Stjärnstatus

Ibland tänker han att han ska försöka göra något annat. Ändå blir det stjärnor.
– Även när jag gör ränder smyger de sig in.

Han tar fram en tröja, randig av bårder, och mycket riktigt – vid närmare granskning visar sig bårderna bestå av små stjärnor.
– Det blev som en hybrid mellan shetländska och norska mönster, förklarar han.

På ett likartat vis har mönster ofta vandrat från land till land, och från vävning till broderi, från stickning och virkning. Numera sker utbytet ofta via Internet, med bredbandets hastighet. Men just stjärnan sägs sedan urminnes tider vara världens vanligaste textila mönster. Till Shetland kom den först under andra världskriget med de norska motståndsmän som över Nordsjön flydde undan nazisterna och landade i den lilla staden Scalloway. Invånarna där lyckades hemlighålla att de gömde norrmän, men på de nystickade tröjorna började stjärnor poppa upp. Ett nytt, roligt mönster gick helt enkelt inte att motstå och hade de tyska spionerna kunnat sin stickningshistoria skulle de ha anat ugglor i mossen…

Nu har Birger Berge i sin tur färgsatt sina norska stjärnor som om det vore ett shetländsk Fair Isle-mönster, där färgerna gradvis glider över i varandra.
– Annars tycker jag om när det blir en stor kontrast som får mönstret att synas tydligt, så jag stickar för det mesta vita stjärnor mot en mörk bakgrund, förklarar han.

Fast egentligen säger han förstås åttabladsros, för det är så stjärnmönstret kallas på norska. Åttabladsrosen har inte bara en särställning i norsk stickning, utan har
också kommit att bli en slags nationalsymbol. Stjärnor pryder det mesta i Norge: porslin, glas, träföremål, smycken, småkakor…
– Att även det stora, norska oljebolaget Equinor har valt en åttabladsros som sin logga visar hur viktig den är, påpekar Birger.

I soffan i vardagsrummet har han både en kudde och en pläd med stickade stjärnmönster och i stickfåtöljen i hörnet ligger ytterligare en pläd, också den med stjärnor omgivna av ett rutnät. Men plädarna är gjorda i olika tjockt garn, så uttrycken blir ändå olika. Mönstret i sig är egentligen gammalt. Det finns på silkeströjor från 1600-talet som Birger har låtit sig inspireras av;  finplagg som bevarats för framtiden och nu visas på museum runtom i Norge. En tröja finns här i Bergen, för till Hansastaden på norska västkusten kom stickningen förstås tidigt.

Men även i Sverige har vi en praktfull röd silkeströja på Göteborgs stadsmuseum. Med samma stjärnmönster. Det är speciellt just för silkeströjor i Norden.

Vi hör lite med forskningen.
– I övriga Europa stickades andra mönster än stjärnor, berättar danska Maj Ringgard, som har doktorerat i textilhistoria och särskilt intresserat sig för silkeströjorna från 1600-talet.
– Till exempel är det ett trädmönster på silkeströjan som den engelska kungen Charles I propsade på att bli halshuggen i 1649.

Den ursprungliga förlagan till stjärnmönstret går att spåra till den första mönsterbok som Johann Schönspergers gav ut i Tyskland på 1500-talet, berättar hon. Men var tröjorna kommer ifrån vet vi inte idag, det är ett mysterium.

Det går i alla fall att konstatera att de allra äldsta stickade stjärnorna alltså inte är gjorda i två färger, utan är strukturmönster gjorda med aviga och räta maskor i tunt silke- eller ullgarn. Silke för de allra rikaste, ull för de lite mindre bemedlade. I Danmark kallades ylletröjorna med stjärnmönster för nattröjor trots att de bars dygnet runt, och de användes ända in på tidigt 1900-tal, vet Maj Ringgard.

Liknande tröjor fanns även tvärs över sundet i den skånska folkdräkten. Här benämns de spedetröjor och vår svenska expert heter Inger Ohlsson.
– De äldsta spedetröjornas reliefmönster är snarlik den vackra silketröjan på Göteborgs stadsmuseum, berättar Inger som studerat spedetröjor i 25 år.

Åttauddsstjärnan har använts flitigt, placerad överallt på tröjorna.
– Men det finns också en speciell stjärna som är större, cirka 15–20 centimeter, säger hon. Den är reliefstickad eller sydd som en dekoration av siden och sammetsband, och dess placering är som en juvel mitt på bröstet.

Just att stjärnan är så enkel att variera och leka med är en av fördelarna med mönstret, menar Birger Berge. Det fungerar både att fylla ut med andra mönster runt en stjärna, att dekonstruera själva stjärnan eller använda delar av den eller halva motiv för att göra mönstret mer lättstickat (eftersom det gäller att undvika tomma ytor där det blir långt mellan färgväxlingarna).

Det händer att Birger upptäcker att någon annan har lyckats sätta ihop ett stjärnmönster på ett sätt som känns nytt. Då kan han gräma sig lite och tycka att han borde ha tänkt på det själv. Men det är svårt att få ha just stjärnan ifred. Att den är symmetrisk och därför lätt att lära sig utantill bidrar till mönstrets popularitet. Birger tror att det är en av de främsta anledningarna till att han själv återkommer till det gång på gång.

Det finns också något rogivande i att sticka ett mönster som upprepas.
– Andra blommor måste du hela tiden räkna så att det blir rätt, men är du i gång med en åttabladsros så slipper du det. Det blir heller inga långa flotteringar på baksidan (alltså lösa trådar av den färg som inte stickas med) utan det går att få ett behagligt flyt, tycker han.

Själv ser han inte ens ner på sina händer när han stickar stjärnor, han känner om han skulle råka ta fel tråd eftersom han alltid håller färgerna i samma ordning.
– Om jag skulle sticka i sömnen eller om jag blir gammal och dement är stjärnor det mönster jag fortfarande skulle göra, säger han skämtsamt, men med en gnutta allvar.

Redan som tioåring lärde han sig att sticka vantar med stjärnmönster av sin mormor Sanna. Hur många kan han ha gjort sedan dess? Vi gör ett fåfängt försök att uppskatta antalet stjärnor på den ena pläden, men myllret av halva stjärnor och enstaka blad gör det för svårt. Och börjar han räkna efter hur många stjärnor han kan ha stickat sammanlagt i sitt 35-åriga liv så svindlar det.

Fortfarande väntar fler färdiga stjärnmönster på att bli stickade. Birger hämtar en anteckningsbok och visar ett intrikat stjärnmönster tecknat i blyerts. Han börjar alltid med att rita för hand och först när det är klart för han över mönstret till datorn. Och ofta känner han att han för ett arv vidare, att han sällar sig till de stickare som i alla tider velat göra något vackert.

Till dem hör också Marit Emstad från Selbu, en fattig trakt i närheten av Trondheim, där många en gång i tiden stickade för att få mat på bordet. Sommaren 1857 var hon 16 år gammal och det var hennes uppgift att gå till fäboden med djuren. Hon tog med sig stickor, garn och en idé om att sticka vantar med stjärnor. Det blev starten på den rosfeber som sedan spred sig över hela landet. Hennes mönster blev en försäljningssuccé som aldrig verkar ta slut. Gå in i en Husflidsbutik var som helst i Norge så finns fortfarande handstickade vantar med stjärnmönster att köpa.

Även i svenska landskap som gränsar till Norge, som Jämtland och Värmland har det sedan dess stickats stjärnmönster på vantar och sockor. Och i Västerdalarna
är de fantastiska ärmarna till dräkttröjor ofta dekorerade med stjärnor – eller rosor som de kallas även här. Varje socken har en egen variant.
– I Nås och Mockfjärd har stjärnorna varit likadana över hela ärmen. Men i Floda i Dalarna och Lima har det varit en mindre ros nere vid mudden som sedan vuxit med några maskor varje gång ärmen vidgats upp mot ärmkullen och ingen är den andra lik, berättar Anna-Karin Jobs Arnberg, antikvarie för dräkt och textil på Dalarnas museum i Falun.

Det gör att det på enbart en ärm kan finnas fem sex olika stjärnor. Hade det inte varit lättare att bara upprepa ett mönster?
– Men hur kul är det att göra samma sak hela tiden, invänder Anna-Karin som stickar och broderar mycket och själv uppskattar när det händer något.
– Kvinnorna hade också sina personliga mönster som blev som deras varumärke och som användes till både stickning och vävning. Det är inte förrän kring sekelskiftet 1800, 1900 som man i Dala Floda och Äppelbo började använda mönster ur korsstygnsböcker och då kunde det bli både blomkorgar och fåglar.

Varför det först var mest rosor som stickades tror Anna-Karin beror på att de var vackra och enkla att göra, snarare än att de skulle ha haft någon djupare symbolisk betydelse. Även om just rosen inom kristendomen har förknippats med jungfru Maria och fått en religiös innebörd.

Birger Berge delar hennes åsikt.
– Det finns stickade rosmönster i Spanien från perioden när landet var under muslimskt styre, påpekar han och fortsätter:
– Jag är osäker på hur mycket symbolik man ska tolka in i ett mönster, det handlar kanske mer om vad man själv väljer att läsa in.

För Birger, som är historiker och har specialiserat sig på HBTQ-historia, är en viktig aspekt av stjärnmönstret att det går lika bra att använda till mans- som kvinnoplagg. Till sin senaste bok Nordisk mønsterstrikk har han varit noga med att göra många mönster som är unisex.
– Det är något av ett jämställdhetsprojekt, medger han. På femtiotalet var det vanligt att det i böcker och tidningar fanns mönster till samma plagg för hela familjen, nu för tiden är det mer orättvist. Ofta finns det bara en herrtröja och resten av beskrivningarna är för kvinnor.

Det senaste halvåret har han turnerat runt i Norge med sin stjärnmönsterfyllda bok, ofta klädd i sin spektakulära onepiece – en helkroppsoverall helt täckt av stjärnor. Han har också suttit i norska teve-morgonsoffor, iklädd sin vackraste tröja med en hel stjärnhimmel runt oket. På kuppen har han uppnått något av stjärnstatus själv, även om han har en liten bit kvar innan han når hela vägen. I Bergen finns nämligen en Walk of Fame för lokala kändisar. Och där har Birger Berge ingen stjärna. Ännu.­