Den är helt i siden. Kjolen är vid och släpet långt. Färgen är djupt röd – den allra kungligaste röda nyansen. 235 brodöser i 28 olika länder har jobbat på den under 12 års tid. Den är ett barn av textilkonstnären Kirstie Macleods tankar. Inget försäkringsbolag vill veta av den, för det går inte att sätta ett pris på den. Bara kostnaden för brodösernas arbetstimmar uppgår till närmare 200 000 kronor. I verkligheten är den ovärderlig, för den är oersättlig. Den kallas för The Red Dress och nu ska den ut på resa.
Förra gången den var ute och flög fick den ett eget säte i flygplanet. Nu ska den snart ställas ut i Kosovo. Kirstie Macleod tar sig för pannan. Ska hon våga packa ned den som incheckat bagage, eller blir det till att köpa en egen biljett åt den igen. Hon sitter på övervåningen i sitt hus i södra England och håller upp klänningslivet mot kameran på sin dator.
– Titta på den här blomman! Det är ett broderikollektiv i Sinai i Egypten som har gjort den – den är ju utsökt! Det är otroligt kargt där de lever. Men här och där på bergssluttningarna växer små, små blommande örter. Den här är inspirerad av en av dem.
Kirstie Macleod var fyra år när hon deklarerade att hon skulle bli konstnär. På den vägen är det. Även om hon jobbat i olika medium har textilkonst alltid varit hennes kall och klänningar ofta stått i centrum. Inte sällan har de spelat förtryckarens roll. Som i filmen om en liten svart klänning som repades upp, förvandlades till en bur och spärrade in kvinnan som bar den. Eller den klänning hon stickade av 50 000 meter fiskelina, som försedd med tyngder sjönk till Guernseyhavets botten medan hon själv desperat simmade uppåt. I ett tredje verk bar hon en blå klänning vars kjol fyllde hela gallerigolvet. I mitten låg Kirstie och sov. För att ta del av resten av utställningen var besökarna tvungna att kliva på klänningen, trampa på den sovande Kirstie.
Även The Red Dress – den röda klänningen, började som ett performanceverk. Inspärrad i en glaskub satt Kirstie och broderade på den. Ett vackert objekt för alla att beskåda. Men nu har den sedan länge brutit sig ut. I tolv års tid har Kirstie bjudit in kvinnor, och en handfull män, över hela världen att täcka plagget med sömmar och stygn.
– Syftet har förändrats under tiden. Jag fick flytta till bakgrunden och klänningen började handla om empowerment, kvinnors rättigheter. Den blev ett sätt för brodöserna att berätta sin historia, och det kunde inte jag stå i vägen för.
Många av de brodöser som sytt på klänningen har Kirstie hittat på nätet. Det gäller till exempel Elna Carr i Malmö. Hon är violinist i Danmarks Radios symfoniorkester och broderar på fritiden, gärna fioltäcken och väskor.
– Jag har rastlösa fingrar, berättar hon.
– När jag inte spelar fiol behöver jag något annat att göra. Och fiolspelandet blir ju ingenting – man lever i nuet och är aldrig bättre än den konsert man ger här och nu. Det är skönt att komplettera det med något beständigt. Och det långsamma, noggranna och fingerfärdiga är ju hemmaplan för en violinist.
Kirstie Macleod kontaktade Elna efter att ha sett hennes bilder på Instagram. Bland alla deltagare från världens fyra hörn är Elna ensam representant för Norden.
– Det känns lite magstarkt för mig. Jag är ju hobbybrodös! Det är ett mysterium varför hon valde just mig.
Elna fick hem en bit rött sidentyg, 30 x 40 centimeter. Hon fick fria tyglar och valde att brodera med ylle, sin vana trogen.
– Jag gjorde en bullig blå fågel, omgiven av en snirkel med Dala Floda-inspirerade blommor och blad. Inuti en av blommorna gjorde jag en helt vansinnig bottensöm i silkestråd. Rutorna är mindre än millimeterstora. Jag fick feeling av det där sidentyget! Men det är nog ingen som kommer se den på klänningen. Mitt lilla, lilla arbete försvinner ju i mängden, säger hon.
Kirstie Macleod brister ut i gapskratt när hon får höra Elnas kommentar.
– Otroligt att hon säger så. Hennes broderi får kanske mest kommentarer av alla! Folk är helt bergtagna – och jag med. Jag trodde inte mina öron när hon sa att hon gör det som hobby. Hennes passion är omisskännlig. Och i fråga om teknisk kvalitet skulle jag placera henne precis jämsides med proffsen. Jag var överlycklig när hon tackade ja till att vara med.
I själva verket är det en enorm blandning av brodöser i projektet. Några är etablerade konstnärer, andra har nyss sytt sina första stygn. Några lever i absolut fattigdom och andra har trygga, bekväma liv.
– Det är inte teknisk skicklighet jag gått efter när jag letat deltagare. Det handlar mer om energin som en person tillför klänningen. Bidraget som tog mig hårdast kommer från Rwanda. Jag fick sätta mig ned när jag tog emot det.
Bilden är broderad av 13 kvinnor från gruppen Aprohade. I mitten syns två naivt tecknade streckfigurer – ett barn, och en man som håller en machete. Bredvid dem står ett träd vars krona fattat eld, och en flod flyter röd av blod. Scenen ringas in av trånga svarta cirklar. Men i takt med att cirklarna växer och blir mer rymliga skiftar de färg till klara pasteller och formar en strålande sol. Broderiet heter Från mörker till ljus.
I Kigali i Rwanda kopplar Agnès Mutegwaraba upp sig på ett skakigt ekande videosamtal. Hon är ledare för brodöserna i gruppen. Bredvid henne sitter fem av de andra kvinnorna som var med och broderade på klänningen.
– Cirklarna representerar tiden som vi genomlevt. Det svarta är mörkret som vårt land sjönk ned i under folkmordet – inte bara våldet, utan osäkerheten, att inte veta vem som skulle leva, överleva, vem som skulle få arbeta och le igen. De andra färgerna symboliserar ljuset, hoppet – livet som återvänder, berättar hon.
Det är ett gemensamt samtal på ett universellt språk. Det är det jag älskar med broderi.
Agnès Mutegwaraba grundade Aprohade tillsammans med en annan kvinna året efter folkmordet, som ett sätt att bygga upp sitt liv igen. Idag är de 70 kvinnor som
broderar. Från början var de flesta änkor som förlorat sina män i det besinningslösa våldet. Idag har nästa generation tagit plats vid deras sida – numera vuxna barn som gjordes föräldralösa 1995. I Rwanda är änkor en utsatt och ofta utstött grupp. Men genom Aprohade och dess samarbetspartner Kisany som säljer deras produkter utomlands har Agnès kunnat hjälpa sina olyckssystrar att köpa mark, bygga hus och skicka sina barn till universitetet.
The Red Dress var ett ovanligt jobb för dem. De är vana att brodera efter detaljerade beställningar och har sällan en chans att skapa fritt. Men när Agnès idag tänker på hur deras broderi kommer flyga över världen blir hon glad och stolt.
– Det känns bra att veta att folk kommer att höra talas om oss, vårt arbete och vår existens. Jag hoppas att folk runtom i världen, och här i Kigali, kan se att vi bygger upp våra liv igen med nålens hjälp. Att vi inte är en börda för vårt land, utan en tillgång. Vi kan ta hand om oss själva och skicka våra barn till skolan med mat i magen. Tack vare våra händer och våra nålar kan vi få vara de vi är.
Trots att flera år har gått blir Kirstie Macleod fortfarande tagen när hon minns hur hon packade upp Aprohades broderi.
– Jag kunde fortfarande känna doften av Rwanda i tyget. Det var en episk känsla att läsa deras ord och hålla deras stygn i min hand. Det är ett otroligt ansvar att ta emot ett sådant verk. Jag måste göra det rättvisa. Göra deras röster hörda.
Under alla år som Kirstie jobbat med klänningen har hon aldrig kunnat ta ut någon lön. Hon knäcker extra som yogalärare för att få kalkylen att gå ihop. Det som fått henne att fortsätta är kvinnorna. Kvinnorna och deras berättelser.
– Det här är så mycket större än mig. Mina känslor, min frustration och ångest är en sak. Klänningen och ansvaret jag fått betyder mycket mer. Men det tynger inte ned mig. Det är ett otroligt privilegium att få känna sig så sammankopplad med resten av världen.
För Kirstie Macleod är just samhörighet klänningens budskap framför andra.
– Det är ett gemensamt samtal på ett universellt språk. Det är det jag älskar med broderi. Det kräver inget mer än en nål, tråd och lite tyg. Det spelar ingen roll hur gammal du är eller var du kommer ifrån – det är för alla.
I Paris är Catalina Sánchez Gaviria från Colombia inne på samma spår. Hon hade broderat i några år när en vän 2019 kopplade ihop henne med Kirstie och den röda klänningen.
– Jag älskar verkligen det här projektet. Det är så rikt. Att se klänningen är överväldigande. Var och en av oss har något att berätta och vi använder tekniken på så många olika sätt. Några av oss har haft det lätt, andra har gått igenom fruktansvärda saker. Men genom klänningen och broderiet hör vi alla ihop.
För egen del visste Catalina Sánchez Gaviria direkt vad hon ville göra.
– Jag är från Colombia och utbildad ekolog, så jag ville göra ett tropiskt broderi, med blommor och fåglar. Mitt land har många problem, men det är också otroligt vackert och vi har en fantastisk biologisk mångfald. Det ville jag peka på.
Men just som hon sydde hände något i hemlandet. En bilbomb exploderade utanför en polishögskola i Bogotá och dödade 22 personer.
– Det var oerhört tungt. Jag trodde att den sortens våld låg bakom oss. Då bestämde jag mig för att lägga till ordet »hopp« i mitt broderi. För jag kände att hoppet var allt
vi hade kvar.
Flera gånger under de senaste tolv åren har Kirstie Macleod deklarerat att klänningen är färdig. Men ändå fortsätter det att uppstå situationer som helt enkelt kräver att det broderas lite till. Förra året reste hon till Chiapas i sydöstra Mexiko för att möta två brodöser som arbetat på klänningen ett år tidigare. Det skulle bara bli ett snabbt besök men slutade med att Kirstie och hennes medhjälpare bodde över hos en av dem, Zenaida Aguilar. Zenaida, som leder en broderigrupp för att lära ut det hon kan till andra i trakten, frågade om hon fick bjuda in dem att komma och titta på klänningen.
»Ja, lysande!«, utropade Kirstie.
– En av de unga kvinnorna, Vanessa Aguilar Juárez, satte på sig klänningen och alla vi andra satt i en cirkel runt henne och broderade på kjolen. Två tolkar var med för att översätta mellan engelska, spanska och tzotzil. Men ingen pratade. Alla bara sydde i tystnad. Det var ett väldigt vackert ögonblick av fullständig samhörighet.
Till slut bröt kvinnan i klänningen tystnaden och sa några ord.
– Tolken översatte: »Jag känner mig som en drottning. Och jag känner mig sammankopplad med alla brodöser runtom i världen som arbetat på klänningen«. Jag kände mig bokstavligen som att jag fått en smocka. Mitt hjärta exploderade. Hon knöt ihop allting. Det var mitt bästa ögonblick under alla de tolv åren. Det var så vackert.
