När jag var i början av min slöjdkarriär, den började för övrigt med knivmakeri i ett kallförråd utanför Uppsala följt av Vindelns folkhögskola, så snappade man snabbt upp vissa namn i branschen. De var inte många,  och de var lite flyktiga. Jag såg Per Helldorffs äpple- och bananskrin, som inte riktigt föll mig i smaken men han gjorde ju tråg också, på ett galleri i Uppsala och namnet fick ett skimmer. Sedan såg man kanske en artikel eller en bild. Ja, Google och internet var ju okänt, åtminstone i slöjdvärlden och definitivt i min värld. På så sätt blev de till någon sorts mytiska mästare och förebilder.

Vad man inte förstod då var att av de där få namnen var det flera stycken som egentligen inte levde på slöjden. De jobbade som hemslöjdskonsulenter eller slöjdlärare på deltid, eller var i de flesta fall mångsysslare av olika slag. Hankade sig fram.

Det är kanske dit som drömmen om att slöjda tar de flesta av oss? Till en tillvaro som framhankande mångsysslare med en kreativt givande men omöjlig fritid. Nej, jag vet inte. Men jag minns att jag såg en del av de som gick tvåan på Vindeln gå ut och i sin iver skaffa en verkstad där de sedan stod utan att veta riktigt vad de skulle leva av. Och jag minns att vi var på ett besök hos Wille Sundqvist sista veckan på Vindeln, vi hörde honom berätta och vi slöjdade och täljde. I slutet på dagen sade Wille att ”Vindeln är en bra skola och en bra utbildning, men ni kan inte tälja skedar”. Han var inte heller så imponerad av skärpan på våra knivar. Den kritiken tog jag dock inte åt mig, det var mig en del gick till när deras verktyg var slöa! I vilket fall så gick det upp för mig att jag inte var fullärd efter två års slöjdutbildning.

Det är en lång väg att bli slöjdare, men ibland känns den nästan löjligt lång. Det dröjde mer än tio år innan jag tog steget och slutade mitt heltidsjobb efter att ha registrerat företaget något år tidigare. Nu arbetar jag som egen företagare i byggbranschen mestadels, med timmerjobb och byggnadsvård, men visst blir det en del slöjd också – när jag har tid.

Jag tänker på allt det här när jag läser om ett av de där namnen, de där mytiska mästarna och förebilderna. Nämligen Anders Lindberg som har jobbat med grön slöjd i sin hantverksby i Göteborg i 19 år, skrivit, sålt verktyg online, hållt otaliga kurser och slöjdade ett hundratal stolar till en medeltidskyrka någonstans. Nu ska stadsbyggnadsnämnden ta beslut om en tennishall med parkering där Anders håller till. Fast han i slöjdvärlden är ett etablerat namn. Nu får han flytta på sig.

Slöjdens ställning har alltid varit lite underlägsen idrotten. Det är konstigt egentligen med tanke på att slöjden har ett eget departement (kulturdepartementet) och statlig myndighet (nämnden för hemslöjdsfrågor). Kanske behöver helt enkelt inte idrotten något eget departement, den får sina hallar och ytor och pengar i alla fall. Hemslöjden får förvisso också sina pengar. De går till största delen till hemslöjdskonsulentverksamheten (som drivs av Nämnden för hemslöjdsfrågor). En mindre del går till projektmedel som till största delen söks av hemslöjdskonsulenter och Nämnden själva. Inget av stödet går alltså till arbetsstipendier eller liknande för utövande slöjdare.

Tänk om slöjden sågs som idrott istället för kultur? Jag menar, det är ju en aktivitet som engagerar kroppen, stärker händer, armar, rygg och bål. Man får frisk luft. Den kan vara redskapsintensiv eller väldigt enkel… Inom idrotten, såväl som slöjdrörelsen, finns en stor ideell organisation.

På elitnivå ser det dock lite olika ut. Jag hade länge kontakt med en skedsamlare som mailade och skulle samla skedar från världens bästa skedtäljare. Han berättade vilka han hade skedar av, vart han skulle ställa ut sin samling och hur seriös han var med detta. Han ville helt enkelt att jag skulle donera en sked, tror jag. Och det underliga var att jag övervägde detta så länge innan jag sade tack men nej tack. Som slöjdare är man ständigt i korpligan. Eliten är väl i så fall de statliga tjänstemännen – hemslöjdskonsulenterna?

Fotnot 1: jag har själv arbetat som hemslöjdskonsulent och gått Högre Hemslöjdsutbildning.

Fotnot 2: när en knivsamlare vill ha en i sin samling går det till som följer: ingående frågor om hur länge man gjort knivar, vad man känner till om knivar, vart man håller till mm. Vrider och vänder på kniven, hummar, pratar med frun, visar frun, tackar och går iväg. Kommer tillbaka efter en halvtimme, säger ”jag var tvungen att gå till bankomaten. Jag samlar förrästen på knivar.”

https://www.direktpress.se/goteborg/Nordost/Nyheter/Hantverkets-dagar-pa-Kviberg-ar-raknade/