»Att ha kolt till vardags blir för mig ungefär som att ha uniform, jag slipper välja kläder varje dag. Dessutom känns det lite formellt sådär, ungefär som ett alternativ till kavaj. Jag har det på jobbet. Att jag känner mig uppklädd beror nog mest på att man vanligtvis har kolt i högtidliga sammanhang. Men ju mer jag har den till vardags, desto mer avspänd blir jag. Det vore coolt om man oftare såg vardagskoltar. En del pratar om att återta kolten, att ha den på jobbet kan vara ett led i det. Det behöver inte vara en så stor grej.
Jag har två vardagskoltar som jag varvar. Den ena är i bomull, paisleymönstrad i rosa, mossgrönt och gult. Den andra är mer höstig, rutig som en arbetsskjorta i blått och vinrött, sydd i viskos. Jag gillar viskos. Traditionella koltar i kläde är väldigt varma och för en inomhuskolt är det skönt med något annat än ylle.
Hur långt man kan ta ut svängarna och att det fortfarande är en kolt, går åsikterna givetvis isär om. Jag laborerar med snitt, tyger och dekorationer, men inte med allt på en gång. Jag har så klart sytt flera traditionella lulesamiska koltar också enligt konstens alla regler med rätt snitt, material, dekorationer och färger. Det tycker jag att man ska kunna, det hör till allmänbildningen. Och jag använder dem när jag ska vara extra fin, som till bröllop, dop och begravning. Men jag är ju väldigt… jag gillar att dra saker långt. När jag gick på Samernas utbildningscentrum sa en lärare att ›det spelar ingen roll vad jag säger, det går inte att stoppa dig, du syr bakom ryggen på mig ändå‹. Sån är jag.
Men, visst, jag sätter ju vissa gränser. En kolt kan inte vara kortärmad tycker jag, men, ja, trekvartsärm kan nog funka. Och på en lulesamisk kolt säger ju färgen på dekorationerna – banden runt halsringning, ärmar och kjolfåll – om bäraren är tjej eller kille. Det skulle jag inte switcha på. I min rosafärgade och paisleymönstrade har jag bara förskjutit färgskalan lite, från rött till rosa, från klargrönt till mossgrönt. Men könsbundna färger kan ju krångla till det för personer som inte vill definiera sig som hon eller han, så klart. För några år sen såg jag en jättefin kolt med gråa dekorationer i ett queersammanhang. Så går det ju att göra, tycker jag.
Ju mer som glittrar desto bättre, i varje fall till fest. Gärna mycket blingbling! Är det bröllop är det hela kittet på. Men det behövs inte till vardags, tycker jag.
Nu har jag en ny arbetskolt på gång. Den ska jag sy i brunaktig, rostorange och svart viskos. Parallellt håller jag på med ett bältesband till en släkting på bandgrinden, vävt i fyrtrådigt ullgarn. Ingen kolt utan bälte. Men till vardags kan jag ha ett vanligt skärp eller ett enklare vardagsbälte. Följer man traditionen ska bältet annars vara två och en halv meter långt. Det ska snurras ett varv runt midjan, bindas till en ögla på sidan och dessutom ha en tofs som hänger ner. Till kolten hör dessutom både sliehppán, alltså kragen, mössan, bältet, skoband, skor och silversmycken. Ju mer som glittrar desto bättre, i varje fall till fest. Gärna mycket blingbling! Är det bröllop är det hela kittet på. Men det behövs inte till vardags, tycker jag. Jag har till exempel aldrig näbbskor till vardags, jag ids inte. I ickesamiska sammanhang är det också lätt att bli väldigt exotifierad med full mundering. Med vanliga skor drar jag inte till mig lika mycket uppmärksamhet.
Om tio år kanske politiken kommit ikapp lite. Men där är vi inte än. Då är att synas en möjlig början.
Men ibland finns det ju en poäng med att utmärka sig också. Det är lättare att synas med kolt. Det blir lite av en manifestation. Jag arbetar ju med att främja samisk litteratur. Vår organisation måste bråka en del för att få det stöd som vi behöver. Men för att få tillbaka det som staten tog ifrån oss för två generationer sen måste vi bråka om det mesta, språk, renskötsel, allt. Om tio år kanske politiken kommit ikapp lite. Men där är vi inte än. Då är att synas en möjlig början. Det är ju så att syns man, finns man.«
