Det skulle bli ett lustfyllt projekt, men mitt i arbetet med Marble Machine upptäckte Martin Molin att perfektionismen, hans mest pådrivande egenskap, hade vänt sig emot honom.
Martin Molin var missnöjd. Maskinen han vigt 14 månader åt att bygga fungerade inte som den skulle. Planen var storslagen: han ville bygga ett mekaniskt instrument i trä som spelade med hjälp av kulor. Därefter skulle han skriva en låt, och spela in en video när han framförde den på maskinen. Det hade börjat bra, men så kom problemen. Ibland kom kulorna i drivor istället för en åt gången. När de träffade strängarna, trummorna och vibrafonen lät det inte alls som låten han komponerat. Tio stålkulor i en kanal gick bra, men med 2 000 kulor i systemet ville den inte längre.
Ändå fanns det något bitterljuvt i bilderna som flimrade förbi i redigeringen av videon. Efter hundratals tagningar och 53 klipp såg han äntligen sin maskin fungera. Med vevens kraft hissades kulorna upp till toppen och delades där in i kanaler. De letade sig igenom de böjda plastslangarna och släpptes i en given ordning ner på instrumentdelarna.
Det fungerade på film, men inte riktigt i verkligheten. Skaket från veven påverkade kulornas beteende. Han kom aldrig runt det problemet.
– Det har varit så mycket krångel hela hösten. Just nu vill jag bara lägga det här bakom mig och göra något helt annat. Maskinen har blivit en slags gravsten över de här 14 månaderna, säger Martin.
Ingenjörstendenserna visade sig tidigt. Medan jämnåriga ritade teckningar gjorde sjuåriga Martin hellre ritningar över vindkraftverk. När han inte rotade i legolådan stod han i sommarstugans snickarbod och byggde lådbilar.
– Jag älskade att foga ihop olika material. Två barnvagnshjul på en träbotten, hur löser jag det?
Högstadietiden i Karlstadsförorten Kronoparken var plågsam. Martin var skoltrött. Inte ens musiklektionerna var särskilt givande: att sjunga Michael Jacksons Heal the world i helklass vecka efter vecka var frustrerande för en ung musiker.
– Men jag älskade slöjden! Den var befriande. De där timmarna på torsdagseftermiddagarna gjorde hela skolveckan värd det, säger han.
Efter tre år på musikgymnasiet bildade Martin i mitten av 00-talet Detektivbyrån. Bandet nådde snabbt kultstatus med sin instrumentala och valsdoftande pop. När medlemmarna gick skilda vägar fortsatte Martin karriären med Wintergatan. De skivdebuterade 2013 och gav sig sedan ut för att spela live. Ett drygt år senare,
i juli 2014, meddelade de att turnén skulle utökas med en spelning i Holland, men att bandet därefter skulle in i studion för att spela in en uppföljare.
Men det kom aldrig något album. Det blev tyst.
Speelklok-muséet ligger i en gammal katedral i hjärtat av holländska Utrecht. I väntan på turnéavslutningen tog sig Wintergatan dit. Bland utställningens speldosor, dansorglar och andra programmerbara mekaniska instrument drabbades Martin av det allvar som tycktes prägla hantverket.
– Instrumenten var skapade med stolthet. Jag fastnade vid ett stort programmeringshjul från 1800-talet som hade suttit i ett kyrktorn. Det var genialt: piggarna kunde flyttas runt för att ändra melodin.
Martin åkte hem till Göteborg för att skriva låtar till det nya albumet. Men intrycken från museet pockade hela tiden på uppmärksamhet. Han funderade på det där hjulet. Och på kulmaskiner, som han fascinerats av länge. Kanske kunde de gå att förena? Han hade byggt speldosor och ordnat med tekniska lösningar till bandet förr. Att bygga ett instrument skulle fortfarande ha med Wintergatan att göra, resonerade han. Två månader kunde han avsätta. Men inte mer.
Han började rita, skissa och såga. Det gick bra, men lite väl långsamt. En kompis på Chalmers hjälpte honom med ekvationen som fick kugghjulen att synkronisera.
– Vi hade ritat streck på dem för att se hur de roterade. »Kluck!« så möttes de efter exakt 64 varv. Jag blev så jäkla nöjd. Då hade jag stått och sågat kugghjul i två veckor.
Den skulle mått väldigt bra av att vara inbyggd i en låda, men på en Marble Machine går form alltid före funktion.
Månaderna gick. Problemen började hopa sig. Ju längre in i arbetet Martin kom, desto mer avlägset verkade målet. Han sköt upp sin deadline så många gånger att omgivningen slutade tro honom när han utannonserade en ny.
– Jag var naiv, men jag trodde ju själv att jag skulle hinna. Folk började höra av sig för att se om jag fortfarande levde. Sedan slutade de. Jag var inte riktigt kontaktbar.
Han testade nya lösningar, rev ner och byggde om. Han pussade maskinen hej då i hopp om att den skulle fungera bättre morgonen efter. Det gjorde den inte. Långsamt började det att gå upp för honom att han kanske inte skulle bli klar alls. Han ställdes inför det svåraste kreativa beslutet i sitt liv: att ge ut något som inte var perfekt.
– Jag har varit minutiöst noggrann med allt jag någonsin gjort, och det har fungerat väldigt bra för mig. Jag såg framför mig att videon skulle vara en enda tagning, men det gick inte när maskinen inte fungerade, säger Martin.
Filmaren Hannes Knutsson kom till verkstaden och de började filma. Men Martin kunde inte skaka av sig nederlaget.
– Han var aldrig nöjd. Även om maskinen fungerade i en tagning kunde han vara jättebesviken på att håret låg fel och ville därför ta om, berättar Hannes Knutsson.
Internetuppkopplingen i huset på Brännö är långsam. Den 4:32 minuter långa videon tar två timmar att ladda upp till Youtube. Några timmar in i mars trycker Martin på »publicera« och sätter punkt för projektet. Han reser sin gravsten och går och lägger sig. Förmiddagen efter har videon, det storslagna projekt Martin slitit så med, bara 4 000 visningar.
– Jaha, tänkte jag. Det här gick ju inte så bra.
Sedan exploderar det.
Martins verkstad ligger på Hisingen i Göteborg. Den är lite »kyffig«; när SVT-serien Blå ögon spelades in utgjorde de deppiga lokalerna nazisternas tillhåll. I förmaket hänger en enorm lapp med texten »What would 80/20 do?« Mantrat har sitt ursprung i Paretoprincipen som förklarar förhållandet mellan orsak och verkan, men har blivit en slags mirakelkur för allt ifrån träningsprogram till företagande – och för att kuva perfektionisters hämmande strävan efter fulländning. Den säger att det är okej att släppa taget, trots att något inte är 100 procent perfekt. De sista 20 procenten blir lätt en dödsstöt för kreativiteten, och märks egentligen bara av de redan initierade.
– Jag har alltid hatat uttrycket »good is enough«. Men här kom någon och sa att »great is enough«. Det kunde jag ställa upp på. Att filma utan att maskinen fungerade var ett 80/20-beslut. Hade jag inte laddat upp videon så hade jag varit nere på noll procent. Nu har jag åtminstone gjort en video, säger Martin.
Den har visats över 19 miljoner gånger på Youtube. Responsen från omvärlden har varit enorm.
– Det var ingen konstig satsning. Ja, det kan verka introvert att stå i en verkstad i 14 månader. Men egentligen är det ganska extrovert när det blir till en video som ses av flera miljoner människor. Sedan videon publicerades har maskinen blivit seriös, precis som instrumenten på museet i Utrecht.
Längst in i lokalen står Marble Machine. Kugghjul, plastslangar och trattar sticker ut på sidorna. Träpartierna är i björkplywood, som har fler fanérlager än vanlig plywood och därför lämpar sig väl för projekt där exakta detaljer är avgörande. Programmeringshjulets piggar som bestämmer när och var kulorna släpps är av tekniklego. »Trummorna« är billiga, uppmickade glasunderlägg från Ikea. Totalt består maskinen av cirka 3 000 delar.
– Den skulle mått väldigt bra av att vara inbyggd i en låda, men på en Marble Machine går form alltid före funktion, säger Martin.
En kvarglömd kula faller ner på vibrafonen när han visar hur maskinen är tänkt att förbättras. Han tittar besvärat på tangenten medan tonen ringer ut i det stökiga hörnet av verkstaden. Det skär i honom att se maskinen i så dåligt skick.
Men den är ingen gravsten längre, den är ett pågående projekt. Den ska fungera, och bli mobil. Marble Machine ska ut på turné i framtiden. Frågan är bara när.
– Jag bygger om den i huvudet hela tiden, men just nu är det byggstopp i verkstaden. Kanske kan den bli klar under hösten.
Han pausar som för att utvärdera den deadlinen.
– Okej, förmodligen inte till hösten. Vi får se.
