Byta bana

Han och Agneta håller på att lämna Stockholm för en gård som de ska rusta upp. Bland annat kommer en 175 kvadratmeter stor verkstad inredas i en av ladorna. Där tänker Magnus Ek jobba vidare med trähantverk.
– Jag ska inte säga att det var tråkigt att driva krog de sista åren. Men det var svårt att hitta glöden. Men i träarbetet upptäckte jag andra saker som var givande. Då pratar jag förstås inte om pengar utan om att det gav mig någonting själsligen.

Det började med täljning. En av kökscheferna skulle köpa täljknivar och undrade om han inte skulle beställa ett par till Magnus också. Det blev upptakten till en hel hemmaverkstad och Magnus började testa fler och fler tekniker.
– Jag gillar ju mekaniska, analoga lösningar. Vid ett tillfälle skulle jag pressa havskräftshuvuden för att få ut protein och juice till en sås som vi serverade till rökt oxmärg och kungskrabba. Jag behövde en trägänga till pressen och köpte en svarv.

Gängan blev bra och Magnus snidade och snickrade allt fler föremål till restaurangen. Gästerna åt med täljda skedar på svarvade fat och kökspersonalen fick specialtillverkade redskap att arbeta med.
– Till en början sa jag till servisen att de skulle säga att träskedarna kom från en gubbe uppe i Djurgårdsstaden.

Men så småningom slutade han hymla. Personalen fick säga som det var; att det var ägaren själv som gjort de spektakulära skålarna och uppläggningsförmålen som bars ut i matsalen.
– Alla trägrejerna har ju sin upprinnelse i en matidé. När jag tänker ut en rätt tänker jag också direkt på hur den ska serveras. Kan jag då göra serveringsdelarna själv så kan jag påverka hela vägen. Matlagningen och serveringen går ihop och blir något jag har full kontroll över, säger Magnus Ek.

Men nu väntar nya tider. Magnus har börjat inse att livet utan krog kommer påverka hans trähantverk.
– Det har ju varit maträtterna som varit drivande. Jag har haft en idé om att »så här vill jag att det ska se ut när vi serverar« och så har jag försökt göra något som motsvarar det. Men nu har jag ju ingen sådan startpunkt längre. Det blir en ny utmaning att skapa föremål utifrån andra syften än maten.

Man vill inte vara konsument, man vill vara en skapare. Det lilla ruset av hybris som man får när man gjort något själv, det borde alla få uppleva.

Charlotta Linder har oftast syftet glasklart för sig. En reva behöver lagas, kanterna på en matta är trådslitna, en pärlstickad kudde ska fräschas upp. Hon är mattrestauratör och konststopperska med egen textilverkstad. Hon har också en examen i biologi, och innan hon sadlade om till textilhantverk på heltid jobbade hon 15 år med naturvårdsfrågor på Länsstyrelsen.
– I början var jag ute mycket och inventerade naturtyper men de sista åren hanterade jag mest ärenden. Med tiden längtade jag allt mer efter att jobba med händerna, säger Charlotta Linder som alltid sytt och hållit på med textil som hobby.
– Jobbet som tjänsteman var stressande och till slut tog jag tag i saken och sökte en utbildning till mattrestauratör hos Hantverksakademin.

Hon trivdes direkt med sitt nya yrkesval.
– Det är väldigt brett. Man måste kunna många tekniker för att kunna laga osynligt, säger hon och räknar upp rya, kelim, orientaliskt knutna mattor, broderade kuddar och draperier, gardiner, trasmattor, flossa, röllakan och svenska allmogetextilier som rosengång och gåsöga.
– Det är verkligen knepigt att laga gåsöga snyggt till exempel, säger Charlotta Linder som var klar med utbildningen och startade sitt företag precis när pandemin bröt ut.
– I början var det svårt att försörja sig, jag jobbade extra inom hemtjänsten. Det berodde inte på pandemin utan på att det helt enkelt är svårt att få det att gå runt som egen hantverksföretagare.

Att hon följt sin dröm om att jobba med händerna har emellertid inneburit både för- och nackdelar för hennes stressnivåer.
– Jag gick från prestationstress till en ekonomisk stress. Jag trodde inte att den ekonomiska situationen skulle pressa mig så mycket som den gjort.

Men hon har också fått saker på köpet som hon inte vill vara utan.
– Mitt självförtroende har vuxit. Det finns ingen att fråga, jag måste göra egna bedömningar. Det har varit utvecklande.
– Och jag gillar verkligen det långsamma och handgripliga, att stå med händerna i materialen. Dessutom får jag möta så många olika människor.

Trots stundtals knackig ekonomi och mycket nytt att lära är hon nöjd med beslutet att satsa på sin dröm.
– Jag ångrar mig inte även om det har varit väldigt tufft. Och nu tre år senare, känner jag mig hoppfull. Jag kommer kunna leva på det här.

Annahita Yazdi vet precis hur utmanande det kan vara att starta företag i hantverksbranschen. Hon är bloggaren som utbildade sig till jurist, slutade blogga och blev snickare.
– Jag drev länge en skönhetsblogg. Men i takt med klimatförändringarna började jag inse att mitt bidrag till samhället bestod i att uppmuntra till konsumtion.

Den populära bloggen var först ett roligt sätt att dela ett skönhetsintresse med andra. Men den fick också tillvaron att kretsa kring konsumtion.
– En normal rutin i mitt liv var att kolla vad som finns att köpa, det var ett tidsfördriv, ett fritidsintresse bland andra.

Sommaren 2018 blev en vändpunkt. Hettan låg still över Europa och skogsbränder rasade i Sverige och utomlands.
– Jag kände att jag måste göra något drastiskt och bestämde mig för köp- och flygstopp, berättar Annahita Yazdi.

Till en början bloggade hon vidare om sitt nya liv utan shopping och försökte lyfta frågor om hållbarhet och konsumtion.
– Men jag insåg snabbt att de två grejerna inte går att kombinera. Hållbar konsumtion är lika med ingen konsumtion. Det är det enda hållbara. Så bloggen rann ut i sanden.

Istället fick hon mer tid.
– Tid som jag kunde fylla med skapande, säger Annahita Yazdi som tog vara på timmarna genom att anmäla sig till en kvällskurs i vardagssnickeri.
– Jag har alltid gillat att jobba med händerna. Under mina skönhetsbloggardagar försökte jag komma åt handarbetskänslan genom att lägga make up eller att måla naglarna. Det är väldigt taktilt och ger samma njutning som handarbete, tycker jag.

Men i snickrandet stötte hon på en ny åder av glädje och tillfredsställelse. Det blev fler kurser och efter ett tag även en lokal på Södermalm i Stockholm.
– Så småningom blev den till ett fullt utrustat snickeri som jag drev tillsammans med min kollega Calle.

Också de startade företaget mitt under pandemin och trots att det var ekonomiskt osäkert lämnade Annahita Yazdi sitt jobb som arbetsrättsjurist.
– Dragningskraften var så stark. Jag hade en sån längtan efter att arbeta med händerna och bygga upp något eget.

Hållbar konsumtion är lika med ingen konsumtion.

Annahita och Calle gjorde köksinredningar, platsbyggda förvaringslösningar och hade kurser för folk som ville lära sig snickra. Men efter två år hoppade Annahita av.
– Det blev för lite hantverk och för mycket företagande, konstaterar hon och tillägger utan omsvep att det även var utmanande att vara två i företaget.
– Jag var ju helt grön. Min kollega utförde mycket av det praktiska arbetet och det andra föll på mig. Dessutom var det extremt påfrestande ekonomiskt att starta upp ett företag.  Jag kände att jag kommer tappa kärleken till hantverket om jag fortsätter. Så jag återvände till juridiken i fjol.

Nu har hon verktyg hemma istället.
– Jag har börjat tälja i köket. Jag kommer inte att jobba med hantverk igen om jag måste driva eget. Det orkar jag inte med.

Snickeriet på Södermalm i Stockholm finns dock kvar.
– Det drivs vidare av min kollega. Kurserna är jättepopulära. Det är många som känner som jag gjorde; att det är något som saknas i livet. Man vill inte vara konsument, man vill vara en skapare. Det lilla ruset av hybris som man får när man gjort något själv, det borde alla få uppleva.­