Äkta Vara

Det var farmor Brita Kapla i Malung som sydde våra dräkter. Inte bara våra utan också sin egen, våra fastrars, vår farbrors och alla våra kusiners. Hon var en del av en rörelse som uppstod i anslutning till den nationalromantiska vågen i Europa i slutet av 1800-talet. Den blåste nytt liv i dräkttraditioner som hade tynat bort i samband med industrialisering och urbanisering. Dräkterna gjorde nu någon slags klassresa; det vill säga, de användes i sin nya tappning även utanför landsbygdens arbetande befolkning för att markera nationell, regional och lokal tillhörighet.

Bland de nationalromantiska idéerna finns tankar som var radikala för sin tid men de kan också mynna ut i konservativa föreställningar som jag har svårt för. Till exempel att det skulle existera något ursprungligt och äkta kopplat till människors nationalitet; till det svenska. Och att det här »äkta« svenska bara skulle ligga inom räckhåll för människor med ett visst ursprung. Med de idéerna som utgångspunkt kan manifestationer av identitet få en giftig bismak. Ibland känner jag att folkdräkten kidnappas av människor som istället för att skapa sammanhållning vill exkludera.

Själv har jag en kluven inställning till begreppet autenticitet. Den som ger sig på att kategorisera något som mer autentiskt, äkta, än något annat är genast ute på hal is

Under flera år har jag arbetat som redaktör för en bok som heter »Jakten på det autentiska«. Att något är autentiskt betyder att det verkligen har existerat eller ägt rum på det sätt som påstås. Besläktade ord och begrepp är: dokumentär, verklig och äkta. Själv har jag en kluven inställning till begreppet autenticitet. Den som ger sig på att kategorisera något som mer autentiskt, äkta, än något annat är genast ute på hal is. Äkta på vilket sätt och ur vems synvinkel? Å andra sidan, när jag bearbetar intervjuer med verkliga människor i mina böcker är jag kanske ute efter att fånga just den svårdefinierade känsla av djup mening som i brist på bättre ord skulle kunna kallas autenticitet.

I somras tog jag med mig den Malungsdräkt jag ärvde av farmor hem till min farbror och faster i Malung. Den är med på fotot från 1982 och kan snart vara lagom till mina kusiners döttrar. Jag packade upp den efter kaffet och vi beundrade det klarblå, sträva ylletyget i kjolen, farmors hemvävda »kringsigband« som ska vara knutet runt midjan och livstycket med sina svarta markeringar i ryggen.

Efter mina 25 år i Göteborg var det roligt att återkomma till ett sammanhang där Malungsdräkten är i högsta grad levande. Det var befriande att höra min faster rapportera om festligheter hon är med och ordnar där de uppmuntrar alla att bära folkdräkt, oavsett vilken del av Sverige eller världen man kommer ifrån. Då blir folkdräkten en källa till gemenskap i stället för uteslutning.

Och något hände i rummet runt farmors handarbete. Fast hon själv är borta sedan 26 år tillbaka var det som om hennes värme levde kvar i fållar och veck. Dräkten hon sydde berättar något verkligt om vem hon var.

»MK 1970« står det i mjuk skinnapplikation på min dräktväska som jag sparade där hemma. Med små, jämna stygn har farmor sytt fast bokstäverna och siffrorna. Jag förvarar väskan i en låda med mitt avgångsbetyg från gymnasiet och mitt pass. Tillsammans med de andra autentiska dokumenten.

Marit Kapla är författare och journalist. Böckerna »Osebol« och »Kärlek på svenska« bygger på intervjuer. Tillsammans med Staffan Julén har hon också varit redaktör för essäsamlingen »Jakten på det autentiska«, 2023, Teg Publishing.