Porträttet

Spelar min lind?

Inredning präglad av bildhuggeri hör till ovanligheterna här i landet. Carsten Nilsson önskar att det var annorlunda. Och när han greppar bildhuggarjärnet förstår man att allt är möjligt.

Text Malin Vessby
Foto Håkan Elofsson / Gabriella Dahlman
10 augusti 2016

– Kan det bli för mycket snideri?, frågar Carsten Nilsson och ler lite.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Carsten Nilsson

Bor: Hammenhög, Österlen.
Yrke: Träbildhuggare.
Lyssnar på: Tystnaden, radio och gruppen Amason.
Blir glad av: Snälla människor och nybakat bröd.
Drömmer om: Att formgivare ska börja våga använda sig av träsniderier igen.
Slöjdar helst: Spegelramar.
Aktuell med: Startar under hösten kursverksamhet med en- till tvådagarskurser i träsnideri.

Somliga verkar tycka det, har han förstått. Han ställer sig vid det midjehöga arbetsbordet och plockar upp ett bildhuggarjärn. På väggen bakom honom hänger två hundra schweiziska specialjärn, numrerade efter slipning och skålning.

Det händer att formgivare jublar när de besöker honom i verkstaden för att diskutera ett eventuellt samarbete. Runt om i skånelängan syns exempel på vad han kan göra: Exakta, skulpturala, tredimensionella och ofta genombrutna former i ljus lind. Men ändå. När formgivarna återvänder med ritning i hand, har samarbetet oftast kokats ner till några enkla, raka spår i trä. Något nedtonat och avskalat.

Kanske är det symptomatiskt att de flesta som följer Carsten Nilsson på Instagram, trycker sina »likes« i andra länder, i Turkiet och Iran inte minst. På många andra håll i världen är traditionen med bildhuggeri betydligt mer levande än i Sverige. Här, säger Carsten Nilsson, finns det idag fem yrkesverksamma bildhuggare. Efterfrågan är inte större, menar han.

Fast han önskar att det var annorlunda.

I ramen »Bly« var målet att hitta ett uttryck mellan det grovt snidade och klassiska finsnideriet. Inspiration kommer bland annat från Döderhultarn. »Jag ville ge spegeln lite tyngd, så det är blyplåt i innerramen«, säger Carsten Nilsson.

Annat var det inte minst på 1600-talet, när Vasaskeppet byggdes. Skeppet pryddes med så många fantastiska sniderier och skulpturer att de sägs ha påverkat båtens manöverförmåga. Syftet med ornamenten och konsten var både att glorifiera kungen – och att håna och skrämma fienden. Att Carsten Nilsson blev bildhuggare en gång i tiden, har just med Vasaskeppet att göra. Han läste om det som tonåring, åkte upp till Stockholm för att titta på båten, och fick sedan hjälp av en släkting att hitta bildhuggarutbildningen i Tibro, även om fokus där snarare låg på senare delen av 1700- och början av 1800-talet, än på 1600- tal. Carsten Nilsson kan än idag med lätthet räkna upp de gustavianska rokokostilarnas typiska stildrag, som »bladstavar», »fleuroner«, »kannelyrer« och »bandflätor«. Det vill säga spetsiga blad i tät rad, blommor, längsgående skåror i exempelvis stolsben och, ja, flätor. Det är också former som han fortsatt att arbeta med efter utbildningen, inte minst i det samarbete med en möbeltillverkare som kom tillstånd direkt efter examen 1996, då han gjorde »fleuroner« i sängben och skar blommande sängknoppar i gustaviansk anda. Det var en bra skolning, säger han, för han »fick snida och fick upp hastigheten«.

Men nu, tio år efter att det samarbetet avslutats och tjugo år efter att Carsten Nilsson lämnade utbildningen i Tibro och i samma veva utnämndes till Årets gesäll i Skåne, beskriver han sitt eget uttryck med orden:
– Lite barock. Lite rokoko. Och lite folkkonst.

Spegelramen »Kvist« ritade Carsten på en halvtimme efter en lång, frustrerad dag vid ritbordet. Den blev gles och skör. Det svåra var att få sniderierna att hålla. Nu har alla grenar en förstärkning på baksidan.

Speglarna hänger i rummet innanför verkstaden, det som tidigare var traktorgarage. På senare år är det just spegelramar Carsten Nilsson kommit att förknippas allt mer med. De är hans egna, hans eget. Själv tycker han om blandningen av användbarhet och möjlighet att ta ut svängarna. Ramarna består av slingrande, genombrutna blomrankor och lövverk, ofta med en fågel insmugen bland bladen, ibland med en stickig tistel som orm i paradiset. Stundom vindlar stjälkarna så glest att man inte riktigt förstår hur de är möjliga att göra ur ett enda massivt stycke trä. Andra gånger är stilen lite grövre, det är trängre mellan bladen, känslan folkloristisk. Allt är målat i klara linoljefärger.
– Färgen lyfter fram formerna, säger Carsten Nilsson och ser fundersam ut.

Målningen är det mest ångestladdade momentet i arbetet, säger han. Han har bara ett försök på sig att få det som han vill, annars blir färgen för tjock, stum. Och går det åt pipan, är det en veckas arbete som ryker.
– Men lind är tråkig utan färg. Den är så blek och ljus och jämn, sammanfattar han.
Att det är just lind han ska jobba i, är samtidigt självklart: Det är bildhuggarens material framför andra här i landet. I virkeslagret har Carsten Nilsson visserligen även andra träslag – björk, ek och al till exempel, bra att ha vid vissa uppdrag – men till hans eget konsthantverk är det lind som gäller, torra tvåtumsplankor, ömsom barkade, ömsom med den åldrade lindens karaktäristiska grå skorpbark kvar längs kanterna.

Styrka är en underordnad egenskap i bildhuggarsammanhang, formkänsla däremot, är viktig.

Lind är inte ett virke lämpat för bruksföremål, eftersom det inte grejar vardagens nötning. Men till sirliga ornament och formstabila skulpturer är det som skapt. Mjukt och följsamt att jobba med. Lätt. Slår sig inte. Förr stod trädet ofta mitt på gårdsplanen i södra delarna av Sverige, som vårdträd, gårdens beskyddare. Det ansågs lindra sorger. Kärlekens träd, sades det till och med ibland. Kanske på grund av att det en gång i tiden förknippades med kärleksgudinnan Freja. Eller för att löven är hjärtformade. Virket kallades dessutom för heligt trä på medeltiden, lignum sacrum, sannolikt för att det var favoritmaterial till kyrkans skulpturer – och kanske för att trämaskar och trägnagare höll sig borta. Utöver det ansågs lind skydda bra mot både häxkonst och trolldom.

Ramen »Oman« gjordes till en utställning i samma land. Men tyvärr ställdes resan in.

Men det påminner inte Carsten Nilsson om den här lite blåsiga försommardagen på Österlen, i skånelängan som tillhört familjen i fem generationer. Han är mer jordiskt saklig än andlig bakom det midjehöga bildhuggarbordet.
– Att sitta och arbeta skulle inte gå, säger han, stolen skulle glida bakåt. Och nu får jag ju dessutom träna benen om dagarna.

Han ler.

Det hänger en omålad, trä-ren vapensköld på väggen i verkstaden, prydd med precist utformade svärd i relief, genombrutna, buktande eklöv och fladdrande fanor.
– Jag vill visa vad som går att göra, förklarar Carsten Nilsson, och, ja, han har sålt ett par sköldar till skånska gods och gårdar. Bredvid skölden dinglar gustavianska lampetter. Och en liten bit bort: Olika storlekar på rosor till den karakterisktiska Simrishamnsdörren. Att ta uppdrag när han får dem är en viktig del av inkomsterna. Han hjälper snickerier med finsniderier, renoverar och restaurerar åt antikhandlare och samarbetar med formgivare. Till det kommer det egna konsthantverket, det som han säljer ungefär en fjärdedel av på påsken, då den årliga konstrundan skapar trafikstockning på Österlen.

De dagar då han inte riktigt vet vad han ska göra, kan han alltid ha påsken i bakhuvudet.

Eller pepparkvarnarna.

Här prunkar »Pelargon«, lite inspirerad av Carl Larsson. Innerramen gjord av obehandlad ask.

I en papplåda står ett tjugotal svarvade björk- och valnötsämnen och väntar på att förädlas till just pepparkvarnar. Snart ska de få handsnidad gustaviansk dekor och krönas med »bandfläta«. Han hoppas på dem framöver och på att nätbutiken ska komma igång på allvar och pengar trilla in lite mer regelbundet. Det har börjat ganska bra. Speglarna kostar så pass mycket, att han hela tiden måste vänta på rätt köpare för att sälja dem. De intäkterna är opålitliga. Och pengar måste in.

Han föser undan lite lindspån från arbetsbordet och tar bildhuggarjärnet i tvåhandsfattning, trycker på lätt med kroppen och skjuter järnet genom träet. Det knastrar – ungefär som om någon tar en stor tugga äpple. Styrka är en underordnad egenskap i bildhuggarsammanhang, säger han. Formkänsla däremot, är viktig.

Det är dags för en ny ram. Tillvägagångssättet är detsamma vad han än jobbar med i bildhuggeriet. Först gör han ritningen som visar alla konturer. Den överför han med karbonpapper till lindträet, och sågar sedan grovt ut figurer och eventuella hålrum med en eldriven kontursåg. Därpå »skrubbar« han den nya ramen, det vill säga skär till formen lite skissartat. I samma veva markerar han med små blyertsmärken var det ska gå upp, var det ska gå ner, var det ska svänga och vara rakt.
– Skrubbandet är det roligaste momentet, säger han och räknar ut att det tar ungefär sex timmar att skrubba en medelstor spegel. Att skära färdig ramen sedan, med exakthet och precision, tar resten av heltidsveckans arbetstimmar. För exakt måste det bli. Det är då han blir nöjd.
– Helst på millimetern. När en formgivare kommer med en skiss och säger »så här vill jag ha det«, då vill jag leverera exakt det!

För att slippa låsa fast trästycket med tvingar när han skär, limmar han istället fast det med några droppar trälim direkt på arbetsbrädan. Och när framsidan är klar, lossar han den med ett stämjärn och några lätta knyck, vänder på biten och låter den vila i frigolit när han fortsätter skära.
– Baksidan är tråkigare. Då börjar det bli tunt och åker lite fram och tillbaka. Om man lägger armen på, så säger det knak.

Carstens tips till bildhuggande nybörjare

Skaffa bildhuggarjärn av god kvalitet, hellre två bra järn än tjugo dåliga.

Var rädd om dina verktyg och lär dig bryna och slipa dem.

Använd torrt och fint material. Lindträ är bäst och lättast, men al kan också funka.

Ibland fogar han därför in en tunn mdf-skiva i sina lindträarbeten, en ljus träfiberplatta som han limmar fast, omgiven av lind på bägge sidor. Då håller de allra tunnaste formerna bättre och han kan skära svindlande fina stänglar och glest växande blomrankor. Han kom på det när han gjorde en perforerad lampskärm till en utställning, och skärmen behövde förstärkas på baksidan. Sedan dess har han utvecklat användningsområdet.
– Vi lever på 2000-talet. Det måste få sätta sina spår. Jag vill kunna plocka godbitarna ur kakan. Att bara göra kopior, det ser jag ingen vits med, säger han på sitt lugna, eftertänksamma vis.

Malin Vessby är Hemslöjds chef-redaktör och helt golvad av allt en lind kan användas till, utöver virket. För tillfället drömmer hon om att slå rep av lindbast.
Håkan Elofsson är fotograf och sommarbor i Carsten Nilssons Hammenhög. I sitt hus har han målat ett helt rum – inklusive öppna spisen – i kodak-filmens färger: Gult och rött.

10 augusti 2016

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy