Skära poesi

Blomrankorna som växer fram på träbiten har tvära, ojämna kanter. Mirhalim gör en grov utmejsling först, sedan följer många timmars arbete med att putsa och jämna till figurerna.

Han skär lugnt och metodiskt, med små, upprepade rörelser. Flisorna som karvas ut ur träet samlar sig vid sidan, och landar till slut i högar på golvet.

Konsten att snida mönster och bilder ur kompakt trä – kandakori, som det heter på tadzjik – har funnits länge i denna del av Centralasien. Hantverket sträcker sig tillbaka till tiden då silkesvägens handelsrutter passerade här. Istaravshan var ett viktigt stopp, precis som grannstäderna Khujand, Bukhara och Samarkand. Regionen blev känd för sina skickliga slöjdare, som tillverkade handsmidda knivar, broderade tyger och instrument av olika naturmaterial.

Att tälja i trä är som att skriva poesi. Du måste tänka som en poet. Då kommer bilderna av sig själv, direkt från tankens värld.

Idag är det asfalterade vägar som förbinder städerna, och fler masstillverkade än handgjorda produkter säljs på basarerna. Men även om hantverkarna är färre så har kandakori-kunskapen överlevt, tack vare personer som bröderna Yahyoev.
– Vi följer i vår pappas spår. Han var en av Istaravshans skickligaste kandakori-mästare, säger Mirhakim, en annan av de tre bröder som arbetar i verkstaden.

Han tar fram ett album och visar ett familjefoto. Pappan, Ustad Ali, står i mitten, med över hundra personer, inklusive barn och barnbarn, runt sig. Han fick åtta barn; fyra arbetar idag med kandakori. Tilltalsnamnet »ustad« betyder mästare på persiska, och används runtom i Asien och Mellanöstern för skickliga hantverkare.

Många år har gått sedan fotografiet togs, och Ustad Ali finns inte längre. Sönerna har tagit över den enkla verkstaden och fortsatt snida med hans getfötter, skölpar och andra bildhuggarjärn och knivar. Och Ustad Alis verk lever också kvar. När Tadzjikistan var en del av det vidsträckta Sovjetunionen snidade han dörrar till Kreml i Moskva, dekorationer till imperiets 60-årsfirande och väggpaneler som nu hänger på Tadzjikistans nationalmuseum.
– Pappa dog som en stolt man. Han hade gjort pilgrimsfärden till Mecka, fått många barnbarn och dessutom lärt upp över hundra hantverkare, säger Mirhakim med ett leende.

Några av lärlingarna var de tre bröderna, som började lära sig i elvaårsåldern.
– Så förs kandakori traditionellt vidare. Om du inte lär dig som ung kan du aldrig nå full skicklighet, säger Mirhalim.

Idag tränar de i sin tur upp två yngre familjemedlemmar, sönerna till en bror som arbetar i Ryssland. Pojkarna sitter vid en låg bänk med varsitt ritblock, och skissar omsorgsfulla mönster. Mirhakim visar hur de ska pricka små hål utmed konturerna för att sedan kalkera mönstret på träet med en kolbit.

Runtom i verkstaden står olika halvfärdiga föremål. Bjälkar står lutade mot väggarna; träbitar som ska sättas samman till möbler ligger framme på arbetsytorna. En av Mirhakims söner, de yngre pojkarnas kusin, sitter lutad över ett backgammonspel i mörkt trä och dekorerar dess framsida. Några av Ustad Alis handhyvlar i slitet trä står uppradade på en hylla – de används inte längre, bröderna hyvlar med maskin idag.

Annars är hantverket i stort sett oförändrat. Mönstren huggs ut med vassa bildhuggarjärn, ur trä som kommer från trakten eller köps in från Ryssland. Ofta används ene och ceder, eller trä som kommer från närregionen – valnöt från den stora valnötsskogen strax över gränsen i Kirgizistan, eller aprikos från de vidsträckta odlingarna kring Istaravshan.

Vackra trädetaljer har sedan långt tillbaka i historien dekorerat byggnader och husfasader här. De mest spektakulära är de stora tehusen, med handsnidade altaner och tak, som finns i många byar och städer i regionen. De är dagliga samlingsplatser för en kopp te, bröd, frukt och grillat kött, och tillverkas av stora arbetslag av kandakori-
mästare. Bjälke för bjälke, pelare för pelare, snidar de delarna till tehuset, och monterar alltsammans när delarna är klara.

I slutet av 1980-talet, när huvudstaden Dushanbes dåvarande borgmästare var på besök i staden Boulder i amerikanska Colorado, skänkte han på stående fot ett stort tehus till sina värdar. Det tog 40 hantverkare runtom i Tadzjikistan mer än tre år att snida, dekorera och handmåla. Idag, trettio år senare, står det omsorgsfullt dekorerade och typiskt tadzjikiska huset mitt i Boulder, och serverar både grönt te och amerikansk frukost.

Annars samlas familjer utanför sina hus för att dricka te, i djupa träsoffor av utsnidad kandakori. I utkanten av Khujand, någon timma från Istaravshan, står två tunga soffor i skuggan av ett träd. Några äldre män har dragit upp fötterna under sig, skurit upp en vattenmelon och sitter och pratar. Bakom dungen ligger några enkla träbyggnader. Det är där, i ett rum med ena väggen öppen mot den gräsbevuxna gårdsplanen, som sofforna är snidade.

Solen har sjunkit lågt på himlen och lyser rakt in i rummet, där sju personer sitter lutade över stora träbitar. Det enda ljudet som hörs är ett dovt bankande och knivar som skär flisor ur trä.
– Detta ska bli ett tehus och skickas till en person i Tyskland, säger Hasanova Rano, som med sina tolv år som bildhuggare är den mest erfarna i rummet.
– Alla här inne är mina adepter, säger hon med ett leende och tittar ut över de andra.

Ändå är Hasanova relativt ny i sitt skrå. Till skillnad från bröderna i Istaravshan lärde hon sig hantverket i vuxen ålder, efter många års arbete på en textilfabrik.
– Det bästa med kandakori är friheten. Tankarna vandrar fritt när du arbetar, du är inne i det du gör för stunden.

Hon skär med den högra handen, låter vänster vila på plankan framför sig. Ett motiv med slingrande växter är skissat på träet; Hasanova mejslar säkert ut konturerna.

Sådana naturmotiv är typiska för tadzjikiskt träsnideri. Tidigare var människor och djur de vanligaste motiven, influerade av regionens nomadiska tradition och den zoroastriska religionen. När den legendariske arabiske historikern Ibn Khaldun besökte Samarkand på 1300-talet beskrev han vackra hästar, getter och tjurar snidade i trä. Efter att islam spreds i området, och därmed idén om att inte avbilda levande varelser, började kandakori-mästarna istället tälja blomrankor och geometriska mönster – tulpaner och lejongap, svastikor, grafiska former och dekorativa medaljonger.

Utmed väggen i den öppna verkstaden står några stora trästycken, med ett mycket mer platt och uniformt utseende. De är utskurna med hjälp av en dator – mycket snabbare men utan samma känsla för hantverk.
– Det är kunder som efterfrågar det. Men handgjord kandakori behövs fortfarande, för att snida runda pelare till exempel. Datorerna kom för bara några år sedan, händerna har vi använt i generationer, säger Hasanova.

I verkstaden i Istaravshan täljer bröderna alla sina verk för hand, ofta på beställning. Ett helkroppsporträtt av Tadzjikistans internationellt kritiserade men grandiost lagda president hänger på väggen, med fint täljda rynkor runt munnen och veck på byxorna. De har även gjort flera talarstolar till presidenten – var och en för att användas till ett viktigt tal.

Mitt i rummet fortsätter Mirhalim arbetet med att snida ut fler och fler blomrankor. Mirhakim instruerar en av brorsönerna, som fortfarande skissar på ett mönster. Den äldre kusinen, Mirsayeds son, har spänt fast backgammonspelet med en tving, och täljer omsorgsfullt de sista detaljerna. Kandakori förs vidare som den alltid har gjort, med tålmodighet och över generationerna.