Tid för jamdani

Bredvid henne vid vävstolen sitter hennes man, Abdul Salam. Framför sig har de en uppspänd väv med tusentals fina, vita varptrådar av bomull. Armbågarna vilar på det tunna, skira tyget, blickarna är koncentrerade på väven. Med hjälp av en spetsig sticka av kohorn, kandu, plockar de in garn i klara färger mellan varptrådarna. Små, grafiska mönster i rött, blått och gult framträder på det vita tyget.
– Vi har jobbat i två veckor med den här, och kommit halvvägs. Det är kort tid för en jamdani – de flesta tar månader att väva, och de allra mest utsmyckade tar över ett år, berättar Parbin.

Bakom dem står en stor träsäng och en hylla med tallrikar, kastruller och burkar. Tillsammans med sina fyra barn bor de i det lilla rummet. Här sover och äter de – och väver, sida vid sida, med utsikt mot gatan utanför.

Byn vi är i heter Rupshie och ligger i Demra, en dryg mil utanför centrala Dhaka. Eller, by är egentligen fel ord. En gång i tiden var hela området landsbygd och kunde bara nås via båt på floden. Idag är det slukat av huvudstaden Dhakas väldiga urbana massa. Men bykänslan finns kvar, med grönska och slingriga grusvägar. Och enkla hus – som nästan alla inrymmer en vävstol.
– Vävarna i Demra representerar en viktig del av vår kulturella tradition, säger Monira Emdad, en pionjär inom jamdanivävning. Hon återupptäckte hantverket i början av 1980-talet, när hon gick en turistutbildning på landsbygden i Bangladesh.
– Jag hade aldrig sett saris av sådan kvalitet förut. Sådana fantasifulla detaljer och känsla för material. Det fanns inte i att få tag på i centrala Dhaka, säger hon.

På den tiden var jamdani en försvinnande konstform. Runtom i Bangladesh stod vävstolarna tomma – det var bara tack vare ett statligt program i Demra som tyget fortfarande tillverkades där.

Monira Emdad tog med sig tyger till sina vänner i Dhaka, som blev lika entusiastiska som hon.
– Jag började beställa saris från vävarna. Men deras saris var fem meter långa, medan kunderna i stan ville ha sex meter. Du behöver sex meter för att kunna göra alla vikningar och ha tillräckligt med tyg över att dra över axeln.

Hon övertalade vävarna att lägga till en meter, berättade vilka färgkombinationer som passade de urbana konsumenterna, och började lägga in beställningar. Snart sålde hon saris i ett litet plåtskjul i ett grönområde i centrala Dhaka. Idag, trettio år senare, står hennes butik i tre våningar på samma plats. Från golv till tak hänger krispiga, färgsprakande tyger: mörkblå med vita stjärnor, djupröda med detaljer i guld, lila och gröna med orange mönster.
– Det är lite som kinesisk kalligrafi. Samma känsla för detaljer, för simpla, grafiska mönster. Och allt skapas direkt ur minnet. Det finns inga manualer, allt handlar om hantverkskänsla, säger Monira Emdad.

Bakom Parbin och Abdul Salams hus i Rupshie ligger en låg byggnad med väggar av flätad bambu. Inuti står vävstolar på rad – rustika men detaljrika konstruktioner av bambu, trä och uppspänd bomullstråd. Här arbetar de som inte har egen utrustning i hemmet. Som Mohammad Azim, en vävare som arbetat med jamdani sedan 1988.
– Jag är en expert, en sari-ingenjör, säger han med ett skratt och tittar upp från den djupröda väven framför honom. Det syns direkt att det är en exklusiv variant: invävda trådar i skimrande guld bildar små, geometriska blommor över hela tyget. Den röda färgen avslöjar dess syfte.
– Det är en bröllopssari. Hela tyget tar sex månader att göra klart, och då jobbar vi varje dag från morgon till kväll. Allt för att den ska bäras under ett enda tillfälle, säger han.

Mohammad Azim sitter längst bak i raden av vävstolar. Framför sitter hans kollegor – kvinnor och män, alla hemmahörande i Rupshie – försjunkna över vävar i olika färger. Ljusstrimmorna som letar sig in genom väggarnas flätmönster får tygerna att gnistra. Fläktarna i taket är inte igång – det är ännu några veckor kvar till den tryckande sommarhettan.

Trots att minst tjugo personer arbetar tillsammans så är rummet tyst, så när som på musiken från en mobiltelefon som ligger på en uppspänd väv. Det hörs inget karakteristiskt vävstols-dunk – jamdanivävning är ett stilla, långsamt hantverk. Idén är att väva så noggranna mönster att de verkar inkarvade i tyget med en penna.

Som Sultana och Alomgir, två syskon i tjugoårsåldern. Deras fötter vilar på tramporna som är nedsänkta i en grop i marken; händerna för vant de dekorativa guldtrådarna fram och tillbaka mellan varptrådarna i svart och beige.
– Just denna design kallar vi godom chakra foul, efter en sorts blomma som växer här. Nästan alla mönster har namn inspirerade av den lokala naturen, berättar Sultana.

Som shapla, lotusblomma, och karela, en squashliknande grönsak. Eller benämningar som »räkans ben«, »bananklasen« och »tigerns klor«. Antalet mönster och kombinationer är närmast oändliga, fantasin i namnen likaså.

De äldsta mönstren bär persiska namn, från tiden då mogulerna styrde över dagens Bangladesh. Imperiehärskarna var storkunder av Bengalens legendariska muslintyger – av vilka jamdani var det mest exklusiva – och hantverket blomstrade. Enligt sägnen avgjordes tygens kvalitet genom att de drogs genom en gyllene ring, de skulle vara så lätta, tunna och skira att det var möjligt. Jamdani exporterades för miljoner rupier till länder som Kina, Italien och Turkiet. Men britternas intåg på den indiska subkontinenten, och deras policy att föra med sig fabrikstillverkade bomullstyger från Storbritannien, trängde ut lokala tyger.
– Det fanns inga kungligheter som ville klä sig i dessa tyger längre, så jamdani marginaliserades mer och mer, säger Monira Emdad.

Det är inte förrän nu som hantverket fått en revival. Förra året togs jamdani upp på FN:s lista över immateriella kulturarv, för dess roll som kulturell identitetsmarkör. Efterfrågan har ökat, och jamdani är återigen bland de mest exklusiva klädesplaggen i Bangladesh. Monira Emdad har idag över 15 000 hantverkare i sitt nätverk, och exporterar nästan hälften av sina tyger till Indien. Enkla saris säljs för 50 dollar, de allra dyraste för så mycket som 2000 dollar.

Men hantverket är nästintill oförändrat. Tekniken och yrkesskickligheten är densamma, och den lärs fortfarande ut enligt det traditionella lärlingssystemet. Till höger vid vävstolen sitter vävmästaren, ustad; bredvid honom eller henne, adepten, shagred. Ofta är lärlingen ung. Det är svårt, menar vävarna – omöjligt kanske – att bemästra hantverket om du inte börjar redan som barn.

Jahangir, mellanbroder i en stor vävarfamilj och ägaren till marken där vävstugan står, började väva vid åtta års ålder, under överinseende av sin mamma.
– Det är som med sport – för att bli duktig måste du starta tidigt. Vävningen har många moment som kräver noggrannhet och precision, det måste utvecklas vid tidig ålder, säger han.

– Men vi är för att barnen ska utbildas, vävningen kommer efter skolan. Till och med mina föräldrar, på sin tid, anställde en privat lärare för att vi barn skulle utbildas. Men själv hade jag aldrig något läshuvud, ler han.

– Min talang var helt och hållet det här, säger han och gestikulerar mot en bunt hopvikta saris.

Längst bak i rummet har Mohammad Aziz vävt ytterligare en rad guldfärgade blommor. Bredvid honom vid vävstolen sitter hans brorson, tonårige Lukon. Mohammad Azim drar kvickt igenom ytterligare en omgång trådar med hjälp av sin kohorns-kandu. Längst ut på vänsterkanten, i en kopp av bambu, vilar den lilla men tunga skytteln i metall. Lukon skjutsar ljudlöst bort den genom varpens skäl; Mohammad Azim tar emot den med ena handen och stoppar den i sin bambukopp.
– Det här är ett arbete där vi använder hjärnan, inte våra kroppar, säger han.
– Och det är inte farligt, som att jobba i »garments«.

Han syftar på landets över 5000 fabriker som tillverkar billiga kläder åt konsumenter över hela världen. Sverige är en av många storköpare; 2012-2013 importerade vi kläder med lappen »Made in Bangladesh« for 4,5 miljarder. Rana Plaza, fabriksbyggnaden som kollapsade förra året och dödade minst 1100 människor, är bara en i raden av tragedier. Bränder, rasolyckor, slitsamma arbetsförhållanden och långa övertidstimmar kännetecknar branschen.

För Rupshie-borna utgör jamdani ett alternativ till klädindustrin, ofta det enda alternativet för den som saknar utbildning. Men lönen är inte mycket bättre: vävarna tjänar mellan 200 och 500 taka per dag (17 till 42 kronor), minimilönen inom klädindustrin höjdes nyligen till 5300 taka i månaden (450 kronor).
– Men det här är ett bättre yrke. Jag är glad över att kunna jobba nära hemmet, säger Shahinul, en annan av hantverkarna i vävstugan. Hon pekar mot sitt hus, ett stenkast bort tvärs över gården. Ett jobb i en klädfabrik innebär en flytt – från hemtrakten och familjen, till Dhakas överbefolkade förorter.

– För mig är det viktigaste att se hur ett konstverk skapas av mina egna händer. Jag gör något med mitt intellekt – det här är en kreativ process, till skillnad från klädfabrikerna.

Utanför vävstugan är solen på väg att sjunka. En man säljer pappersstrutar med jhal muri, kryddat puffat ris och nötter. Mohammad Azims lilla dotter, Sabia, kommer in i vävstugan och bryter hans koncentration. Sultana och Alomgir, syskonen, fortsätter väva fram blommor i guld. Jahangir går för att packa buntar med saris att köra iväg med till Dhaka – till gatan där Monira Emdads plåtskjul en gång stod. Idag kantas den inte längre av dammar och grönska, utan av rader av jamdanibutiker, och går under namnet ”Sari Street”.