Jag har två arbetsredskap i min vardag. Min penna och min broderinål. Den första försöker jag göra vass och påhittig. Den andra är ganska trubbig och i mina händer inte alls kreativ. Jag skriver texter och jag broderar traditionella korsstygn.Jag har en väninna som bakar småkakor. När vi var unga och lika politiskt radikala som vi är i dag brukade vi sucka över våra intressen: småkakor och korsstygn! »Förspilld kvinnokraft«, sa vi strängt till varandra över tekopparna. För vi var ju feminister och hade lärt oss att kvinnor genom historien har ägnat sig åt fel saker; lämnat den stora världen åt männen och gått in för det oväsentliga. Småkakor och korsstygn. Finska pinnar, schackrutor, drömmar. Rosor, tomtar, hönor. 2 dl mjöl, 100 g smör. Sex trådar rött garn. Onödiga bagateller.
Och det är det ju på sätt och vis också. Ändå säger vi inte längre något om förspilld kvinnokraft. Vi säger: »Inte är den här kvinnokraften speciellt förspilld?! Inte jämfört med vad vi, enligt både stat och kapital, borde ägna oss åt, alltså lönearbete. Och det förväntas vi göra oavsett vad det går ut på. Och konsumtion, shopping. Där ska kvinnorna vara. Inte bland mjölet eller garnerna, för sådana grejer ger dåligt med tillväxt, dåligt med arbetstillfällen.«
Grön tråd i nålen, ner i ett hål och upp i ett annat och det blir ett grönt kors. Det är jag som har gjort det. Det är mina händer som har gjort det. Jag förstår.
Jag undrar om inte mina korsstygnsbroderade rosor till och med kan räknas som en rebellisk handling i dag? »Kaffetåren den bästa är« som upproriska ord? Nä, det vore väl att ta i. De broderade bonadernas budskap bär inte precis på förändrandets kraft. Men å andra sidan bär de på något annat som jag också tycker är värdefullt: Tacksamhet. Precis som dansbandstexterna förmedlar de att det viktigaste i livet är kärleken. Men precis som dem glömmer de också bort de materiella villkoren för detta liv, denna kärlek. De glömmer bort frågan om rättvisa och fördelning.
Det är inte någon lönsamhetskalkyl bakom hembakta kakor eller egensydda broderier. Det är nästan alltid billigare och definitivt enklare att köpa nytt. Så varför håller man ändå på med handarbete? Kanske för att man förstår det. Man förstår sitt eget arbete, hur det växer fram, varför det blir som det blir.
Allt annat jag har omkring mig i min vardag är ju rena mysterierna! Jag stiger upp ur sängen på morgonen och trycker på en knapp och det blir ljus – hur går det till egentligen? Sätter på en vattenkokare, öppnar ett kylskåp, skriver på en dator, lyssnar på en radio, tittar på en tv, kör en bil. Allt är mysterier. Det fungerar, men hur och varför? Fråga inte mig. Jag fattar egentligen ingenting av det som jag dagligen använder; jag är helt alienerad från det.
Men inte från korsstygnen. Grön tråd i nålen, ner i ett hål och upp i ett annat och det blir ett grönt kors. Det är jag som har gjort det. Det är mina händer som har gjort det. Jag förstår. Att brodera korsstygn är motsatsen till att vara alienerad.
Nina Björk är skribent, författare, litteraturvetare och samhällsdebattör. Senaste boken heter Lyckliga i alla sina dagar. I den diskuterar hon vad dagens ekonomiskt inriktade samhällsklimat gör med oss som lever i det.
