Nytänkaren från Nearvá

Han har försörjt sig som konsthantverkare på heltid de senaste 30 åren. Har undervisat både på högskolan i Kautokeino och Samernas utbildningscentrum i Jokkmokk. Hans verk är eftertraktade. Det mesta försvinner så fort det kommer ut till försäljning.
– Sen ser jag dem aldrig mer. Samlarna väntar på att jag ska dö, för då kommer priset att stiga, säger Perisak Juuso med ett leende i ögonvrån.

Snön har svept in hela trakten i ett täcke. Vid klart väder kan man se ända till högfjället men idag går himlen ihop med marken som en mjuk vit vägg. Perisak Juuso har målat fönsterkarmarna röda, gula och blå för att hjälpa färgerna lite på traven mot det stora töcknet utanför. På fönsterbrädan står några av hans skulpturer. Kroppar av trä och grovhuggna ansikten i horn. De hör till en serie han kallar Ve-Mod och är inspirerade av en sorts grönländska skulpturer, tupilaq.
– Jag arbetade på Grönland i ett halvår och hade väldigt mycket samtal med jägare och fiskare om deras sätt att hantera sitt vemod. Sen bearbetade jag mitt eget genom att göra de här figurerna. En skulptur per vemodsdag. Det blir en jäkla massa. Men nu är det slut med det. Nu är det bara mod som gäller.

Under sin mest aktiva tid spenderade han långa dagar i verkstaden. Men på sistone har han inte kunnat jobba så mycket. Alla år av horndamm och träpartiklar vid slipmaskinen har tagit ut sin rätt. Lungorna säger stopp. Men det blir någon stund om dagen i alla fall. Asken som han håller i händerna är det senaste han gjort. Locket har ett handtag av horn, format som ett trekantigt segel. Det är fjället Bealčan, Pältsa på svenska, precis vid gränsen mellan Sverige och Norge. Ett barndomsminne. Könkämä sameby drev sina renhjordar förbi just den toppen varje år på väg mot sommarbetet.
– Där växer en särskild vallmo – Pältsavallmon. Det är den jag har graverat här på sidan. Jag har planer på att fara dit i sommar och leta efter den. Men den är väldigt sällsynt.

Formen på asken påminner om en »tolva« – en segelbåt – eller möjligen om den sorts flygande tefat man kan upptäcka på den grönländska natthimlen om man spanar ordentligt. Det beror på vem man frågar.

Såg du några tefat?
– Det vågar jag inte säga.

Asken luktar linolja. Den är gjord av en bieggavissir – en knottrig björkvril – formad, slipad och betsad. De mjukare delarna av träet har färgats djupt mörkbruna som riktigt starkt kaffe, medan de hårdaste delarna knappt sugit upp någon färg alls. De glänser som guld eller häcklat lin. Fibrerna trasslar sig hit och dit.
– Fjällvrilar är vackrast, säger Perisak Juuso.
– Jag är väldigt noga när jag väljer mina material. Jag vill inte lägga en massa jobb på något som inte håller måttet.

Förr körde han runt själv och letade ämnen. Men nu har han bekanta som vet vad han önskar sig. Fällhorn till exempel. Alltså de som renar och älgar tappar ute i naturen. När de blir liggande ett tag mineraliseras de, hårdnar och tar upp färg från marken runtomkring. Gult, grått och till och med grönt vid myrkanterna. Många slöjdare föredrar en jämn vit yta men Perisak Juuso gillar skiftningarna. Han bearbetar hornen med olja för att fläckarna ska framträda tydligare.
– De är vackra men jobbiga. Det är ett helvete att gravera dem för de är så hårda. Men det känns skönt att veta att man inte slösar på resurserna. Fäller man ett djur ska man ta vara på hela. Annars låter man dem leva.

Utanför huset har grannens hundar lämnat tassavtryck i snön. Perisak Juuso brukar lägga ut ben till dem ibland när han själv ätit upp. Och sist han kokade märgben av älg gjorde han smörknivar av det som blev kvar. Han säger att tillvaratagande var en självklarhet i hans barndom. Han föddes här i byn som heter Nearvá på nord-samiska och Mertajärvi på svenska. Men sommar och höst var familjen med sina renar på sommarbete i en dalgång på norska sidan gränsen. När Perisak Juuso var sju år blev han satt i internat i Karesuando.
– Det var vad alla renskötarbarn fick göra. Det var tufft såklart. Det fanns en skola här i byn men där fick inte samebarnen gå. För oss var det nomadskolan som gällde.

Personalen talade bara svenska, ett språk som Perisak Juuso överhuvudtaget inte förstod. Varje dag gick en skolbuss mellan Mertajärvi och Karesuando, men den var bara för fastboendes barn. Perisak Juuso fick vänta till helgen och loven med att komma hem.
– Det var ju en försvenskningsprocess. Man skulle bli lite mer civiliserad, tyckte de. Unga som uppfostrar unga, det är klart att det blir ett helvete. Att man blev människa är förunderligt. Men ett lärde man sig: att klara sig själv.

Det var på vårarna, när renskötseln gick på sparlåga som det slöjdades som mest. »Man var så illa tvungen«, minns Perisak Juuso. »Man kunde inte köpa allt man behövde«. Själv skapade han sitt första egna verk i sjuårsåldern, på ett sommarlov från internatet. Han högg ut ett ansikte i en stor platt sten med hjälp av en järnbit.
– När jag kom tillbaks på hösten hade bonden dragit väg där och grävt ned stenen. Den finns kvar där nånstans under marken. Det blir kul för arkeologerna om några tusen år. Om det nu finns några människor kvar då, på denna jord.

Att slöjda föll sig naturligt. Han tänkte aldrig på det i banor av konst eller formgivning. Tiden gick. Han gjorde knivar och kosor och annat han eller någon annan råkade behöva.
– Det var inget större fel på sakerna så jag blev lite omtalad. »Han är nog ganska duktig, han den där«.

De hårda materialen lockade allt mer. Han utbildade sig i metallslöjd, silversmide och formgivning. Plötsligt låg en yrkesbana framför honom. Som liten brukade Perisak sitta på en viss sten utefter vägen där han bestämt att han skulle bygga hus. I 30-årsåldern gjorde han slag i saken, byggde huset, satte upp en verkstad och registrerade sitt företag. Men han insåg snart att det inte gick att kombinera konsthantverket med renskötseln.
– Det var omöjligt. Det ena eller det andra skulle alltid ha blivit lidande. Så då valde jag slöjden. Om det var rätt eller fel val vet jag fortfarande inte.

Perisak Juuso stryker med handen över en av de knivarna på bordet framför honom. De är arbetsredskap, säger han. Då är funktionen viktigast. Slidan får absolut inte sitta löst, men det ska inte heller vara trögt att dra ut kniven. Och skaftet är viktigt. Den ska vara behaglig att jobba med. Att det finns en skönhet i den, det är bara ett plus. Just den här har skaft av älghorn och björkrot, slidan är gjord av älghorn och skaftholken av rårandsgarvad kohud och gråmulet fällhorn. Han visar mönstret han graverat på skaftet. På ena sidan en rad av blommor och stjärnor, omgivna av band och inramade av två avlånga fält med ett prickmönster. Medan motiven i mitten är gamla och beprövade är prickmönstret hans egna, inspirerat av aboriginernas konst. På baksidan är dekoren helt abstrakt med diamantformer, snurror och zickzackmönster. På marknaden i Jokkmokk kommer han att visa den för en gammal vän, inredningsarkitekten Bertil Harström, som följt Perisak ända sedan han för 20 år sedan sammanförde honom med storheter som Wanja Djanaieff, Signe Persson Melin och Åke Axelsson i ett utvecklingsprojekt. Han beskriver gravyren på knivens baksida som postmodern.
– Den är väldigt vacker. Perisak har gjort ett antal såna föremål. Han för över en helt ny mönstervärld på den samiska slöjden och får det att funka. Det finns en humor, lekfullhet och frihet i det han gör. Traditionens ok belastar honom inte, säger Bertil Harström.

Perisak nickar eftertänksamt.
– På framsidan lyser traditionen igenom men på baksidan kanske du hittar din egen värld. Eller egna minnen. Det beror på hur djupt du går i de abstrakta bilderna.

Mari-Ann Nutti är vd på Sameslöjdsstiftelsen. När hon ombeds att beskriva Perisak Juuso svarar hon så här:
– Han är en av våra främsta. Han står stadigt grundad i traditionen men han är inte rädd för att sticka ut och tänka nytt. Han är både excellens och radikal. Han har såväl hantverksskickligheten som ett starkt formspråk, och djupa tankar bakom det han gör.

Perisak Juuso fnissar förläget när han hör det.
– Vad ska jag svara på det? Det är bara att tacka och ta emot. Jag blir som mest stolt när det kommer någon gammal farbror eller gammal dam och tittar på mina saker och säger »jaja, nog är du väl duktig du«. De granskar sömmen på knivslidan: »ja, nog kan du väl sy också«.

Han visar stygnen på sin senaste kniv. De ska vara som myrsteg, säger han. Idag syr han med syntetisk tråd.
– Egentligen skulle det vara sentråd som man tvinnar själv men det är otjänt. Det går inte.

Perisak Juuso tror på effektivisering. Att göra allt för hand är ekonomiskt omöjligt. Det behövs en maskinpark. I verkstaden finns allt han behöver för både silversmide, horn- och träslöjd.
– Ordning och reda är A och O. Så här stökigt brukar jag inte ha, säger han och granskar missnöjt det välstädade rummet med var sak på sin plats och verktyg i raka rader. Värmen är avstängd och golvet knarrar. Vinterkylan sipprar in genom väggarna. Vid en slipmaskin sitter fästen med mängder av glänsande putskulor och fräsar som han slipat och anpassat för att få dem precis som han vill ha dem.
– Jag trivs alltid här ute. Om jag inte kan jobba så sitter jag här och trivs iallafall. Och så rotar jag i materialen. Jag går bara igenom dem utan att göra nånting. Det är skönt.

Inne i materialförrådet täcker hyllor väggarna ända upp till taket. I plastbackar väntar högar med vrilar, rotknölar och horn av olika sorter. Det är här ute i lagret som allt börjar.
– När jag tar materialet i handen och börjar vrida och vända så kommer formerna till mig. Men jag sätter inte igång direkt. Jag samtalar med det, prövar att hitta en inneboende form och inte vara alltför våldsam.

Han väger prövande en vril i handen.
– Den här blir nog nåt snart, men inte än. Allt måste få mogna.

På en annan hylla ligger ett enormt gammalt renhorn. Enligt Perisak måste det vara minst 30 år gammalt. Idag är det svårt att få tag på så stora horn. Renhjordarna förändras när beteslanden försvinner i takt med att gruvor, skogsbruk och vindparker brer ut sig. Det är inte längre ekonomiskt möjligt att ha kvar storsarvarna, de äldre hanrenarna, säger han och rotar runt i en back full med knottriga rosenkransar – själva basen på hornen. De liknar fossilerade gommar med tänder. Det är resultatet av 30 års samlande. Nån dag ska han göra en bild av dem. I en annan back ligger ratade spillhorn. Det kommer kringresande handlare och köper upp dem.
– Om betesförhållandena varit dåliga blir hornen märgiga. Men de mals ned och blir hälsomedicin i Kina.

Kylan tränger sig på och Perisak Juuso går tillbaka in i köket för att sätta på kaffe. Han dukar upp hembakt bröd och torkat renkött. Vid diskbänken hänger en rad av hans graverade knivar. Det är sådana som han inte blivit nöjd med. Han brukar såga sönder sånt som han inte tycker håller måttet. Men köksknivar går ju att använda i alla fall. Han pekar ut minimala missar. Hur skinnet torkat för mycket så slidan blivit trög eller hur någon form inte rimmar med en annan.
– Varför breddade jag det här hornet exempelvis? Det förstår jag inte. Det stämmer inte alls överens med storleken på bladet.

Textilkonstnären Britta Marakatt-Labba har känt Perisak Juuso hela livet och har kunnat följa hans konstnärskap på nära håll. Hon säger att en av hans storheter ligger i hur han låter material mötas, och i att han vet när han ska sluta.
– Många traditionella slöjdare vill gå ett steg vidare. Man kan vara väldigt skicklig i sitt hantverk men när man försöker skapa ett eget konstnärligt uttryck är man ändå ute och famlar i mörkret. Det går inte i en handvändning. Perisak har modet att vara nyskapande, men han har också ögat att se var han ska stanna. Det blir inte överarbetat. Han är egentligen väldigt minimalistisk, på ett positivt sätt. Det är ofta det minimalistiska som är allra svårast, förklarar hon.

Perisak Juuso flinar förläget igen.
– Jag har en väldigt stabil grund i det traditionella. Men jag har en stabil grund som formgivare också. Jag har min utbildning, och jag läser mycket och studerar andra konstnärer. Vasilij Kandinskij, Julie Mehretu, Pablo Picasso… Därför kan jag försvara alla förändringar jag gör. Det tar tid att skaffa sig det självförtroendet. I den traditionella slöjden måste du ta ansvar för dem som kommit före dig. Tala om varför mönstren ser ut som de gör. Men när det gäller mina egna former, då tar jag bara ansvar för mig själv och mitt objekt. Då kan jag släppa loss mer.

Idag har han nått en ställning där han sällan behöver försvara sig. Men i början av karriären hände det att folk ifrågasatte hans estetiska utsvävningar.
– Men jag har aldrig varit rädd för att gå vilse. Jag tillför ingenting som inte säger något. Förändringen måste samtala med traditionen.

Perisak lyfter upp kosan som legat framför honom på vaxduken och visar vad han menar.
– Det här är ett i grunden traditionellt föremål, men jag har förändrat det, genom att fälla in horn på det här sättet i handtaget. Det är vansinnigt svårt att gravera på en sån här välvd yta. Men det är kul med vansinne! Det kanske ser ut som en liten sak men det är ett extremt jobb bakom. Det här är nytt även för mig.

Med papper och penna i handen kan han fortfarande hitta nya former att pröva, trots 30 års erfarenhet i ryggen. Han skissar och leker. Sen programmerar han in skisserna i huvudet, lägger undan blocket och går igenom hela arbetsprocessen steg för steg, för att veta vilka besvärliga passager han kommer stöta på. Som exempel visar han hur locket på hans ufo-formade Pältsa-ask är helt symmetriskt och passar lika bra åt båda hållen.
– Det här är en besvärlig passage. Väldigt besvärlig till och med. Två vassa kanter i ändarna, så det finns nästan inget material att spela med. Och blir det en glipa så ser det inte bra ut. Då hamnar den under sågen direkt.

Alla nästintill perfekta föremål som ratats och blivit kaffeved hemma hos Perisak Juuso passerar revy för ens inre blick.
– Det spelar ingen roll. De har värmt huset, säger han och skrattrynkorna spretar som solstrålar i ansiktet.­