Skönheten & skevheten

Vad ser folkkonstexperten Johan Knutsson i ett vint skåp från 1400-talet?

Text Malin Vessby
Foto Ylva Sundgren
5 februari 2024

»Se på det här sakramentsskåpet. På mönstren, färgerna, spontaniteten! En gång i tiden innehöll det välsignat nattvardsbröd och nattvardsvin, och de dyrbara silverföremål som hörde till. Men för mig utstrålar skåpet så mycket folklig estetik. Vilka highlights! 

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration startar den med nästa nummer som har tema STICKNING. All digital läsning ingår!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.
Johan Knutsson vid ett sakramentsskåp.
Det gamla sakramentskåpet visas tillsammans med samtida möbler av Malmstensstudenter i utställningen »Skåpmat – form och innehåll ur historiens möbelskafferi« på Historiska museet (t.o.m. 3/3). Johan Knutsson är professor i möbelkultur på Malmstens, Linköpings universitet.

Sakramentsskåpet stod ursprungligen i Vendels kyrka i Norduppland, där kyrkomålningarna är daterade till år 1451–52. Den som målade interiörerna hette Johannes Ivan. Sannolikt var det också han – eller någon av hans lärjungar – som
i samma veva målade skåpet, för man kan se att schabloner liknande dem som använts till valv och väggar också använts till skåpets dekorer.

Inom den folkliga traditionen kunde en allmogemålare komma till bondens stuga och måla rubbet – skålar, skedar, tak, väggar, skåp och skrin – för att efter ett par veckor lämna med gott samvete. Idag ser jag hur studenterna på Malmstens, där jag är professor i möbelkultur, kan jobba på ett besläktat sätt. De skapar gärna möbler som en del av en helhet, tänkta till en viss miljö. Och då blir det ofta bra.

Men titta på det här måleriet! Visst är det fint? Länge beskylldes och hånades folkkonsten för att inte kunna avbilda mänskliga former eller djur, inte kunna måla naturtroget, men jag visade i min avhandling i konstvetenskap 2001, som handlade om allmogemöblers estetik, att de folkliga mästarna inte strävade efter det. De ville helt enkelt skapa vackra föremål. De hade andra målbilder än de konstnärer och hantverkare som kom från akademierna och städerna. Och det är viktigt att ha med sig, så att man inte börjar jämföra de gamla folkliga uttrycken med högreståndskultur, och betygssätter efter en betygsskala som är anpassad efter något annat. Det leder bara fel. De här mönstren är mönster, inget annat. Det är stiliserade växtslingor, blommor och stjärnor, fjärmade från verkligheten.

Det här sakramentsskåpet ingick i en kurs på skolan där studenterna skulle studera olika skåp från medeltiden och senare göra en replik, för att i slutänden skapa något helt nytt. Bakåtblickande kan verkligen vara en väg framåt. I de banorna resonerade också den nyskapande Arts and Craftrörelsen vid förra sekelskiftet, som jag forskar på. Jag tror att de skulle ha gillat det här skåpet. De högaktade både medeltida uttryck, slöjd och allmoge. För dem var medeltiden en epok när man inte klassade hantverkare som mindre värdefulla än konstnärer. Slöjden, i sin tur, uppskattade de för att den var närproducerad och närodlad, och allmogen för att den, tyckte de, inte fjantade till det.

De gamla sakramentsskåpen var ofta utformade som ett slags torn. Ibland kallas de sakramentshus. Just det här är rufft snickrat i furu. Det är inget finsnickeri precis. Det finns inga släta ytor, inga raka linjer. Det idealet växte sig starkt vid slutet av 1800-talet, i konkurrens med det industritillverkade.

Idag kan våra studenter fråga sig vad finish och noggrannhet egentligen kan vara och vill gärna se handens närvaro i sina egna möbler. Många funderar över hur ny high-tech, som CNC-fräsar och laserskärare, kan kombineras med handverktyg. Om man tänker rationellt vid stora delar av tillverkningen, kan det finnas utrymme över för att göra några sista moment för hand, utan att möbeln blir alltför dyr.

Det finns inga släta ytor, inga raka linjer. Det idealet växte sig starkt vid slutet av 1800-talet, i konkurrens med det industritillverkade.

Vad gäller sakramentsskåpets dekor så är den framimproviserad. Kanske hade Johannes Ivan en vag plan, som att måla rutor på utsidan och att schablonmåla insidan på fri hand. Men exakt var stjärnmönstren, cirklarna, blommorna och texten skulle appliceras bestämdes i stunden. Själva görandet var, som så ofta i det folkliga skapandet, en del i formgivningsprocessen.

Också idag finns ett påtagligt intresse för starka färger och yttäckande mönster. Och inte heller våra studenter vet från början precis hur slutresultatet ska se ut. Oftast börjar de med noggranna CAD-ritningar, men när de sedan kommer till verkstaden kan de ändå bejaka slumpen och tillfälligheternas spel. ›Det är först när jag har träet i händerna som jag på allvar vet vad jag ska göra‹, som en student sa. Jag tänker på sakramentsskåpet igen. Det är verkligen en manifestation av stundens ingivelse.«­

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

Lappa och laga med Hemslöjd

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!