Lars Strannegård, som är rektor på Handelshögskolan i Stockholm, flimrar fram på en skärm från sitt lantställe. Han har just fått frågan om varför han gett sig in i slöjddebatten och höjer ett undrande ögonbryn.
Tid för bildning
Att läsa ett träd eller läsa en bok. En doktorsavhandling eller tiotusen timmar vid vävstolen. Leder det ena till mer bildning än det andra?
Hej!
Vill du läsa hela artikeln?
Köp prenumeration här
För snart ett år sedan (20/11 2023) skrev han en debattartikel i Dagens Nyheter. Det var efter att han hade läst en ledartext i samma tidning som argumenterat för nedläggning av, bland annat, grundskolans slöjdämne – och han kände att den behövde bemötas. Så Handels rektor skrev ett uppmärksammat försvarstal för skolslöjden.
Nu skakar han på huvudet.
– Nej, jag har inte gett mig in i slöjddebatten. Jag har gett mig in i kunskapsdebatten!
Att han höjde rösten i DN, förklarar Lars Strannegård, handlar helt enkelt om kunskapssyn. Om att det är viktigt att se på kunskap som något vitt och öppet. För hur kan vi veta vad människan behöver vara bra på i framtiden? Vägen till utveckling går, skrev han i sin debattartikel, via »nyfikenhet, rörlighet, känslosamhet, fingerfärdighet, kreativitet, beräkning och kritiskt tänkande – allt på samma gång«.
Numera måste vi dessutom förhålla oss till den artificiella intelligensen.
– På den utbildningsinstitution där jag jobbar pratar vi ofta om hur AI kommer att förändra världen. Analysen blir att maskinerna är maskiner, och att människan i konkurrens med dem måste bli bättre på att vara människa. Att ha känslor, kropp, omdöme och medvetande. Därför måste vi också utvecklas inom det kroppsliga och sinnliga.
Då är skolslöjden, menar Lars Strannegård, en av många pusselbitar.
– Om människan inte lever ut sin fulla potential får vi ett sämre samhälle. Och, även om det är stora ord, så sviker man barnen om man förvägrar dem möjligheten att utveckla den potentialen.
Det utesluter ju heller inte att man även kan se på skolslöjden med en instrumentell blick, lägger han till.
– Det handlar ju också om konkurrenskraft!

Vi byter högskola. I ett nybyggt »Life Science Center«, där det är omöjligt att öppna fönstren eftersom det skulle störa ventilationssystemets avancerade finesser, har Gunnar Almevik just klivit in i arbetsrummet. Han är professor på Institutionen för kulturvård, den institution som bland annat driver Hantverkslaboratoriet i Mariestad, ett nationellt centrum med uppgift att dokumentera gamla hantverk.
På sätt och vis handlar hans ingång till slöjden också om konkurrenskraft. Eller, för att spetsa till det, om överlevnad.
Slöjden, menar Almevik, bär på förmågor som skulle kunna spela en viktig roll i framtiden när vi ställs inför utmaningar som vi aldrig tidigare mött eller, som han säger, »när vi ska gå från ett linjärt till ett cirkulärt samhälle«.
– Då kan slöjdens etik och tänkesätt komma med lösningar.
Med slöjdens »etik och tänkesätt« syftar han på arvet från förindustriell tid, då det var självklart att välja lokala material och att sedan slösa med dem så lite som möjligt. I det självhushållande bondesamhället var målet heller inte att tillverka mesta möjliga, utan bästa möjliga utifrån förutsättningarna. Det som skapades gjordes för att hålla länge, men gick det ändå sönder, skulle det helst vara möjligt att reparera.
Det är kunskap som förvaltas i slöjdarled också idag.
– Slöjden frågar sig vad som är möjligt utifrån befintliga förutsättningar, sammanfattar Gunnar Almevik och jämför med dagens produktionsförhållanden, där masstillverkning (som står för stora delar av våra klimatutsläpp) dominerar, frakter ofta går över hela jorden, material inte alltid är av förnybart slag och få saker tillverkas för att gå lätt att laga.
Den som inför skapandet av en stol, en tröja eller en tallrik väljer att hugga sin björk, klippa sitt får eller gräva sin lera, tränas även i förhållningssätt som samhället behöver mer av, menar Gunnar Almevik. Initiativkraft är ett, så klart. Men dessutom spelar materialen roll, eftersom de drillar sina slöjdare. I och med att naturen inte är standardiserad och måttanpassad kommer björken, ullen och leran inte bete sig exakt likadant varje gång. Det ger slöjdaren en speciell slags erfarenhet av att förhålla sig till nuet och en förmåga att anpassa sig efter den unika situationen, anser han.

Till skillnad mot den storskaliga industrins produktion, som förutsätter olika slags färdigbestämda mått, homogent material och extremt specialiserade maskiner, tränas istället slöjdaren i att se möjligheter och nya vägar: »Det finns ingen rönn tillgänglig? Okej. Ask är också ett slitstarkt träslag, om än tyngre…«
– För även om det både kan finnas recept, tumregler och procedurkunskap, så måste slöjdare och hantverkare vara snabba att justera dem när materialen inte spelar med, och vara beredda på att ta sig an uppgiften på ett nytt sätt, säger Gunnar Almevik.
Det ger i förlängningen förmågor som ett samhälle med oförutsägbara framtidsutmaningar kommer ha nytta av, menar han, eftersom det enda vi kan veta säkert, är att vi inte kommer kunna läsa oss till alla lösningar framöver.
– Det är en träning i innovation, kreativitet och resiliens, säger han och kommer in på hur slöjdandet också förutsätter påkopplade sinnen. Som när garvaren smakar på barkbadet för att avgöra styrkan eller ullsorteraren låter händerna läsa en fårfäll.
– Att kunna triangulera, att ta in olika information och väga ihop den, genom att lyssna, känna, lukta, närvara kommer spela roll framöver, säger han och slänger ett öga ut mot sommarens ljud och dofter på andra sidan fönstret.
Ändå menar han inte att vi i hela samhället inom kort måste gå från storskaligt till småskaligt eller från standardiserat till platsbyggt. Däremot tror Gunnar Almevik att industrin för att hänga med sin tid kommer behöva, som han säger, »ett helt nytt input« framöver.
Något likartat snuddade också Handelsrektorn Lars Strannegård vid i sin debattartikel förra året när han skrev: »Problemet med den snäva kunskapssyn som dominerar i Sverige är att den amputerar andra kunskapers tentakler och med dem en utvecklingens potential.«
Gunnar Almevik är mer specifik:
– Stora svenska företag skulle behöva rekrytera folk från Sätergläntan.

På Södermalm i Stockholm har Ruhi Tyson just stängt balkongdörren bakom sig för att tysta ljudet från gatan. Han är docent i pedagogik på Stockholms universitet och jobbar parallellt på Waldorflärarhögskolan. Dessutom är han bokbindare med gesällbrev. I sin forskning har han bland annat intresserat sig för vad som är bildande inom hantverket.
Men när begreppet kommer på tal skakar han ändå på huvudet. Det är galet att bildning i de flesta sammanhang kommit att förknippas så ensidigt med teoretisk kunskap, menar han och tar sig själv som exempel.
– För min del är de stora bildningserfarenheterna i mitt liv ofta kopplade just till hantverksmässiga erfarenheter och aktiviteter, inte minst till min utbildning till bokbindare.
Ändå ifrågasätts sällan att »Bildning sker i ett intellektuellt rum« (som en rubrik i den nypublicerade Folkbildningsutredningen, SOU 2024:42, löd). Att det blivit så, menar Ruhi Tyson, beror på att de som skrivit om och försökt definiera bildningens väsen nästan alltid själva har haft en teoretiskt akademisk bakgrund.
– De talar utifrån den sortens meningsfullhet som de själva har upplevt, säger han och fortsätter:
– Man har helt enkelt inte för vana att fråga efter bildning på annat håll än bland människor som är intellektuellt bevandrade och väl belästa. Därför tycker jag att en bra väg till att förstå bildning är att höra med människor om vad som varit meningsfullt berikande eller präglande i livet.

De frågorna har han själv ställt till olika hantverkare. Och berättelserna som han fått ta del av har ofta handlat om att hantverkarna inom sina yrken fått en sorts karaktärsskolning.
– Det är bildningsprocesser som har att göra med tålamod, noggrannhet, omsorgsfullhet och intresse för materialens egenskaper – erfarenheter som är överförbara på många olika sammanhang i livet, påpekar Ruhi Tyson.
Han bjuder på en historia om sig själv, från när han som 15-åring skulle lära sig att svarva i metall. Hur skrämmande svarven var, hur ont det gjorde med metallflisorna som kom sprättande. Att det inte gick att ha handskar på sig, för då slant han, det small till och allt gick sönder.
– Den självövervinnelse som det innebar att gå vidare, trots paniken, den inser jag i efterhand var en jättejätteviktig bildningserfarenhet.
Också att tvingas börja om och tänka nytt är en form av danande upplevelse som de flesta hantverkare delar, poängterar han.
– Man gör ett försök, det funkar eller funkar inte och sen håller man på och utforskar vad som inte fungerar tills det löser sig, säger han.
Det blir ett slags skolning i uthållighet, i att inte ge upp, i att försöka igen. Och i att tåla motgångar.
– Det är något med kroppen som spelar en helt avgörande roll här, både för den emotionella och viljemässiga utvecklingen. Egentligen också för den intellektuella och det kognitiva, men det är väldigt outforskat ännu.
Kanske är det läge att återigen koppla tillbaka till hur bildningsbegreppet nyligen beskrevs i Folkbildningsutredningen, den av regeringen beställda luntan på 580 sidor: »Gemensamt för många definitioner av begreppet är att människan genom att lära sig mer, tänka efter, bearbeta det man lärt sig och göra det till sitt, kan utveckla sin karaktär och sin förmåga att tänka självständigt, fatta egna genomtänkta beslut och öka sin förståelse av omvärlden.« Ändå nämns slöjdens och hantverkets erfarenheter ytterst sällan i ett bildningssammanhang.
Vad hantverket också ger, menar Ruhi Tyson, är en form av snabbspår till andra sorters hantverk. Ett slags förförståelse.
– För när jag behärskar ett hantverk, vet jag lite mer om vad jag behöver titta, lukta, lyssna och söka efter när jag ska närma mig ett nytt, förklarar han.
– Det är en bildningserfarenhet som man kan växa med nästan oändligt mycket.
Samtidigt är han fullt medveten om att »hantverkets bildningserbjudanden« är svåra att sätta ord på.

Men att en duktig musiker kan höra mer i ett musikstycke än den som är oskolad, är det sällan någon som ifrågasätter. Eller att en vinprovare drillats i att uppleva smakskiftningar som en nybörjaren inte ens kan ana. På samma sätt, påpekar han, kan inte minst känseln finkalibreras genom slöjd och hantverk.
– Med lång erfarenhet av att jobba med ett material har du taktila erfarenheter på en helt annan nivå än innan du började jobba med materialet.
Han gör en minimal paus innan han konstaterar att det faktiskt finns en fara i att samhället så sällan lyfter fram de här erfarenheterna – och att opinionsbildare, som i DN:s skolslöjdskritiska ledartext häromsistens, inte förstår vikten av att låta barn glänta på de här dörrarna.
– För misskänner vi det kroppsliga, materiella och sinnliga, då förlorar vi sätt att erfara och tänka kring olika saker. Då blir världen så mycket mindre än den annars hade kunnat vara.
En dryg halvmil därifrån, men fortfarande i Stockholm, har Maria Neijman just kommit in på arbetsrummet efter lunchen. Hon vikarierar som textilantikvarie vid Statens historiska museer men är utöver det också slöjdare, med fokus på växtfärgning, vävning och sömnad. De senaste åren har hon då och då rest världen runt och undervisat om medeltida textilier. Det som slagit henne, säger hon, är att Norden sticker ut. Här finns fortfarande ett slags hum om att det går att tillverka saker själv, något som hon tror har med den obligatoriska skolslöjden att göra. Inte minst medeltidsscenen är full av gör det själv-entusiaster.
– Utanför Norden ser det ofta annorlunda ut. Där får de flesta medeltidsintresserare istället söka upp specialbutiker eller kontakta en skräddare när de behöver ett nytt plagg. Men i Sverige har var och varannan en symaskin. Och det är kunskap som vi ska vara rädda om!
Hon kallar det för »en form av handlingsberedskap i livet«. En slags tilltro till sin egen kapacitet.
– Jag kan. Jag är kapabel. Det ger ett självförtroende.

Omvänt kan man fundera över vad det gör med människor att inte kunna, säger hon och påpekar att slöjderfarenhet bland annat brukar ge en oräddhet inför att ta sig an nya projekt.
– Om jag kan det här, kan jag säkert också lösa andra problem! Jag kan jag sätta igång, göra en liten bit, tänka till och ta mig ytterligare en liten bit framåt. Slöjden tränar upp ens lösningsorienterade förmåga.
Hon går till sig själv.
– Den har lärt mig att jag inte måste ha alla svar innan jag börjar. Jag måste bara sätta igång, för då kommer svaren med tiden av sig själva.
Eller som bildning definieras i SOU 2024:42: »att ständigt söka nya svar och nya frågor.«
– Som skicklig slöjdare kan du också få tillgång till kunskap och svar som inte går att nå på andra sätt. Som att tolka material på ett djupare plan till exempel, något som ger en större förståelse för vår materiella omvärld. Att bilda sina händer hänger alltså tätt samman med att bilda sin hjärna.
Hon tystnar kort och låter glad.
– Dessutom finns det en framtidstro i att kunna göra saker med händerna.

Framtidstro är också något som Andreas Nobel kommer in på, där han sitter på ett fik med en kaffe. Till vardags är han professor i möbeldesign vid Malmstens, som förvirrande nog ligger på Lidingö i Stockholm trots att det hör till Linköpings universitet. Som ung gick han ett år på slöjdskolan Sätergläntan och hemma i lägenheten doftar det ofta av trä i olika stadier av förädling. För tillfället sinkar han lådor.
– Utöver att prata om bildning finns det kanske skäl att prata om kunskap som väcker hopp? funderar han.
Andreas Nobel är övertygad om att det i framtiden, när chat GPT efter ett par knapptryckningar kan måla upp de stora teoretiska sambanden, kommer uppstå ett större intresse för kroppens kunskap och praktiskt kunnande. Ett samhälle där man hela tiden missaktar den kunskapen däremot, tror han ligger risigt till.
– Där går det åt helvete, tror jag. Det beror på att människor blir hjälplösa. Idag är världen så abstrakt för de flesta, det gäller inte minst all den tekniska utrustning som vi gör oss mer och mer beroende av. Det tror jag har en alienerande effekt. Och till följd av det tror jag också att man i ett samhälle kan motverka känslan av alienering, genom att öka förståelsen för hur saker är gjorda.
Slöjd- och hantverkskunskap som en väg bort från hjälplöshet alltså, i riktning mot en form av egenmakt. Andreas Nobel citerar ett gammalt kinesiskt ordspråk och dricker upp kaffet:
»Det du hör glömmer du. Det du ser minns du. Det du gör förstår du.«