”Det ska vara soblåsor från gamla grisar”

Förr användes den som stallykta när folk gick ut till sina husdjur. Man kunde gå i full snöstorm. Blåsan är både vindtät och ljusgenomsläpplig. Glas var ju dyrt på den tiden, så varför inte använda sånt som blev över när man hade slaktat grisen?

Jag får urinblåsorna från ett slakteri här i närheten där jag bor. Lyktans trästomme gör jag av gran och furu.

Det var min läromästare, Birger Olsson, som visat mig hur man gör. Birger var en mycket duktig slöjdare och gjorde gamla bruksföremål. Det var skärbrädor i form av två hästhuvuden, kränkor och saigkorgar – sådana som man har ull i. Han var med i styrelsen för Hemslöjden här på ön och svinblåslyktan hade han sett i samlingarna på Gotlands museum. Efteråt gick han hem och testade att göra en själv – och ja, på den vägen är det. Det är av honom jag har lärt mig det mesta.

Själv har jag jobbat 35 år som polis men alltid hållit på med slöjd vid sidan om. Idag gör jag väl en trettio, fyrtio lyktor om året.

Det ska vara soblåsor från gamla grisar, från suggor alltså – eller soar som vi säger här på Gotland. Galtblåsorna kan man inte ta, de luktar så hemskt.

Urinblåsor räknas som en animalisk biprodukt av Jordbruksverket. För att få använda dem måste jag ha tillstånd. Så jag har skrivit till Jordbruksverket och förklarat att det handlar om ett gammalt bruksföremål och att jag för traditionen vidare genom att använda de här materialen. En hel A4-sida skrev jag – och fick tillstånd. Nu betalar jag 3500 kr om året för att få behålla det. Vart tredje år kommer en tjänsteman och besiktigar min verkstad och kontrollerar att det är ordning på de dokument som jag får från slakteriet varje gång jag hämtar blåsor.

Det är på grund av EU, säger de.

På slakteriet är de jättehyggliga och sparar blåsorna åt mig. De får lite tårta då och då när jag kommer förbi och hämtar. Jag brukar hämta 20 stycken åt gången under sommarmånaderna. Då håller jag på som mest. Om jag sitter ute så torkar blåsorna bättre.

 Det ser ut som en skog – ett grenmönster som ljuset lyser igenom med ett varmt och behagligt sken.

De ska vara färska när jag jobbar med dem men jag kan frysa ner dem också om jag inte hinner med alla på en gång. En svinblåsa ser ut som en muskel, en knytnäve stor ungefär. Jag gör den ren och tar bort fett och hinnor för att den ska bli så tunn som möjligt. Sen lägger jag den i 37-gradigt saltvatten i två dygn för att mjukas upp.

Den får torka på lyktans träram. De åttkantiga ramarna gör jag av stavar av gran som jag kilar ner i en botten av furu och så betsar jag träet lite lätt så att det ska hålla färgen och inte bli grådaskigt. Alla blåsor är olika stora och det är synd att kasta bort någon,
så jag ser till att ha ramar i olika storlekar. Blåsan får torka på ramen i ungefär två dygn. Då blir den styv som ett trumskinn. Jag brukar också smörja in den med lite paraffinolja, för att den ska bli lagom mjuk.

Jag tycker de är väldigt fina, man ser ju blodådrorna. Men hur ådrorna ska se ut kan man inte bestämma över. När man lägger blåsan i saltlake drar saltet ut blodet och i en
del blåsor blir det kvar mer, i andra mindre. Det ser ut som en skog – ett grenmönster som ljuset lyser igenom med ett varmt och behagligt sken.«­