Stygn som viskar och skriker

Broderi är ett språk, och ett språk kan användas till att berätta olika saker. Broderi som metod för att protestera eller uttrycka politiska ståndpunkter har blommat upp i olika tider och på olika platser. Hur ser det ut idag? Jonatan Malm har gjort en djupdykning i ämnet och tagit pulsen på några utövare här i västerlandet.

Text Jonatan Malm
14 augusti 2013

– Det är enkelt att lära sig brodera korsstygn och att göra egna mönster. Det är bra. Sen är det roligt att kombinera politiska budskap med den här hantverksformen som kan uppfattas som lite ofarlig och töntig.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration
Johanna Arnessons broderier har ställts ut flera gånger och pryder hennes egna och vännernas väggar. Foto: Katja Ragnstam.

Detta menar Johanna Arnesson, som broderat politiska bonader sedan 2007. Det började med att hon köpte ett korsstygnsmönster från designgruppen Fuldesign, som present till en vän. Fast det inte var tanken från början, blev det så att hon broderade själv och gav bort broderiet färdigt. Hon fann det så kul att hon gick till en sybehörsbutik och köpte ett klassiskt mönster med fåglar och blommor. Och en gullig text, som hon bytte ut mot en kärvare sådan, hämtad från en låt av rockbandet Nirvana. Johanna började konstruera egna mönster utifrån bandloggor, författarcitat eller fotografier. Hon sökte på nätet, och fann den australiska bloggen Radical Cross Stich, som hon sedan kom att medverka i under några år. Politik är en viktig ingrediens i Johannas liv, och majoriteten av hennes bonader har en radikal feministisk prägel.
– För mig har broderiet blivit sammankopplat med feminismen. Jag tror det har att göra med min fostran i tredje vågens feminism på 90-talet. Då fanns Riot Grrrl och andra rörelser i USA, som inte bara ville spela punk utan också handarbetade. Det handlade väl om att uppvärdera kvinnliga hantverk och uttryck.

Med broderiet som ett viktigt inslag i livet, fick hon också upp ögonen för mormors och andra förmödrars tradition av handarbete.
– Det är en av de stora positiva grejerna med detta, att jag och min mormor fått något att samlas kring och ha gemensamt. Vi visar varann vad vi har gjort, och hon kan försöka lära mig andra stygn än just korsstygn och hur man egentligen ska göra…

Det estetiska värderar Johanna minst lika högt som budskapsbiten, och analysen av de ofärdiga broderier som lagts undan i en korg är att de hamnat där för att mönstret inte blivit som hon tänkt sig. Samtidigt menar hon att broderiet har en fördel som andra sätt att propagera saknar; tidsaspekten. Om budskapet ska bli klart kan det ta ett par veckor. Det ger andra förutsättningar för eftertanke och ett mer genomtänkt ställningstagande. Och med korsstygn har hon tagit ställning och velat påverka i flera frågor. Förutom punkig feminism har hon gjort broderier som belyser hur systemet med bemanningsföretag beskurit rättigheterna och tryggheten för arbetare, eller den bittra eftersmaken i samband med Göteborgskravallerna 2001. Johanna har pluggat genusvetenskap och har en magisterexamen i media och kommunikation. Hon är anställd som administratör på en djurrättsorganisation och har lämnat in en doktorandansökan för ämnet »den mediala bilden av politisk kommunikation«. Allt börjar rimma bra i historien om Johanna Arnesson, tycker jag. Hon understryker själv att korsstygnsbroderiet också är både media och kommunikation. Och politik…

Johanna Arnesson broderar helst på aidaväv. Mönster skapar hon i ett datorprogram. Tiden det tar att brodera fyller budskapet med eftertanke och kraft, menar hon. Foto: Katja Ragnstam.

Det som också slår mig när Johanna berättar om sitt broderande är hur traditionellt det är. Framförallt i sin funktion. Det är helt och hållet en bisyssla, något att förgylla fritiden med. Det är ofta socialt; hon gillar att brodera i grupp. Idéer till mönster springer hon på i sin vardag. Där gamla tiders kvinnor tittar och tar efter från kyrkmålningar, husbiblar eller andra trycksaker, plockar Johanna från den litteratur och populärkultur som hon påverkats av. Och val av budskap har de kanske mer gemensamt än man kan tro: de broderar de ord de tycker är mest meningsfulla.

Lia Pizarro. Foto: Dag Retsö

Lia Pizarro kom till Sverige från Chile under 70-talets militärdiktatur. Med sig hade hon broderikunskaper från en klosterskola och erfarenheter av broderi som bearbetning av trauman och metod att berätta för världen om diktaturens verklighet. Lias bror kidnappades av militären och återfanns aldrig. Modern och andra kvinnor som också förlorat familjemedlemmar träffades i en kyrka för att med broderier och applikationer berätta sina historier. I dag använder Lia gärna sina textila färdigheter till att berätta om öden hon berörts av, som den afghanske flyktingen som tog sitt liv i ett förvar ställd inför ett andra avvisningsbeslut. Eller den i radio uppmärksammade salladsfabriken i Jordbro där papperslösa invandrare arbetade för usel lön och under omänskliga förhållanden. Så här förklarar hon drivkraften:
– Vi lever i ett bra samhälle, men det finns saker jag kan bli rasande över. Då känner jag ett behov av att manifestera vad jag tycker, och det gör jag gärna med nål och tråd.

Sara Granér är en av rikets mest omtyckta serietecknare, känd för naivt charmiga figurer, vilda färgskalor och knivskarpa politiska analyser. Och för en varm humor av bästa klass. För lusten att experimentera och sökandet efter nya effekter har hon på senare år även gjort en del broderier, som både publicerats i hennes böcker och visats på Hemslöjdens jubileumsutställning på Liljevalchs. Vägen till ett gott skratt, menar hon, går genom en bild som förmedlar välkända budskap och företeelser på ett nytt och oväntat sätt. Och broderi sänder signaler som Sara kan utnyttja.
– Människor associerar kanske broderi till hemtrevlighet och harmlösa budskap, då kan det uppstå en humoristisk effekt om man broderar till exempel ett politiskt slagord. En bild kan bli intressant om det är både gulligt och taskigt på samma gång, det använder jag mig mycket av när jag ritar. Skämtet i min bonad om Jimmie Åkesson bygger på att jag använt korsstygnsbroderi och religiösa symboler. Jag ville att slagordet skulle bli som en slags bön. Det kan också finnas en humor i att någon bemödat sig att lägga ner så mycket tid på ett skämt som kanske inte är så himla kul egentligen.

Sara hoppas att hennes serier och broderier ska ingå i ett ständigt pågående samtal om samhället och hur vi skulle vilja att det ska vara. Hon tror dock inte att det är optimalt att ha ett alltför tydligt mål och syfte med det man gör. Ändå har hon en rätt klar analys och målbild, när det gäller den stora världen.
– Många politiska frågor hänger ihop och har att göra med hur det ekonomiska systemet fungerar. Exempelvis rymmer både frågan om vinster i välfärden och klimatkrisen en kritik av ett ekonomiskt system som hela tiden prioriterar kortsiktig vinst på bekostnad av mänskliga och miljömässiga behov. Så det är klart att jag hoppas på ett trevligt systemskifte, så att fokus kan ligga mer på vad människor och klimatet behöver och inte så mycket på vad exempelvis det globala finanskapitalet behöver.

En mer lågmäld politisk ton hittar man i den välutbildade och beresta konstbrodösen Jennie McMillens imponerande verk. Hon ser sin uppgift mer som att vittna än att propagera, och tänker att hon kanske därför mer har en journalistisk än politisk ingång i sina stora bilder. Hon berättar om ett pågående arbete.
– Jag håller på och bygger på den här staden där det pågår en konflikt mellan civilisation och natur. Utifrån diskussioner jag tagit del av har jag gjort en berättelse om människor som försöker försvara sitt samhälle mot de yttre hoten, i det här fallet vargar, medan deras egna flygplan i själva verket är ett större hot.

Jennie menar att hon framför allt gör sina bilder för sin egen skull, för att hon själv ska förstå saker bättre. Samtidigt medger hon att hon inte skulle kunna jobba med exempelvis blommor. Att berätta något känns nödvändigt. Och även om hon inte förväntar sig att betraktaren ska tänka efter, uppskattar hon när den läser in sig själv och sina erfarenheter i den.

Jennie får ofta frågan om inte det krävs ett enormt tålamod för att brodera, och hon tycker den är lika konstig varje gång.
– Tålamod är det sista jag har, och jag skulle hellre säga att det krävs tålamod att inte brodera.

Ett mer tydligt politiskt broderi har Jennie stött på under sina många resor i världen. En period vistades hon mycket i konflikttyngda områden, som Nordirland, där hon har rötter, och Chiapas i Mexico.
– På sådana platser, där det finns stora motsättningar och överlevnaden sätts på sin spets, handlar ju allt om politik. Även broderierna. Och det är inte så konstigt. Om det är det uttryck kvinnorna behärskar blir det ju det de använder för att propagera och diskutera.

Sarah Corbett värderar estetiken i sina broderier lika högt som budskapet. Samtidigt menar hon att craftivism är slöjd som metod för att skapa opinion och förändring. Genom åren har hon hängt upp hundratals protestbonader, och hon vet att de får folk att tänka till. Foto: Robin Prime.

Tills nyligen var begreppet craftivism för mig synonymt med gatukonst baserad på textila tekniker, som konsthantverk med en politisk dimension. Sen pratar jag med Sara Corbett, grundare av Craftivist Collective. Via sprakiga telefoner får jag en glimt av hennes värld, i en paus mellan två offentliga framträdanden i hemstaden London. Jag inser att politik för henne inte är något som smugit sig in i hantverket för att ge det en större mening; Sara Corbett sökte en bättre kampmetod och fann broderiet. Så ser kronologin ut. För aktivist, det blev hon född till.
– Mitt första aktivistminne är när jag som femårig husockupant sitter på en låg tegelmur och dricker juice. Mina föräldrar har alltid varit politiskt engagerade. Så jag är en riktig fullblodsaktivist, även om metoderna skiftat.

Man förstår snart, om man pratar med Sarah, att hennes empatinivå ligger lite högre än medel. Och om engagemanget är stort, aktiviståren går och nyheterna ändå fortsätter skrika ut allt större klyftor i samhället, kan man då bli uppgiven och desillusionerad. Det var vad som hände Sarah för fem år sedan. Hon blev utbränd. Efter stora högljudda demonstrationer kände hon sig ofta helt dränerad, och känslan av att inte passa in i den traditionella aktiviströrelsen växte sig allt starkare. Samtidigt upptäckte hon att broderi var en klockren avkoppling och ett bra tidsfördriv på resor. Av en slump kom hon i kontakt med Betsy Greer, som några år tidigare myntat begreppet craftivism, översatt och uttolkat som hantverksaktivism. Peppad av henne startade hon bloggen A Lonely Craftivist. Så värst länge behövde hon dock inte vara ensam, för snart började läsare höra av sig för att haka på. Craftivist Collective bildades och har idag hundratalet aktiva. Tusentals världen över följer och stödjer dem via sociala medier. Det som började som en persons hobby, har växt till en rörelse med stor genomslagskraft. Idag jobbar Sarah heltid för Craftivist Collective. Pengarna kommer in via föredrag, workshops och andra evenemang. De egna broderikiten säljs här och där. Vad kan då broderiet förändra?
– För det första är det ju en reaktion, både mot så kallad »slacktivism« eller »clicktivism«, ett slentrianmässigt sätt att visa sina åsikter genom att skriva sitt namn under ett färdigt formulär, och mot högljudda, aggressiva kampanjmetoder. För mig personligen minskar känslan av maktlöshet när jag slipper sitta med tomma händer medan jag tänker på ett politiskt problem. Men framförallt gör den naturligt långsamma handlingen, att sy stygn för stygn, ord för ord, att du på ett helt annat sätt hinner reflektera över frågan och ta ansvar för vad du faktiskt säger. Engagemanget blir så mycket djupare än om du bara skriver en snabb signatur eller sprejar ett slagord.

Sarah Corbett blir illa berörd av sociala orättvisor. Därför har hon broderat en uppmaning att agera för förändring. Sin lilla protestbonad har hon sedan placerat på en skultpur av Antony Gormley. Foto: Mark Loudon.

Timmarna med nål och tråd resulterar ofta i minibanderoller som sätts upp på platser valda efter ämne. Handlar det om girig kapitalism placeras de i finanskvarteren. Om det gäller den mörka baksidan av modeindustrin sätts de upp vid modevaruhus. Ofta upplyser de med fakta, som exempelvis: »De lägst betalade modellerna på London Fashion Week får 125 pund per timme. Majoriteten av textilarbetare i Vietnam får 25 pund i månaden«.

Sarah har också hängt upp minibanderoller vid ingången till Fox News i New York, till protest mot en islamofobisk nyhetsuppläsare. En annan favorit tycks vara att brodera texten »Don’t blow it« på en näsduk för att ge till lokala politiker, som en påminnelse att inte blåsa chansen att göra skillnad och förbättra situationen för de mest utsatta. Något hon menar påverkar politikerna betydligt mer än att tjata på dem via mejl eller telefon.
– Och folk som ser våra små söta broderade minibanderoller engagerar sig mycket mer än om de får en gigantisk banderoll upptryckt i nyllet. Om någon försöker tvinga dig att byta åsikt blir du bara sur och vill göra tvärtom, så funkar i alla fall jag. Vi sprider inte flygblad eller skriker i megafon, just därför får vi så mycket publicitet.

Den fråga som engagerar Sarah allra mest är sociala orättvisor.
– Jag växte upp i ett fattigt område i London och såg på nära håll hur ojämlikhet skadar människor. Och vi vet ju också att ju mer ojämlikt ett land är, desto mer konflikter blir det. Att bekämpa klyftorna är min stora passion. Det är en stor fråga, den hänger ihop med alla andra frågor. I Storbritannien och alla andra länder.

Ett budskap på en banderoll sammansatt av små vimplar sticker ut. »Become who you are«, står det. Bli den du är. Jag anar att innebörden är djupare än man först tror. Att hitta sitt sammanhang, sitt sätt att leva och aktivera sig på, sitt jag, är kanske en förutsättning för att kunna bli den harmoniska person man behöver vara för att orka verka för förändring år efter år. Det är tydligt att Sarah verkligen hittat hem, och att det gett henne en massa ny energi. Många av Sarahs gamla aktivistkompisar har skakat på huvudet åt hennes hantverksaktivism, men om hon bara får förklara brukar de inse fördelarna.
– Och jag har aldrig sagt att detta ska vara den enda kampmetoden. Craftivism ska vara ett redskap i aktivismens verktygslåda. Ibland behöver man sparka och skrika, ibland är det bättre att bara sitta ner och viska något vackert.

Jonatan Malm var miljöaktivist som ung. Idag aktiverar han sig med slöjd, ord och möten på kommunen.

14 augusti 2013

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy