Slöjdarliv

De förvånades lite över orden. Deras egen uppfattning var att ungefär varannan svensk slöjdar. Idag, säger Raleigh, känner hon redan betydligt fler utövare här än hemma i USA, och då är hon ändå uppväxt i waldorfmiljö med en slöjdande mor. Oliver i sin tur hävdar att det antingen står en hyvelbänk eller vävstol i var och varannan svensk gård, och att den obrutna slöjdtraditionen – när åtminstone ett par slöjdtekniker behärskats av varje hand – ligger minst en generation närmre i tid här än i Tyskland, där han är född.

För hans egen del började det med vedhuggning.
– Jag började drömma om att fälla träd med yxa!

I sökandet efter kunskap trillade han över den engelske slöjdaren Mike Abbots bok Green Woodworking, som handlar om slöjdande i färskt trä direkt från skogen, långt från brädgårdarnas torkade och standardiserade virke.
– Bara omslaget gjorde att jag blev helt såld; hur Mike står vid sin svegsvarv mitt i skogen omgiven av sådant som han gjort.

Eftersom han hittade ganska få slöjdare att bonda med i Tyskland korsade han rätt snart kanalen för att fortsätta sökandet i Abbots hemland England. Här fanns ett utvecklat nätverk av svegsvarvare och andra slöjdare som arbetade med färskt virke. Raleigh, i sin tur, gjorde en likartad resa efter att hon först lärt sig tälja skedar. Efter ett tag upptäckte hon att det fanns utövare som praktiserade skedtäljning som konstform och också hon hamnade i England. Där, på en tillställning med slöjd och gemenskap i en vinnande kombination, möttes de för första gången och sedan dröjde det inte länge innan de slog sina påsar ihop och började leva slöjdliv på vägarna. En orange skåpbil blev den flyttbara men fasta punkten, både fordon, bostad och verkstad.

Man kan tro att husbilsliv är det optimala när en pandemi stänger ner samhällen och man vill bibehålla sin frihet, men för Raleigh och Oliver var det inte så. Tvärt om. I de flesta länder som de besökte blev det ohållbart att vara ens några mil från en hemadress. I Sverige var det mindre strikt – plus allemansrätten. Det gick lätt att hitta bra platser att slå läger på, montera upp en svarv och börja trampa.
– Det var så trångt i de andra länderna, säger Oliver

– Och jag hade haft Sverige i tankarna i flera år, säger Raleigh.

I samtal med en vän insåg de att det inte fanns något att vänta på.

En slöjdarkompis sålde dem ett halvfärdigt tiny house, en annan hittade dem en gård att hyra –  med hyresvärdar som visade sig känna till tidigare nämnde Mike Abbot. På kort tid föll allt på plats. En väv av aktiva slöjdare och organisatörer framträdde tydligt i det nya landet, och Raleigh och Oliver befann sig snart mitt i.
– Det är en bra slöjdcommunity här! Det märks inte av någon konkurrens, det är väldigt hjälpsamt och vänligt. På det hela taget har det varit lätt att lära känna folk i Sverige, säger Raleigh och visar vägen upp till övervåningen i det röda huset.

Det är där som hon tillverkar en av sina paradprodukter: borstarna. Buntar med torra strån står längs väggarna och på borden ligger nytillverkade kvastar och vippor. Hon gör dem i åtskilliga storlekar och varianter men utgår hela tiden från borstmakeri med rötter i den amerikanska bergskedjan Appalacherna och i Shakerrörelsen (alla möbel- och designintresserades favoritsekt). Grunden är tre olika material: Först tampico, ljusa, böjliga strån som utvinns ur agaveväxtens blad i Mexiko. Sedan antingen kvastdurra eller broomcorn, växter med vippor som odlas specifikt för borstar och kvastar men som även ger ätbara frön. Och slutligen arengafiber, hämtad från palmer. Slutresultaten är både pigga och tidlösa och väcker märkligt nog ett sug efter att sopa och städa.

Att materialen inte kommer nästgårds ifrån, leder nästan alltid till samtal på kurser och workshops, konstaterar hon. 
– Jag brukar förklara att inte heller de borstar som de redan har hemma är gjorda av svenska fibrer utan oftast kommer från Asien eller Amerika. Samtidigt drömmer jag om att i framtiden få fördjupa mig i sådant som kan odlas och skördas här i Sverige. Björnmossa är inte så slitstarkt och björkris är väl grovt i de här sammanhangen…

Raleigh tar ett andetag. Hon bottnar i frågan om hållbarhet.
– Diskussionen är en bra effekt av kurserna!

Egentligen är Raleigh och Oliver inte främst ute efter att lära ut en teknik, säger de. De tror på möten. En lyckad dag är en öppnad dörr till en oändlig räcka av nya frågor och ännu större nyfikenhet, säger de. Att stötas och blötas är bra. De kommer in på hur deltagare på deras kurser brukar reagera. Ofta diametralt olika. Ena halvan säger »jag har gjort mängder av såna där«, och nickar mot skålar och slevar, medan den andra förundrat utbrister »något liknande har jag aldrig sett«.

Själva försöker de förhålla sig nyfiket till slöjdandet. Närmast, berättar de, ska de använda projektmedel som de fått från Nämnden för Hemslöjdsfrågor till att laborera med ytbehandlingar och se om de kan utveckla köksredskap i trä till att bli mer attraktiva att använda i restaurangmiljö.

Men en av slöjdens kärnor, säger Raleigh, ligger annars i att den liksom inte tar slut:
– Dels rymmer den så många historier, dels kan du hela tiden förbättra din senaste version. Oliver fyller på:
– Slöjden har en unik förmåga att uttrycka mänsklighet, det gillar jag.

I en enkel smedja i ett uthus på gården står ett städ och en gasoldriven ässja. Här smider Oliver de speciella svarvstål – svarvkrokar – som behövs vid svegsvarvning. De verktygen, men också borstmaterial, täljda skedar och svarvade skålar, fat och muggar säljer de sedan i sin webbshop. En och annan saxslipad specialkniv blir det också, perfekt för späntande av fågelvingar, en efterfrågan som har ökat tack vare spånfågelförnyaren Sandra Stigerts genomslag.

Vi lämnar smedjan och går in i uthuset bredvid. Där står svegsvarven redo, ett trampdrivet och elbefriat redskap som i lite olika varianter använts på skilda håll i världen genom seklerna.

Oliver har spänt upp ett färskt skålämne av lövträ mellan två dubbar på en tung men enkelt sammansatt träkonstruktion. Någon meter över huvudhöjd är ett utdraget, kraftigt gummiband fäst. Från det löper ett rep ner till ämnet. Repet fungerar som en drivrem, som ömsom dras framåt när svarvtrampan trycks ner, ömsom dras tillbaka av det tvingande gummibandet. När Oliver pressar trampan mot golvet roterar alltså trästycket mot honom, och när han släpper upp den roterar det tillbaka. Igen och igen. Och så har det gjort i alla tider, åtminstone sedan vikingatid.

Ordet sveg i svegsvarv betyder ursprungligen slana, och att som förr använda en spänstig vidja är fortfarande ett fungerande alternativ till effekten av ett sviktande gummiband.

Över betonggolvet i verkstaden ligger ett jämnt lager med träspån. För fötterna känns det som att vara i skogen och dessutom far inte verktygen illa om de tappas. Oliver håller upp en mugg med öra. För tillfället är det mest sådana som han svarvar, något som passar svegsvarven extra bra eftersom den ömsom roterar framåt och bakåt. Då går det både att skära fram koppens cylindriska form och samtidigt spara material till örat.

Vad har de då lärt sig i Sverige, i landet med de långa slöjdtraditionerna? Oliver svarar med ett skratt.
– Vi har lärt oss om det svenska skattesystemet!

Han uttrycker förundran över hur det kan vara så krångligt. Reglerna underlättar inte precis för slöjdare som vill starta en verksamhet, menar han. I England och Tyskland kan man – innan man behöver börja tänka på moms och skatt – tjäna så pass mycket pengar att man med låga levnadsomkostnader kan överleva. I Sverige är förutsättningarna andra. Grundavdraget är lågt och efter det blir i runda slängar enbart hälften av kosingen kvar i hushållet. Kanske är det därför som det tycks finnas fler yrkesutövande hantverkare i andra europeiska länder än här, spekulerar de.
– Systemet har absolut en positiv sida, men onekligen gör det det lite svårt att komma igång, konstaterar Raleigh, eller Oliver, eller båda med en mun. Hunden Leo har hoppat upp i fåtöljen bredvid, det knastrar från kaminen och pajen är söt och god. Kaffekopparna landar knäpptyst på bordet, svarvade i trä som de är. Favoritträslag: bok.

Andra slöjdare har ofta uttryckt beundran över hur paret bara kört igång, med energi och hängivenhet. Själva kan de längta efter mer ekonomisk trygghet. Vissa dagar blir räknandet och analyserandet en lite för stor del av verksamheten. Men inspirationen får de i mötet med andra.
– Även om det är material och tekniker som vi pratar om och håller kurser i, så handlar vårt liv ändå först och främst om relationer och nya bekantskaper, säger Oliver. Raleigh fyller på:
– Senast var vi på en festival med 170 slöjdande personer i Tyskland… Åh, det är en så hjärtevärmande upplevelse som nästan inte går att förklara för någon som inte varit inne i den bubblan. Slöjd är vårt medium för att uppnå det där. Den är i förlängningen ett sätt att förändra världen.­