Doften av sandelträrökelse är intensiv och påträngande i de smala gränderna. Luften står stilla i eftermiddagshettan som passerat trettiofemgradersstrecket, men krukmakarna i norra Calcutta arbetar oförtrutet vidare. I övriga staden är det mestadels kaotiskt, med tutande bilar och kommers, men här existerar en egen verklighet. Tid och rum verkar inte spela någon roll.
Poplåtar på hindi strömmar ur bandspelare från över femhundra verkstäder. Runt om i kvarteret arbetar – och i många fall bor – omkring hundrafemtio hantverkarfamiljer. Halvfärdiga bambustrukturer som fyllts med halm står uppradade längs gränderna. Några är täckta med lera som torkar i solen. I verkstäderna sitter män på huk och penslar färgdetaljer på mindre gudagestalter, medan andra står upp och spraymålar figurer som ska bli Kali, Shiva, Ganesha eller andra världskändisar. Redan för trehundra år sedan slog sig hantverkare ner i trakten. Idag heter området Kumartuli, krukmakarens kvarter.
Det är slutet av mars och dags för Holi, färgernas festival, som också är nära kopplad till hinduisk mytologi. Och det är i Kumartuli som gudsgestalterna till många av festligheterna skapas. Det är här som Indiens gudar får liv.
Ovanför verkstäderna hänger träskyltar med företagsnamn och efternamnet Pal återkommer överallt. Pal betyder beskyddare på bengali och det är Pal-familjerna som är Kumartulis stomme. Familjeföretagen går tillbaka många generationer.
Raja Pal sitter på huk på golvet. Händerna är leriga. Han växte upp på landsbygden utanför Calcutta och iakttog redan som liten sin pappa, som skulpterade lerfigurer i hemmet.
– Jag började tillverka enkla figurer på egen hand och fastnade för konsten, förklarar han.
»›Det är bara att se sig omkring. Vi hjälper varandra‹, säger Raja Pal och drar bort överflödig lera kring ögonen på en ännu oigenkännbar gestalt. I handen har han skulptörens viktigaste verktyg; en chiary, som är en tunn mejsel i trä.«
Längre fram startade pappan företag i Kumartuli, och nu har Raja Pal drivit verkstaden i sjutton år, sedan fadern dog. Sin fortbildning får han på plats, säger han och beskriver hur han »tar lärdom av alla konstnärer som arbetar här på en liten yta«.
– Det är bara att se sig omkring. Vi hjälper varandra, säger Raja Pal och drar bort överflödig lera kring ögonen på en ännu oigenkännbar gestalt. I handen har han skulptörens viktigaste verktyg; en chiary, som är en tunn mejsel i trä.
På golvet ligger en hög med tamarindträ som han har köpt på den lokala marknaden. Tillsammans med bambu kommer det med tiden att ingå i en statys skelett. I övrigt byggs kropparna upp av halm från närliggande risfält. Helheten binds samman med rep, tillverkat av jute som växer lokalt, och vars starka fibrer även används till säckväv. Nästa steg är att täcka figurerna med lera. Det mesta kommer från floden Ganges strandbankar. Svart lera blandad med sand.
– Det är lera av hög kvalitet som sällan spricker, berättar Raja Pal.
Ugnar används bara till att torka skulpturerna under sommarmånadernas monsun, när det regnar mycket och allt är fuktigt. Resten av året sköts torkningen på naturlig väg, under solens skarpa strålar. I gränderna torkar gudarna snabbt, det gör också att leran riskerar att spricka. För att motverka det läggs en tunn hinna av nätväv över halmstrukturen. Dessutom läggs leran på i flera lager. När det första har torkat stryks ett andra på. Totalt appliceras fyra lerlager som sedan får torka i solen. Annat är det under lågsäsong. Då kan statyerna istället torka under tak i verkstäderna, i lugn och ro, med mindre risk för sprickbildning. Före de stora högtiderna krävs det emellertid att skulptörerna kan leverera snabbt.
Men det är med färgen som gudarna får liv.
– Vi sprayar dem med tre lager. Sedan målar vi små detaljer som läppar, ögon, kinder och naglar med pensel.
– Allt görs på plats i verkstäderna, från början till slut. Så jobbar samtliga hantverkare här i kvarteret, förklarar Raja Pal.
Men vilka skulpturer som tillverkas beror på vad kunderna efterfrågar. Många mindre figurer tillverkas efter färdiga mallar och säljs till turister som kommer till Kumartuli på guidade turer. Medelstora figurer kan ta ett par dagar att göra, men då och då kommer också beställningar på stora avgudar som tar veckor att bygga, och som kostar motsvarande tiotusentals kronor. Varje år ökar efterfrågan i Indien, men också från andra länder där hinduiska festivaler firas.
Att det är ett mansdominerat yrke råder det ingen tvekan om; i Kumartuli skulpterar omkring tretusen män – att jämföra med fyra kvinnor. En av dem är China Pal. Som liten växte hon upp i sin pappas verkstad och brukade sitta där och teckna dödsgudinnan Kalis ansikte.
– Jag älskade att vara i verkstaden, fastän jag inte kunde yrket, säger China Pal som trots det tog över arbetet när hennes pappa blev sjuk för tjugofem år sedan.
›Äktenskap kommer i vägen för de flesta kvinnor. Det hindrar dem från att fokusera fullt ut. Därför väljs de bort‹, förklarar China, som själv inte har anställt några kvinnor.
Då var hon den första och enda kvinnliga skulptören i Kumartuli och många ifrågasatte om en kvinna kunde skulptera lerfigurer. Det gav henne styrka att motbevisa kritikerna. Idag driver hon tre verkstäder med tolv skulptörer anställda, alla män. För att passa in i yrket måste man drivas av passion, säger hon, eftersom det tar mellan två och tre år för en nybörjare att lära sig hantverket.
– Äktenskap kommer i vägen för de flesta kvinnor. Det hindrar dem från att fokusera fullt ut. Därför väljs de bort, förklarar China, som själv inte har anställt några kvinnor.
Hennes favorithögtid är Durga Puja-festivalen i oktober då hindugudinnan Durga firas, och precis som inför andra högtider innebär tiden före full fart på jobbet.
China beskriver sina verkstäder som egna tempel. Här kommer hon i kontakt med gudarna på ett spirituellt sätt.
– Vi skapar Gud. Det känns som att jag är Gud när jag skulpterar, säger hon och kastar blickar runt om i verkstaden.
På det packade jordgolvet står några avsågade bambubitar lutade mot väggen. En fläkt blåser in frisk luft som blandas med det bruna damm som täcker golvet. Under taket hänger kläder över ett räcke. De tillhör männen som arbetar och bor här. Lergolven är arbetsplats under dagarna men om natten rullar männen ut nätmattor som de sover på. Den yngste är bara sexton år. Han kom till Calcutta från landsbygden för ett par dagar sedan på jakt efter jobb.
– Det beror på honom om han vill behålla jobbet, säger China och tittar på tonåringen som helst inte vill berätta sitt namn.
– Jag vill lära mig mer om yrket och uppskattar att jag får chansen att lära mig grunderna i hantverket, säger han.
Han får hjälp av Tarok Pal som har många års erfarenhet som krukmakare hos China. Tarok tar fram några robusta bambubitar och sågar till rätt längd.
– Jag gör en stomme till en avgud, ungefär en och en halv meter lång. Nu ska jag sätta ett halmhuvud på toppen, förklarar han.
Efteråt kommer han att täcka halmen med fyra lager lera, de tre första av en sämre kvalitet och det yttersta lagret av den finaste leran från Ganges vallar.
Det blåser upp till storm utanför verkstaden men männen arbetar vidare, till synes utan att besväras av regnet som piskar mot gatan. Deras gudar är i säkert förvar. Det är allt som spelar roll.
