I fablernas värld

Illustratören Clara Dackenbergs figurer har tagit klivet ut från barnbokssidan och fått kroppar av björk. Journalisten Ingela Hofsten och fotograf David Dahlberg lyssnade till yxhuggen från balkongen.

Text Ingela Hofsten
Foto David Dahlberg
7 februari 2018

Vi har sällskap i köket, Clara Dackenberg och jag. På teakbordet – ett soprumsfynd – står ett gäng träfigurer. Spetsiga näsor (eller kanske snarare nosar), raka ryggar, fjärrskådande blickar. Kroppar och kläder i varmpastelliga färger. Tillräckligt stora för att pocka på uppmärksamhet, lagom små att precis rymmas i min hand. Så jag kan inte låta bli att plocka upp dem en efter en, dra fingret längs deras lätt skrovliga ytor.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Porträtt av Clara Dackenberg.

Att slipa dem vore tråkigt, tycker Clara Dackenberg. Och då menar hon inte att hon själv ogillar att sandpappra.
– Strukturen ska vara en bonus.

Clara Dackenberg är tillbaka i staden där hon växte upp, Umeå, efter ett antal års utbildning i Göteborg och Stockholm (Högskolan för design och konsthantverk HDK, och Konstfack).
Nu bor hon och hennes sambo Josef Ringqvist i en tvåa i stadsdelen Ålidhem.
– Här gick det att få tag i en bostad. Men det känns lite som en transitstation.

De flesta illustrationsuppdragen finns i Stockholm, så kanske vill hon dit så småningom. Det var nämligen till illustratör hon utbildade sig och det är det hon ser som sin grundidentitet. Hon har illustrerat två barnböcker hittills och har fler på g. Men redan under utbildningstiden fick hon ett sug efter att göra något tredimensionellt.
– Mest för att jag gillade att måla med oljefärg och ville måla något som gick att vrida och vända på, inte bara plana ytor.

Att hon valde att jobba med just trä var däremot otippat även för henne själv.
– Det hade jag aldrig trott att jag skulle falla för.

I barndomshemmet var slöjdande en självklarhet – inte så konstigt när ens mamma heter Celia Dackenberg, och var chefredaktör för Hemslöjd. Men då handlade det om textila material. Visserligen hade hon träslöjd i skolan, men den »var ingen hit«.

 Medan illustration handlar om ett vitt papper som ska fyllas med lager efter lager är det tvärtom med träet. Där handlar det om att reducera.

Ändå. En dag på släktens sommarställe vid Tisnaren i nordligaste Östergötland fick hon ögonen på en morakniv, hämtade ett vedträ, provade. Kniven var slö, träet kruttorrt. Men Clara gillade känslan.
– Det var så skönt att jobba intuitivt och kravlöst.

Hon tog med sig några träämnen hem till studentlyan i Göteborg, började tälja på lediga stunder. I början blev det små, enkla former. Hon provade sig fram, lärde av sina misstag.
– Det tog ett tag innan jag förstod att man ska hugga bort kärnan i en stam innan man börjar tälja.

Att gå en kurs hade förstås gått snabbare och antagligen givit henne bättre slöjdsjälvförtroende, konstaterar hon. Ändå är hon glad att hon valde trial-and-error-metoden. Kanske handlar det om kravlöshet. Som i sin tur bevarat lusten.
– Det känns ärligt på något vis, att jag inte är någon virtuos.

en samling av Clara Dackenbargs figurer.

Det är till och med så, att hon eftersträvar »ett visst mått av tafflighet« i sitt uttryck. Vilket inte alla begriper; det har förekommit att män förklarat för henne att det syns att hon är nybörjare.

Hemslöjdsrörelsen däremot har varit väldigt välkomnande.

Till exempel har hemslöjdsbutiken här i Umeå nyligen beställt en uppsättning figurer efter att hon i våras ställde ut dem på ett galleri i stan.

Att Clara Dackenberg tycker om att titta på folklig och udda konst, gärna av oskolade konstnärer som den öländska träkonstnären Johan August Gustafsson (J.A.G.S), förvånar inte. Bland andra inspirationskällor nämner hon Carl Fredrik Hills sjukdomsbilder, filmer av Derek Jarman och Aki Kaurismäki och Klara Kristalovas keramik.

Täljandet känns fortfarande lika kravlöst. Inte ens nu, när hon behöver få ur sig ett stort antal figurer, dels till hemslöjden i Umeå, dels till en sommarutställning i Dalsland, känner hon sig pressad.
– Det är bara befriande och lustfyllt att tälja. Särskilt när jag tecknat en hel dag och fått gamnacke är det så skönt att gå ut och jobba med yxa. Plus att jag liksom kommer in i ett flow när jag täljer. Tiden bara går.

Clara Dackenberg hugger till ett träämnen på balkongen.

»Ut« betyder balkongen. Där, framför en färgglad bänk, står en huggkubbe och golvet är beströsslat av träflisor. Hon berättar med ett leende hur hennes yxhugg brukar eka över bostadsområdet.
– Grannarna undrar nog.

Först ska stammen delas upp i kvartar med den större yxan. Sedan byter hon till en mindre yxa, för att forma en träbit av lämplig storlek som också får början till ett huvud. Därefter är det dags för knivarna. Hennes minimala verktygslåda innehåller en klassisk morakniv, en mindre med smalt blad och en linoleumkniv.

Hon brukar sitta med en bricka i knäet och tälja medan hon lyssnar på radio eller ser på teve, närhelst det finns en stund över. Sommartid tar hon gärna med sig sakerna ut.
Figurerna växer fram allt eftersom.
– När jag fått fram huvudet brukar jag få syn på någon slags personlighet. Sedan gäller det att jämka min idé mot materialets förutsättningar. Det är det som gör det så kul!
Efter grovtäljningen behöver de grovt skulpterade figurerna stå på tork ett par dagar, vilket också påverkar processen. När hon återgår till en figur kan hon plötsligt se något nytt i dess karaktär.

Virket hämtar hon från det östgötska sommarstället och från skogsområden i Norrbotten som sambons släkt har i sin ägo. Det är björk som gäller.
– Det är lagom mjukt, samtidigt som det går att få fram detaljer. Jag har provat aspträ, men det lossnade i stora flak. Jag behöver motstånd för att kunna finlira.

En skillnad mellan att illustrera och att tälja är hur skapelserna växer fram. Medan illustration handlar om ett vitt papper som ska fyllas med lager efter lager är det tvärtom med träet. Där handlar det om att reducera.
– Det är som en utgrävningsprocess. Man går in i en dialog med materialet och det blir så konkret. Och så ger träet ett annat motstånd än pappret, som att det har en egen vilja.

Storleken på figurerna har till viss del att göra med hennes bostadssituation.
– Vi har flyttat så mycket och bott på liten yta under osäkra förhållanden att det känns mest praktiskt att jobba med miniatyrer och bara några få redskap. Om jag får en stor verkstad i framtiden kommer det nog att hända saker.

Clara Dackenberg täljer på en figur.

Figurernas milda färgsättning beskriver hon själv som »vilsam och pigg samtidigt«.
– Men när jag ser dem ihop märker jag att jag visst har fastnat i en lite begränsad skala där en av de vanligaste kulörerna är en blandning grönaktigt blått, vitt och ockra. Jag borde nog utmana mig själv lite mer.

Hon använder vanlig oljefärg av konstnärskvalitet på tub, och de flesta av penslarna är smala syntetpenslar med kort skaft. Själva målandet upplever hon som sinnligt, ungefär som när hon målar på papper.

Figurerna har alla något djurlikt över sig. Vad det kommer sig kan Clara Dackenberg inte riktigt svara på, men hon gissar att det beror på att sådana karaktärer ger henne mer frihet.
– De blir liksom mer allmänna, lätta att identifiera sig med.

Också i barnböckerna finns djuriska drag hos »personerna«. Men två kommande böcker ska handla om verkliga barn. Det gruvar hon sig lite inför, för med människor kan det lätt bli fel, om så bara i någon liten detalj, funderar hon.

Karaktärerna i senaste bilderboken, Oväder (text Tuvalisa Rangström) påminner för övrigt en del om träfigurerna.
– Ja, jag var nog lite påverkad av dem när jag gjorde de bilderna, säger Clara Dackenberg och plockar upp en fågel med ljusblå kropp, och keps som matchar de rosa benen. Hon ställer den en bit bort på bordet och tar dit ytterligare några. Så brukar hon hålla på när hon ska fotografera dem för sitt Instagramkonto.
– Det är roligt att leka med dem och arrangera små situationer och möten.

Men när jag frågar om hon har något mer personligt förhållande till figurerna, som ifall de har namn eller olika egenskaper ser hon närmast förvånad ut.

Fyra av Clara Dackenbergs figurer.

Leksaker i klassisk bemärkelse är de inte heller, därtill är de både lite för ömtåliga och lite för dyra. I stället köper vuxna människor dem som prydnadsföremål.

I dag tycker Clara Dackenberg sig ha hittat fram till ett slags enkelhet, både i sina illustrationer och i träfigurerna.
– Tidigare har jag varit rädd för det enkla. Att det ska bli banalt. Men i det enkla finns en öppenhet för tolkning som jag gillar.

Vilket nästa steg är vet hon inte, även om hon börjat tillverka dekorerade smörknivar, i ett försök att gå mer åt bruksföremål.
– Jag fortsätter nog på det intuitiva spåret så får vi se vad som händer. Kanske kan illustrerandet och täljandet korsbefrukta varandra mer, det vore kul. Men det är skönt att inte ha någon tydlig plan.

Hon har också fått förslaget att prova på animation, och medger att det låter lockande.

När hon tänker på det säger hon att det känns »lite knasigt« att ha gått sammanlagt sju år i konstskolor för att landa i att tälja enkla träfigurer.
– Men jag kanske behövde ta den omvägen.­

7 februari 2018

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy