eller mekaniskt i en jacquardvävstol. Den bygger på samma teknik som hålkort, en föregångare till datorn med dess ettor och nollor.

När vävaren trycker ner trampan i jacquarden matas ett hålkort fram. Det påverkar krokar att antingen lyfta trådar eller låta dem stanna kvar nere. De trådar som lyfts bildar varpeffekt och de som stannar nere ger inslagseffekt. Genom kontrasten effekterna emellan uppstår mönstren, och med en enda trampa kan vävaren styra mönster bildade av flera hundra trådar.

Hans Thomsson pekar och förklarar jaqcuardens princip, tyvärr kan han inte visa, för vävstolen behöver träs om för att kunna användas men i dagsläget finns det varken tid eller pengar till det. Han har sökt anslag men fått nej från Nämnden för Hemslöjdsfrågor eftersom han inte fått ihop andra hälften av det sökta bidraget. Men vi ska återkomma till det, till tiden och pengarna.

Kunskapen och förmågan att trä om jacquarden har han. Efter utbildningen på Borås Väfskola i början av 1990-talet stod det plötsligt en övergiven jacquardvävstol i Linköping som han fick köpa. Sedan blev han erbjuden att komma till Borås och sätta upp den på skolan där.
– Så jag gick till arbetsförmedlingen och sa att »jag vill utbilda mig till jacquardvävare. Finns det möjlighet att få något stöd för det?« Och jo det fanns det. Jag fick en arbetsmarknadsutbildning och har ju aldrig haft det så bra som då. Hade betalt och flygresor till Gotland. Sune Sandblom var min handledare, han är uppvuxen med ett jacquardväveri utanför Borås.  Så vi plockade isär hela vävstolen, gjorde rent alla småbitar och satte ihop den igen. Det tog ett halvår.

Sedan väntade ny arbetslöshet men då lärde han känna Oscar Almgren vars familj hade en fastighet på Södermalm i Stockholm. På en av husets våningar fanns ett sidenväveri som hade slagit igen 1974. Nu ville Oscar Almgren väcka liv i det gamla väveriet igen.
– Allt stod precis som när de hade stängt till. Det var otroligt spännande. Vi tittade i paketen, vad som fanns i, uppe på vinden, öppnade skåp och lådor.

Det fanns en journalfilm, som vi tittade på för att se handgreppen, till exempel hur man hanterar silkesvarpen. Och så satte vi upp en kypert med tio skaft med silkegarn, det var ju jätteroligt, säger Hans Thomsson.

I dag drivs Almgrens sidenväveri av en stiftelse och vävstolarna är i gång.

Men efter ett halvår var även det projektet slut och Hans Thomsson funderade än en gång på vad det var han skulle göra. Gick det verkligen att fortsätta med vävningen? Ja, livet verkade tycka det och av en tillfällighet mötte han marknadschefen från Klässbols linneväveri som berättade att väveriet just hade fått ett gigantiskt uppdrag.

Riksdag och regering hade beslutat att skänka ett duktyg till kungens 20-årsjubileum på tronen. Gåvan skulle bestå av sammanlagt nio dukar och 200 servetter avsedda för den kungliga taffeln i Karl den XI:s galleri på Stockholms slott. Dukarna skulle vara tre meter breda och för denna bredd fanns det inga maskinvävstolar utan endast en handvävstol som skulle varpas, solvas och träs.

Året var 1993 och Hans Thomsson hade just fått jobb som damastvävare, en anställning som skulle vara i fem år.

Kungaduken vävdes med 11 788 trådar i varpen av italienskt lin nr 50 och inslaget var av irländskt lin nummer 6o, tunt som sytråd. Mönstret skulle bestå av en bred vågrörelse i bården och stora strödda stjärnor kring kungaparets spegelmonogram.

Bara att sätta upp väven tog Hans Thomsson och två medhjälpare tre månader. Sedan började vävningen.
– Det var ett fantastiskt uppdrag. De hade ju bestämt hur det skulle se ut, hur stort det skulle vara, vad det skulle vara för täthet och allting. Och så var det mitt jobb att genomföra det, att räkna ut, fördela. Vi hade två jacquarder med fyrahundra krokar vardera och fördelade mönstret på dem. Det var ju jätteroligt att räkna, planera och få det att bli som det skulle.

När alla förberedelser var avklarade kom ögonblicket då det första inslaget skulle göras. Var han nervös?
– Nja, man undrade ju, det är ett så otroligt stort jobb. Man solvar alla dessa trådar, man trär alla snörena till jacquarden och stansar hålkorten. Det är många olika delar som ska sammanfalla när man väl börjar väva. Så det var ju otroligt spännande när man väl trampade upp skälet och gjorde det första inslaget.

Hans Thomsson visar en av servetterna, två stycken vävde han till sig själv, tyget är glänsande och mjukt och stjärnorna och monogrammet framträder svalt blänkande mot inslagets mattare vita ton.

Vad kungen själv tyckte om gåvan är inte lätt att veta men Hans Thomsson träffade honom en gång vid en lunch på Klässbols linneväveri och eftersom servetterna användes vid lunchen vände han sig snett över bordet och frågade om det var så här de bröts när de användes på slottet. Kungen såg förvirrad ut och stammade något om att de bryts enligt traditionen. Han verkade inte förstå att han pratade med den som varit med och vävt dem.  Efter lunchen gick kungaparet ut i väveriet och fick se hur vävningen går till. Hans Thomsson fick berätta om arbetet och när han nämnde att han hade vävt en decimeter om dagen i fem år vaknade kungen till.
– Då var det som att det gick upp en talgdank för han, och så gjorde han så här, säger Hans Thomsson och bugar sig djupt.

Han skrattar åt minnet men det skulle dröja många år innan han själv fick beskåda sitt verk på plats. För två år sedan fick han möjlighet att komma till Karl den XI:s galleri och se dem på borden.
– Det var ju fantastiskt vackert. Dukarna glänste, stora tunga silverbestick var utlagda och blomsterarrangemangen i grönt och vitt stod i vaser på borden. Servetterna låg där brutna med emblemet.
– Man blir ju lite stolt över att ha fått vara med och göra det här, lite overkligt. Det kändes overkligt att man jobbat i fem år med en sån grej.

Ute i trädgården växer ramslöken nere vid ån. Hans Thomsson plockar och tar med upp i köket. Medan han hackar rotselleri fint, fint, i små, exakta kuber kommer han in på frågan om varför man ska väva damast för hand idag. Han är en av landets skickligaste handvävare, specialiserad på jacquard. Men det är svårt att leva på det handgjorda.
– Jag tycker ju att det är viktigt att det finns. Jag har ju valt att leva helt annorlunda än många. Jag har ingen större inkomst, jag kan inte konsumera. Men jag tycker att det finns ett värde i det.  Min granne här borta brukar ju fråga: Vad ska det vara bra för, vad finns det för anledning? Du kan ju lika gärna köpa maskinvävt. Och jag har lite svårt att argumentera emot. För det är ju bara en känsla man har. Att det är något annat…

Inte långt från Äskekärr ligger Kinnekulle. I trakterna bor många hantverkare, konstnärer och småföretagare.  Hans Thomsson flyttade hit för snart femton år sedan efter att några vänner slagit sig ner i byn. Tanken var att han genom att bo billigt, långt ute på landet skulle kunna ägna sig helt åt vävningen. Och det har han gjort. Just nu väntar en rölakansmatta på att bli klar, men helst jobbar han med damastens tunna och fina kvalitet och de rika, fria mönstermöjligheterna. Förra året var ett riktigt bra år. Han vävde bland annat tre bildvävar i damast till konstnären Andreas Erikssons utställning på Bonniers konsthall och ylledraperier till Stockholms sjukhem formgivet av Kazuyo Nomura. Draperierna är på sammanlagt 60 meter uppdelade i arton längder. De vävdes i tre färgställningar i ylle, 4-skafts liksidig kypert. Dessutom kom en beställning att väva kyrkotextil. Men i år har det varit glesare med uppdragen.
– Jag är ingen företagare. Så jag får ju inga nya jobb eftersom jag inte gör någon reklam eller talar om att jag finns och hur bra jag är. Det var ju det som var så bra med att vara anställd, säger han lakoniskt.

Och så berättar han om nätverken för företagare som han är med i, där det heter att »kan du inte framställa en produkt som det går att ta betalt för, så gör något annat«. Eller seminarierna för slöjdare som vill kunna leva på sin hantverksskicklighet. Där pratas det om att våga ta betalt för den tid som varje unik handgjord produkt kräver. För kunnandet. För skickligheten.

Och jo, Hans Thomsson tycker också att man ska ta betalt för sitt arbete. Det är bara det att det han gör blir i det närmaste obetalbart. Det blir för dyrt. Själv skulle han aldrig kunna köpa det som han själv tillverkar…

Och egentligen vill han ju bara väva. Få göra det stora förarbetet, dra på varpen, solva och sedan sätta sig ner och låta skytteln gå. Lägga tråd till tråd, trampa ned, slå och se hur tyget växer fram långsamt, fint och stadigt. Slippa vara entreprenör och överlämna den kreativa formgivningsprocessen till någon annan.
– När jag jobbat en dag, suttit mina sex timmar så har jag gjort något och då känner jag mig rik. Även om jag inte kan ta betalt för det.