Skedens anatomi

Marie Eklunds skedar ställer frågor. Var går gränsen mellan konst och hantverk? Hur långt går det att utveckla estetiken utan att urholka bruksvärdet? Eller mer direkt uttryckt: vad är en sked? Och när slutar den vara en sked?
– Det har ändå med mat att göra, säger Marie Eklund efter viss eftertanke. Och den behöver egentligen inget handtag men måste ha någon sorts skål. Det är ju ett verktyg för att äta utan att bli kladdig om händerna. Men den slutar egentligen aldrig att vara en sked. Ta den här till exempel…

Hon söker med blicken bland skedarna som ligger utspridda på bordet. Den hon lyfter upp har ett tunt skaft och ett taggigt blad som sår tvivel om vad vi egentligen lägger
i begreppet »trasigt«.
– Jag vet inte hur många gånger den här har gått sönder. Den blev superbra för att jag råkade kliva på den hemma. Inte ens då slutade den att vara en sked. Tvärtom. Den blev en av de bästa jag gjort.

Slumpens betydelse återkommer flera gånger när Marie Eklund beskriver hur hennes skedar blir till. »Om jag skulle börja tänka skulle det bli fult och tråkigt«, säger hon. Men i de fall hon inte råkar kliva på en sked är slumpen för det mesta framkallad. Marie Eklund arbetar med värme och väta i processer där hon inte helt kan kontrollera utfallet, gräver ned skedarna i träsk eller bränner dem över eld innan hon täljer vidare.
– Alla de här yttre faktorerna jobbar jag med för att jag inte vill att min hand ensam ska styra resultatet. Naturen kan ju inte vara ful, den är alltid fulländad på något sätt. Men genast när man går in och flyttar på saker ser det fel ut. Det blir samma sak med skedarna, så fort jag arbetar för mycket med hjärnan.

Kanske är det en logisk fortsättning på en slöjdkarriär som tog sin början av en slump, eller åtminstone i ett sökande. Marie Eklunds bakgrund finns i musikbranschen och den feministiska hårdpopduon Montys Loco som innan den upplöstes 2011 hade hunnit med fyra skivor under 15 års tid.
– Att hanka sig runt som fattig kulturarbetare och bli glad över att kanske få tre öl i betalning för en spelning – man tröttnar på det när man blir lite äldre, säger hon.

Jag ville se om jag kunde göra skedar som hade ett uttryck, där varje sked fick vara en egen individ med en egen historia.

Hantverket fanns där som en möjlighet och ett barndomsminne.
– Pappa jobbade i metallverkstad när jag var liten, det var jäkligt schysst med alla maskiner och sånt. Sedan när vi köpte vårt torp tänkte jag på om man kunde hitta på någonting där. Ägna mig åt hantverk parallellt med andra småjobb för att kunna tillbringa mer tid där.

Torpet i fråga ligger i närkingska Tångeråsa, drygt 20 mil väster om vinterbostaden i Stockholm. Marie Eklund drömde om en egen verkstad. Men ursprungstanken att renovera träfönster stupade på de praktiska olägenheterna. Träfönster är tunga att lyfta och transportera, det krävs två personer, planerna gick inte att förverkliga ensam.
– Jag tänkte om och av en ren slump satte jag mig och täljde. Det blev en sked och jag kände redan då att det här faktiskt är ett objekt som alla har en relation till. Jag ville göra någonting mer än att slöjda skedar som bruksföremål. Se om jag kunde göra skedar som hade ett uttryck, där varje sked fick vara en egen individ med en egen historia.

Med denna målbild sökte Marie Eklund 2013 till Sätergläntan.
– Jag kände att ska jag göra detta så måste jag ha en grund att stå på rent tekniskt. Dessutom hade jag ingen tidigare utbildning och tänkte att jag för en gångs skull borde gå och lära mig något i en skola. Det handlade också om att ge det lite seriositet, allting kändes så sjukt flummigt just då.

Under ett års tid ägnade hon 10 timmar om dygnet åt att tälja träslevar. Och att stångas med institutionens i hennes tycke ganska låsta bild av vad som utmärker kvalitativ slöjd.
– De flesta täljda skedar har en viss stil och form och den har jag ingenting emot över huvud taget, men om man ska överleva som slöjdare måste man tänka i nya banor. Kanske göra skedar som får plats i andra rum och fungerar i konstellationer med andra föremål. Om alla mina skedar såg likadana ut skulle jag vara en fabrik. Då skulle jag lika gärna kunna köpa dem på Ikea. En massproducerad slev fyller redan sitt syfte, jag kan inte konkurrera med det. Jag går hellre åt andra hållet, mot det som inte går att fabrikstillverka.

Marie Eklund hade redan från början tanken på att producera hantverk för finare krogar. Ett beslut som styrdes av både marknadsanalys och fascination över måltiden som fenomen.
– Det är en fascinerande ritual. Mina grejer hamnar ofta tillsammans med otroligt fint porslin och mat. Men vad händer om man gör en sked som är svår att äta med? Hur kommer den att mottas, inte i de fina snobbrummen utan hos pappa som är gammal metallare? Kommer han bli arg eller kommer det att väcka kreativitet? Det blir en upplevelse i sig och det är den jag är ute efter.

Ofta tolkas »upplevelse« som någonting positivt. För den som väljer att lägga sina pengar på ett dyrare restaurangbesök är upplevelsen skillnaden mellan näringsinnehållet och notan. Men Marie Eklund ut-manar en av de mest grundmurade hantverksnormerna – att det slöjdade ska vara hållbart – med skedar som medvetet skrämmer människor.
– Vad händer om man har sönder en sked som är så otroligt jobbad? Det är jättejobbigt, jag kommer ihåg när man var liten och tappade en dyr skål i golvet. Man visste att man skulle få skit för det och bli tvungen att jobba extra på Vivo en vecka. Men om jag då är den som säger att det inte gör någonting? Att de är till för att gå sönder. Det där är svårt för folk och där finns det otroligt mycket känslor att jobba med.

Andra skedar kan vara lika förslagna men mindre skräckinjagande.
– Tänk om man är på en torr tråkig middag och dukningen gör så att alla måste tänka kreativt. Man kanske måste vara två för att kunna äta med en sked. Det kan föda helt nya samtalsämnen.

Så vad tyckte då pappa metallaren om dessa skedar som medvetet tvingar användaren ut ur bruksföremålens invanda komfortzon?
– Pappa fnissade lite, och sa väl »vafan«. Men andra har på riktigt blivit arga.

I linje med synen på skedarna som individer ligger att de ofta får behålla den form som redan från början finns i träet.
– Jag har ju skog så det börjar ofta med att jag tar ner ett träd som ser bra och kul ut. Ofta en rönn eller björk eller ett av våra fruktträd.

Sedan slänger jag in det i ladan och så tar jag en bit då och då och ser om den säger mig någonting. Det är också ganska slumpartat. Jag klyver ämnet och så ser man om det blir bra eller dåligt.

Rönn är ett återkommande material. Hårt när det torkar så att det kan täljas så tunt som Marie Eklund ofta vill ha det.
– Och så får den otroligt fina färger när den legat i träsket.

Hur länge en sked får ligga i träsket beror på träslag.
– Men bäst blir det när träet får ligga någon månad i alla fall, säger Marie Eklund.

Hon exponerar skeden för elementen, tar upp den, täljer och upprepar. Det ger färgskiftningar som ser nästan geologiska ut. Vintertid arbetar hon främst i lägenheten i Stockholm. Det innebär att materialtillgången, allt det som annars finns runt torpets knut, begränsas till vad som får plats hemma. Vilket i sin tur kräver anpassade förvaringslösningar. Kylskåpet är fyllt av skedämnen.
– Och så har jag tagit hem en stor burk träsk från skogen!

Verktygen är i huvudsak de klassiska.
– Jag använder yxa och kniv. Inget annat faktiskt, säger Marie Eklund för att i samma andetag tillägga att hon visst använder en del annat.
– Också roliga saker som potatisskalare.

Hennes skedar har varit en framgångshistoria. Efterfrågan överstiger tillverkningstakten. Förutom på utställningar återfinns de på finkrogar i metropoler som Fäviken, London, Los Angeles och Berlin. Liksom i Marie Eklunds eget kök. Vilket om inte annat är ett bevis på att de fortfarande fyller den funktion som ytterst definierar skedens väsen.
– Väldigt många skedar är så tjocka att de inte är så sköna att ha i munnen, plus att fibrerna i träet går mot gommen. Det var därför jag började göra tunna skedar. Och en kall sked är inte så kul men mina blir varken kalla eller varma. Därför äter jag med mina skedar. De är goda att äta på. Och så ligger de ju överallt därhemma. Och så skulle jag ju ändå ta en tallrik fil…

Ivar Andersen är frilansjournalist och samlar förutom böcker på teskedar som han stjäl från flygbolag i anslutning till utlandsresor, en samling som tar upp större delen av besticklådan.
Alexander Mahmoud är prisad fotograf och författare, just nu bland annat aktuell med utställningen »Portraits of Migration.«