Vad örat har att säga

Slöjden är rik på sådan kunskap.

När jag besöker verkstäder ibland, och slöjdare beskriver hur de jobbar och hur de vet att ett tillverkningsmoment är färdigt och att det är dags att gå över till nästa, refererar de nästan alltid till sinnliga upplevelser. Hur något låter, känns, doftar.

Precis det gjorde till exempel garvaren Linda Maasing i förra numret. När hon kom in på hur hon jobbar med att omvandla hudar till läder, pratade hon om att klämma, lukta och smaka.

Dessutom gav hon ett exempel: »Om det är tillräckligt med garvsyror i vattnet när du smakar på det, drar munnen ihop sig som vid starkt kaffe.

Själv var jag i keramikverkstaden häromkvällen. Jag skulle bara beskicka ett par krukor, svarva av undersidorna före torkning, och la därför en hand mot kärlväggarna för att ta reda på om det var läge att börja. En av dem var perfekt läderhård, sval men inte uppenbart fuktig och helt klart stadig nog att ta sig an. En annan skulle behöva avvakta ett tag till i friska luften, och torka lite mer.

En ynka hands lätta tryck mot ytan berättade det.

När krukorna sedan snurrade upp och ner på drejskivan för att få snyggare undersidor – kanske fotring också – studsade pekfingret lätt mot botten ett par gånger för att avslöja när jag svarvat av nog mycket, när det var bäst att se upp för att inte skära igenom. Ljudet gick från mer stumt och dovt mot allt ljusare, burkigare. Sedan var det något med den minimala svikten i botten också, som fingret omedelbart registrerade.

I vanliga fall tänker jag inte ens på det här.

Men nu.

Apropå kroppens och sinnenas kunskap. I det här numret har vi satsat lite extra på ett specifikt sinne. Temat är Ljud. Det blir musik, tystnad och örontillverkning. Det blir hörande och görande.

Håll till godo!