Till Kniv-Kalles ära

Kalles knivar var bländande vackra. Ändå grävdes hans verkstad snabbt ner i skogen efter att han dött. Inget fick bli kvar som kunde avslöja hans bakgrund som resande. Det är dags att berätta Karl Fredrik Johanssons historia.

Text Annina Rabe
Foto Peter Hoelstad
5 februari 2024

Någon gång på 1950-talet leker två bröder i skogen vid sitt hus i Äppelbo i Dalarna. De har fantiserat om att en dag hitta en skatt, en riktig glimrande skatt precis som i sagorna. Och en dag ska deras drömmar slå in. Nedgrävd i marken hittar de en gömma med blänkande silverföremål. Pojkarna springer upphetsat hem till sin mormor och visar henne fynden. Men i stället för att bli glatt överraskad ger hon dem en utskällning. Skatten rafsar hon ihop och går till skogs med. Den ska aldrig mer återfinnas.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration startar den med nästa nummer som har tema STICKNING. All digital läsning ingår!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.
Knivar tillverkade av Kniv-Kalle, Karl Fredrik Johansson.
De knivar som tillverkades av resande kallades »tjuringar«, »tjuro« eller »churo« på resandespråk. Karakteristiskt för dem som Karl Fredrik Johansson tillverkade var de sirliga och konstfulla graveringarna.

Fyndet visar sig vara den efterlämnade verkstaden efter pojkarnas morfar Karl Fredrik Johansson, känd under namnen Kniv-Kalle och Äppelbo-Kalle. Han var metallarbetare och allt-i-allo; behärskade allt från kopparslageri och konstsmide till att göra hembränningsapparater, beroende på vad det fanns behov av. Med tiden blev han känd i både Sverige och Norge. Framför allt uppskattades han för sina knivar.

Karl Fredrik Johansson var av resandesläkt. De som i folkmun vid den här tiden gick under nedsättande epitet som »tattare« eller »skojare«. De var en självklar del av svenskt landsbygdsliv, men som minoritetsbefolkning alltid tvingade att leva i ett utanförskap. Tillsammans med sin hustru Vilhelmina reste Kalle mellan socknar och gårdar, utförde de arbeten som efterfrågades och övernattade där de kunde få logi. Till en början tog de sig fram med häst och vagn, men på 1930- talet gick det så bra för Kalle att de kunde skaffa bil.

Äppelbo-Kalle kunde utföra de flesta typer av hantverk och reparationer men även Vilhelmina, som kallades Mina, var en duktig hantverkare som bland annat virkade »hängmattor«, dåtidens dambindor, till försäljning. Till slut lyckades paret bli skrivna i Äppelbo och skaffa sig en fast bopunkt: en enkel stuga på 25 kvadratmeter, där de bodde med sina sex barn mellan resorna.

I samma stuga, om än mycket ombyggd, bor idag Lasse Johansson. Han är barnbarn till Kalle och en av de två pojkar som en gång hittade sin morfars nedgrävda skatt. Till våren ska, med Lasses hjälp, Kniv-Kalles liv och hantverk lyftas fram i en utställning på Hälsinglands museum. Det är en del av en större berättelse som delvis varit gömd.

Virkad »hängmatta«, gamla tiders dambinda.

För varför blev egentligen Lasses mormor så arg när han kom och visade silverföremålen för henne? Det var Mina själv som hade grävt ner silvret efter att hon blivit änka när Kalle gick bort 1944. Under sina tjugo kvarvarande år ville hon aldrig kännas vid sitt tidigare liv. Men vad ville hon dölja? Mina hade blivit religiös på gamla dagar, kanske bidrog det till avståndstagandet. Men framför allt handlade det om ett samhällsklimat under 1900-talet som gjorde att många resande fann det säkrast att dölja sitt ursprung.
– Det var en situation som många med minoritetsbakgrund stod inför i folkhemmet: att huka och tystna eller riskera att ens barn fortsatte att vara måltavla för fördomar och diskriminering. Resande har alltid varit en utsatt grupp i någon mening, men under 1920-, 30- och 40-talet blåste det plötsligt helt andra typer av vindar. Det var registreringar, tvångssteriliseringar, omhändertagande av barn, och de i resandegruppen var oproportionerligt hårt utsatta för de här sakerna.

Det berättar Sebastian Casinge, som är anställd av Hälsinglands museum för att synliggöra resandefolkets historia. Just nu arbetar han med utställningen om Kniv-Kalle.

Han är också aktiv i Frantzwagnersällskapet, vars medlemmar verkar för att bevara och lyfta det språkliga och kulturella arvet från sina resande anfäder. Sebastian säger att det fanns mycket oro och rädsla inom gruppen under 1900- talet. Det ledde ofta till skam inför det förflutna.
– Det fanns inte heller någon positiv resanderoll att iklä sig. Ingen Martin Luther King, ingen medborgarrättskämpe. Inga experter som ville hjälpa den här lilla minoriteten. De sågs antingen som en »blandras« med dåliga egenskaper eller senare som ett slags kriminell outcastgrupp som skulle upplösas genom sociala åtgärder.

I folkhemmet blev stereotypen »tattare« en motbild till idealet med »den skötsamme arbetaren«. Det som de resande höll på med ansågs av många inte som riktigt arbete, oavsett om det gällde hantverk eller till exempel musik.

Föremål tillverkade av Kniv-Kalle, Karl Fredrik Johansson.
Knivbladen var ofta fabrikstillverkade. Men skaft och knivfodral var desto mer unika och handgjorda. Graveringarna gjorde Kniv-Kalle under sina resor, efter kundernas preferenser. Han kunde göra det mesta i metall. Både bruks- och konstföremål.

De som idag kallas resande har sina rötter hos romer som invandrade till Sverige under 1500- och 1600-talen. De ska inte förväxlas med kalderashromerna, som levt
i Sverige sedan 1870-talet och som skilde sig från resandefolket vad gällde såväl språk som kultur. Många kalderashromer blev kända inom olika konstarter. Under 1900-talet kom systrarna Katarina och Rosa Taikon att bli viktiga företrädare för en romsk medborgarrättsrörelse. De klev rakt in i majoritetssamhällets romantiserade och exotifierade bild av »zigenaren«, präglad av den tidens litteratur och konst, säger Sebastian Casinge och nämner familjen Taikon som det mest kända exemplet.
– Under 1900-talet gjorde majoritetssamhället skillnad på de här grupperna. Samma människor som stödde kaldarashromernas viktiga medborgarrättskamp kunde be-skriva de resande som »en avfallsprodukt direkt ur det svenska samhället«.

Mycket av de resandes hantverk var rena bruksföremål som behövdes i bondesamhället, det mesta är osignerat och har fallit i glömska i takt med att de muntliga berättelserna har gått i graven. Men resandes knivar lever kvar, inte minst bland samlare och knivexperter.

Kalle var en av de främsta knivmakarna, vars arbeten upphöjdes till konstföremål. Hans knivar är kända för sina sirliga och vackra graveringar. De betraktades redan under hans livstid som konsthantverk och prydnadsföremål.
– Man började med ganska enkla material och sen förskönade man dem, berättar Sebastian. Det är en ganska billig process men knivarna ser fina ut och blänker mycket. Resande har av nöden arbetat med enklare material och sedan fått det vackert med små medel och stor konstfärdighet.

Grytor och slev tillverkade av Kniv-Kalle, Karl Fredrik Johansson.
Mässingsgrytan är en av tre som Kalle tillverkade som bröllopsgåva till sin hustru 1919. Hon fick också en graverad mässingsslev. I samband med bröllopet flyttade familjen till Äppelbo. Kopparskålen var först en slaktskopa att tömma blod i, men fick senare handtag. Enligt familjetraditionen är den driven ur ett stort dalermynt.

De knivar som gjordes av resande kallas tjuringar, tjuro eller churo på resandespråk. Tjuringar har ett distinkt formspråk, ofta med en svängning i nedre delen av slidan.  Till detaljerna användes helst nysilver men även zinkplåt, mässing och äkta silver. Stommen på knivfodralet, i trä eller läder, kläddes med metall som graverades med enkla eller mer avancerade mönster.

Det tog en vecka för Kniv-Kalle att tillverka en mindre avancerad kniv, och större delen av arbetet gjorde han vid vedspisen hemma. Han knackade fram formen på knivfodralens två halvor mot en formande mall – eller läst – och efteråt lödde han ihop delarna med nysilver som hade en låg smältpunkt. Han använde gamla fickur som han klippte remsor av ur boetten. Dem sträckte han ut till smala, fina silverremsor som han lade i skarven mellan slidhalvorna innan han smälte samman delarna i vedspisugnen hemma i stugan.

»Han hade tränat upp sitt öga så han kunder se när temperaturen var så hög att remsan hade smällt men inte slidämnet«, som knivexperten Anders Halldén uttryckte det i tidningen Knivmakaren. I samma tidning intervjuade Halldén barnbarnet Lasse som berättade om hur mormor Mina kört ut barnen ur köket när något gick snett. Proceduren var känslig, och Kalle hade ett omvittnat häftigt humör.

Som de flesta andra resande skaftade Kniv-Kalle oftast billiga fabrikstillverkade blad, i hans fall Moraknivar, men ibland smidde och graverade han också egna. Graveringen gjorde han på handelsturerna, utifrån kundens önskemål. Till sist tillverkade han de små kulorna av rullad plåt som löddes fast högst upp på knivskaftet och längst ned på den metallklädda slidan.

Kniv tillverkad av Kniv-Kalle, Karl Fredrik Johansson.

Tjuringars knivskaft gjordes olika i material. Enklare varianter hade ofta skaft i svartfärgat trä, men många resande arbetade också med nysilver eller med än mer exklusiva material som valrosstand eller ebenholtz. Skaften dekorerades ibland med silver- eller tennstift.

De resande återkom ofta till samma gårdar år efter år och byggde inte sällan upp ett stort kontaktnät.
– För folk på landsbygden var det inget avlägset med de här människorna som kom till ens hem då och då. Det kunde vara att man bytte ull mot övernattning, eller bytte någon tjänst mot att man fick sova över. Det kunde bli kontakter över flera generationer mellan majoritetsbefolkning och minoriteter, säger Sebastian Casinge.

Men historien om de resandes relation med majoritetsbefolkningen är inte entydig. Ibland uppstod konflikter när någon – inte sällan en hel familj – ville övernatta hos bönder som ofta också var fattiga och utsatta. Men det knöts också vänskapsband mellan resande och majoritetsbefolkning, ibland till och med äktenskap.
– När man berättar om minoriteter är det lätt att fastna i umbäranden och utsatthet, men många resande säger att det aldrig skulle ha fungerat om det inte funnits goda kontakter och vänliga människor.

Fiskedrag tillverkade av Kniv-Kalle, Karl Fredrik Johansson.

Vad Kniv-Kalle skulle ha tyckt om att hans föremål nu ställs ut på museum får vi aldrig veta. Inte heller vad Mina hade tyckt, hon som var så noga med att utplåna alla spår efter deras resandeliv. Men framför allt är utställningen en del av en större berättelse om de resandes historia i Sverige, en historia som till stora delar fortfarande är oberättad. På något sätt har den fallit under radarn när minoritetsgruppernas historia skrivits. Historieskrivningen har, fram till nu, lämnats åt majoritetsbefolkningen.

Det säger Christina Zetterlund, hantverks- och designhistorier verksam vid Linnéuniversitetet. Hon kallar det för en historisk institutionell rasism. Hon menar att de stora nationella institutionerna har svikit sitt uppdrag när det gäller de resande. Hälsinglands museum är ett av få goda exempel, säger hon.
– Det är mycket bra att de har haft modet att anställa en person som Sebastian Casinge, som kan bedriva det här arbetet långsiktigt. Frantzwagnersällskapet gör ett fantastiskt arbete och är enormt generösa med sin forskning. Men det kan inte vara enskilda organisationer som oavlönat på projektbasis gör det som faktiskt ligger i de nationella institutionernas uppdrag. Det är skandal att det inte görs mer.­

5 februari 2024

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

Lappa och laga med Hemslöjd

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!