Den lyssnande smeden

Alla städ låter olika, vissa är stumma, andra sjunger, berättar han. Det beror på formen och metallens beskaffenhet. Ju mer kol det är i stålet, desto bättre klang.

Från smedjan hörde han vissa klanger skapa rena toner och andra skapa svängningar. Det ska ha lagt grunden för dagens tankar om stämningar och tonintervall.

Tyvärr är det nog inte sant, och när teorin testas i Per Alnaeus välutrustade smedja blir det uppenbart varför. Det är inte hammaren som skapar klangen utan städet.
– Alla städ låter olika, vissa är stumma, andra sjunger, berättar han. Det beror på formen och metallens beskaffenhet. Ju mer kol det är i stålet, desto bättre klang.

Men de sjungande städen är inte att föredra, ljudet tränger igenom även de mest effektiva hörselkåpor och gör honom trött.
– Dessutom är de besvärliga att använda när jag undervisar och måste kunna prata och förmedla kunskap samtidigt. Men vet du, det är lätt avhjälpt.

Han fäster en liten magnet på städets horn. Plötsligt är klangen kort och dov.

Klangen av metall mot metall är inte det enda ljudet i smedjan. Han startar sina två lufthammare, de flera ton tunga femtiotalsmaskinerna från industriföretaget Jupiter, och det låter som om två ånglok kört in i lokalen. Ässjan susar när luften strömmar genom stenkolet.
– Jag började göra knivar genom att slipa metall. Sen ville jag lära mig mer.

Det blev en kurs på Bäckedals Folkhögskola i gammaldags verktygssmide på fem veckor och därpå en fyraårig högskoleutbildning på Stenebyskolan i Dals Långed.
– Det var en bra period, och lyxigt att få lägga tiden på att bara få lära sig. Jag satsade mycket på form.
– En smed som är duktig tekniskt men inte formmässigt kan få problem.

När tiden i Dals Långed var över lämnade Per Alnaeus Dalsland som färdig smed med gesällbrev. Han startade sin första smedja tillsammans med kompisar utanför Uppsala, hamnade efter ett par år i Söderfors och slutligen i Hälsingland. Hela tiden har han jobbat brett, med konstnärliga arbeten, historiska kopior, bruksföremål och en hel del för svenska kyrkan. Byggt saker, lagat annat, återvänt och skapat nytt. I fabrikens butik säljs såväl ljusbärare, konstfulla järnträd, bord, knivblad och svärd.

Och parallellt med egen verksamhet undervisar han, både som gästlärare på olika folkhögskolor, kursledare och med ett fast åtagande som huvudlärare i smide på Sätergläntan i Dalarna.
– Jag försöker hjälpa eleverna att hitta balansen. Och det är nyttigt att formulera för sig själv varför man gör som man gör.

Visst, jag kan finna glädje i bruksföremålen också. Att smida ett gäng brödstångskrokar. Tänka på hur man skapar ett arbetsflöde, göra olika moment i olika temperaturer. Jag njuter av att överlista materialet, att hitta den lätta vägen.

Under åren har också det oväntade hänt. Smeden blev under 00-talet något slags stilförebild för unga urbana män som sökte en manlig identitet med historiska förlagor. På Södermalm i Stockholm fanns det plötsligt butiker där man kunde betala 10 000 kronor för att se ut som en släggdräng från 1920-talet. Smeden blev en hipsterföreteelse.

Per Alnaeus blir lite trött när han tänker på det.
– De som sökt sig till smidet av fel skäl blommar ut snabbt.

Det som är trendigt kan också lika lätt bli otrendigt.
– Men visst är jag en estet själv. Jag har en Volvo Duett, gamla maskiner, verktyg och snygg verkstad. Men det är inget jag behöver visa upp.

Trender kan vara en knepig ingång i hantverket, menar han.
– Om man bara tycker att det är tufft att hamra på ett järnstycke blir resultatet lätt klumpigt. Jag vill transportera materialet. Göra mer med färre slag, hitta flödet. För mig är det en utmaning att hitta det smäckra – hur långt kan jag dra det?

Att driva upp en skål, hitta den aktiva linjen, spänna upp en volym.

Det tar tid att lära sig.

Han ser trygg ut när han pratar om det här.
– Ju mer man lär sig desto mer ödmjuk och nyfiken blir man.

Så nu följer nästa fas. I höst är han inte längre kvar på Sätergläntan.
– Jag kan hålla veckokurser i stället och komma in med energi.

Förhoppningsvis kommer han att ha tid och råd att jobba mer skulpturalt. Mer med känsla än med funktion.
– Den moroten har alltid hängt där i hörnet, och bara jag får jobba undan beställningarna så kan jag plocka upp den.

Spik, till exempel, vill han inte längre göra.
– Det är nyttigt, men det är monotont och tufft för fysiken. Egentligen vill jag bort från allt man gör i stora serier.

Han har gjort sitt på den punkten nu känner han.
– Men visst, jag kan finna glädje i bruksföremålen också. Att smida ett gäng brödstångskrokar. Tänka på hur man skapar ett arbetsflöde, göra olika moment i olika temperaturer. Jag njuter av att överlista materialet, att hitta den lätta vägen.

Efter snart trettio år i yrket vet han vad det innebär. Men att sluta undervisa kommer göra honom mer beroende av kunder än tidigare och en lite otippad konsekvens är en tilltagande oro för att köpare ska förstå hur snabbt det kan gå att smida.
– De frågar alltid hur lång tid det tar. Och ofta går det fortare än de kan ana. Jag behöver helt enkelt baka in både materialet och den tid det tagit mig att få mina kunskaper i priset. Jag är ju inte dyr, jag är alldeles för snäll egentligen.

Det unika med smide är dansen mellan form och funktion. Hur man skapar hållbarhet, spänst och funktion ur ett stycke och hittar fram till den åtråvärda självklarheten.
– Med åren och erfarenheten lär man sig att inte använda mer järn än man behöver, förflytta tyngden och tjockleken dit den ska vara, få spänst på rätt ställe. Som en trädgren som bär sig själv. Grövre vid roten, smal och gracil längst ut. Det är vad smide handlar om.

På ett bord i smedjan står tre skålar i olika storlekar, kalldrivna i brons. Rena, enkla former med mjuk och bearbetad yta. Det var inget som Per Alnaeus strävade efter, men klangen är nära nog perfekt. En perfekt konsonans, en ren treklang som sjunger. Han svarar att det bara blev så, att han är totalt omusikalisk.

Ändå är det nog ingen slump.