2 X Kolt

»Slöjdande är ren kärlek«

Jenni Laiti, artivist, berättar om en av sina koltar.

Text Malin Vessby
Foto Carl-Johan Utsi
4 februari 2021

»Den svarta spetskolten sydde jag för åtta år sen, som ett sätt att bearbeta sorg men också som en väg till försoning. Vi måste försonas med att vår värld håller på att försvinna och kollapsa, och med allt som vi måste ta farväl av. Själva snittet är detsamma som det brukar vara i mitt områdes koltar. Men fågeln på huvudet är bara en kul redesign.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration
– För mig är kolten kärlek. Den är jag, mina relationer till den här världen, till världen innan och till den som kommer efter, till våra marker, mitt område, min kultur, säger Jenni Laiti.

På den tiden, när jag sydde den, fanns det inte så många svarta koltar. Det berodde dels på att svart är sorgens färg, dels på att bara fattiga har haft svarta koltar.

Vid förra årets Jokkmokks marknad råkade jag bära kolten ut och in och insåg det först sedan jag kommit hem. Det sägs att folk förr i tiden vände kolten ut och in när de protesterade, som en tyst demonstration. Den här kolten lär mig nya saker hela tiden, och lärdom tar tid, det är så mycket som jag inte förstått än.

Att sy en kolt handlar för mig om att vara kreativ och att skapa nytt i världen. Men det handlar också om samtycke. Jag gör mycket research, söker inspiration i sociala media, går tillbaka till gamla källor, kommunicerar med andra och söker i museets arkiv. Dessutom kommunicerar jag med dem som gått före oss och de som kommer efter. Jag frågar om lov, och får det, eller får det inte.

Min släkt har alltid skapat. Det är en släkt av slöjdarmästare och jag är så gott som uppvuxen under trådarna i en bandgrind. Den leksak som jag minns bäst från barndomen är knappburken, jag kommer fortfarande ihåg hur den doftade. Áhkku, farmor och áddjá, farfar slöjdade allt det som folk behövde, och på samma vis har deras barn och barnbarn fortsatt. Farmor Ándaras-Máret var noggrann och gjorde allt perfekt, hon sprättade och sprättade och gjorde om tills hon blev nöjd. Hon var känd väverska under sin tid och hennes barn fick lära sig att allt som man gör kommer från kärlek, att slöjdandet är ren kärlek. Man ska aldrig slöjda om man är arg.

Áhkku, släkten och platsen som vi kommer från är alltid med mig när jag syr.

När jag slöjdar eller syr är jag inte bara en individ som syr och grejar, nej, jag är en del av en större helhet. Kolten handlar faktiskt inte om mig, den handlar inte om mitt ego, den är så mycket mer.

Av släkten och slöjdandet har jag också lärt mig att begåvning inte är en individuell egendom, den tillhör oss kollektivt. Man har sin egen talang men vi äger förmågorna gemensamt. Vi delar på våra begåvningar, vi ger och tar, och vi ger med duodji, med slöjd. För mig är kolten just kärlek. Den är jag, mina relationer till den här världen, till världen innan och till den som kommer efter, till våra marker, mitt område, min kultur. Allt sammantaget. Utan mitt sammanhang är jag ingen.

När jag slöjdar eller syr är jag inte bara en individ som syr och grejar, nej, jag är en del av en större helhet. Kolten handlar faktiskt inte om mig, den handlar inte om mitt ego, den är så mycket mer. Men det är samtidigt viktigt att den är vacker, vacker i samiska sammanhang med samisk estetik.

Kolonialismen har tagit så mycket från oss och duodji är ett sätt att ta tillbaka sig själv. Slöjden är konkret läkande.

Bor man i arktiska områden är slöjden också livsviktig. Den är kreativitet. Och kreativa lösningar är det viktigaste man har. Man måste kunna fixa vad som helst var som helst för att klara sig och överleva. Men först ska man kunna grunderna, det har jag lärt mig av min släkt. Efter det kan man skapa.

Till yrket är jag artivist. Jag jobbar med konst och aktivism som installationer, miljökonstverk, performances och community art, ofta kring frågor om samisk lokalförvaltning, självstyre eller klimatkrisen. Slöjden är något annat för mig. Kolonialismen har tagit så mycket från oss och duodji är ett sätt att ta tillbaka sig själv. Slöjden är konkret läkande. Jag helas av processen. Och när jag bär en kolt som jag sytt, känner jag mig som en hel människa. Då representerar jag inte bara mig själv. Med kolten på är jag en länk i en lång, lång kedja.«

4 februari 2021

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram