Ibland tror jag att folk har svårt att skilja på vad som är gammalt och vad som är omodernt. De tror att bara för att nånting har funnits länge måste det vara föråldrat. Men som biolog skulle jag aldrig titta på en tvestjärt eller en myra och säga »den där arten är jättegammal, den är knappast relevant i dag«. Tvärtom! De klarar sig finfint och de fyller en viktig funktion. Att tro att gamla hantverkskunskaper automatiskt skulle bli förlegade är bara okunnigt.
Skedpredikanten i skyltfönstret
Mitt i centrala London sitter Barnaby »Barn the Spoon« Carder och täljer skedar. Han vill ge slöjden en naturlig plats i storstan. Ändå längtar han till landet.
Hej!
Vill du läsa hela artikeln?
Köp prenumeration här
För ett par hundra år sedan odlade vi vår mat och slet hårt på fält och åkrar. Idag finns maskiner som gör allt det där mycket mer effektivt. Så vad tusan är vi så upptagna för? Vad gör vi med all tid som frigjorts? Det vi borde göra är att tälja skedar. Och hugga tråg, sy väskor, odla, bygga hus och ha det bra.
Att tälja skedar är det mest utmanande man kan göra. Helt ärligt! Möjligheten till variation är oändlig. En sked har mycket mer gemensamt med en sång eller en målning än vad till exempel en stol eller ett hus har. Chansen att totalt förvandla den finns hela tiden så nära till hands. Det räcker med ett enda skär med kniven för att den ska uppfattas helt annorlunda.
Jag skulle kunna leva tusen liv och bara tälja skedar. Jag tror aldrig att jag kommer tröttna. Träslevar borde hänga uppradade i vartenda kök i höghuset där borta. För de ger mig någonting när jag gör dem, de ger kanske dig något när du använder dem och de har inte gjort någon skada någonstans.
De fungerar på så många olika nivåer. Jag kan sälja en dyr sked, en riktig lyxsked, och den kommer ändå inte kosta mer än några hundralappar. Jag älskar att sälja en lyxvara som nästan vem som helst kan kosta på sig. Det gör den täljda skeden rimlig. Dessutom slipper jag ägna hela dagen åt att konversera med rika människor. Vilket annars tar upp väldigt mycket tid för konstnärer och konsthantverkare idag.
London har gett mig fantastiska möjligheter. Men jag längtar till landet. Jag vill vakna på morgonen och gå en skogspromenad med hunden, hämta ägg från hönshuset, hugga ved, tälja. Tillbringa mer tid bland bladen än bland virket.
För några år sedan bodde jag i skogen. Jag hade en ryggsäck med några verktyg och ofta inga pengar alls, alltså bokstavligen noll kronor. Men jag kunde ta ned ett litet träd på morgonen, förvandla det till skedar och vid lunchtid kunde jag ha en tjugopundssedel i handen. Och nästa dag fortsatte jag på samma sätt. Nu har jag en egen butik och en verkstad med undervisningslokaler mitt i London. Men det är fortfarande precis samma jobb jag gör. Jag täljer skedar i färskt virke.
Min arbetsdag kan se rätt olika ut. Vissa dagar hugger jag till råa ämnen. Sen kanske jag ägnar de kommande tre dagarna åt att göra färdiga skedar av dem. Jag försöker jobba effektivt. Jag brukar fylla en korg med likadana skedar i ett visst stadium. De kanske ska gröpas ur till exempel. Då gröper jag ur dem en och en med skedkniven och flyttar dem efterhand till en annan korg. När den är full börjar jag med nästa steg.
Andra gånger tar det hela dagen att göra bara tre skedar. Kanske av krokvuxet virke, eller för att jag vill ta mig tid att experimentera fram en ny form. Vilken typ av dag det blir hänger både på vad jag känner för och vad jag råkar ha för material till hands. Om jag till exempel har ett stort stycke sykomorträ som passar utmärkt till ätskedar så kanske jag bestämmer mig för att spotta ur mig 100 stycken sådana på en gång.
Det mesta av mitt material kommer från en parkförvaltare precis tvärs över gatan. Det blir mycket sykomorlönn och körsbär. Körsbär är väldigt vackert med stark kontrast mellan kärnved och splint men sykomor är nog min favorit – det är starkt, ganska förlåtande och lättarbetat. Precis där skedens blad möter halsen kan det lätt bli lite motigt. Men inte med sykomor. Då är det bara schwip-schwip så är det klart.
Körsbär är väldigt vackert med stark kontrast mellan kärnved och splint
men sykomor är nog min favorit.
Jag använder mest moraknivar. Jag slipar fyrtio stycken på en gång så jag klarar mig i en hel månad. Jag brukar böja till spetsen en aning – det är en yrkeshemlighet. Det gör att man kommer åt bättre i vissa i moment men det är också estetiskt. Täljspåren blir lite tydligare. Facetterna får aningen skarpare åsar.
Just nu jobbar jag på ett projekt som jag kallar för 1000 spoons, 1000 skedar. Visste du förresten att det engelska ordet spoon kommer från det fornnordiska spån? Som i träspån alltså. Så nära är kopplingen mellan trä och sked. Hur som helst, mitt nya projekt går ut på att fälla ett träd, tälja 1000 skedar av det och använda vinsten till att plantera 1000 nya träd.
Trädet ifråga är en al som stått ungefär mitt i England. Jag kommer bara använda mig av stammen. Man får inte ut så mycket av grenarna på en al hur som helst. Det är inte som körsbär eller pil där du har jättefina skedämnen i böjarna. Det här blir bara rakvuxet trä, vilket också är mycket mer effektivt när man ska göra tusen stycken.
Al påminner om björk på många vis, fast inte lika fibröst och trådigt. Virket är finfibrigt, inte speciellt hårt och lätt rosatonat i färgen. Det kommer att bli ätskedar av en modell som jag kallar för Swedish spoon. För mig betyder det en sked med ganska kort skaft och stort djupt blad.
Varje penny av förtjänsten kommer att gå till att köpa ett stycke land där jag kan anlägga en skog. Innan jag har hittat själva platsen kan jag inte säga exakt vilka träd jag kommer att plantera. Det gäller att göra det som är rätt för marken. Jag vill inte braka in och plantera tusen alar i raka rader. Det ska vara en rik och levande plats där många typer av träd kan trivas.
En vän sa att jag borde kalla projektet »En miljon skedar« istället eftersom de där tusen träden en dag kommer att kunna bli tusen skedar vardera igen. Och vid det laget finns det kanske tusen skedtäljare också. Det vore fantastiskt.
Bilderna är hämtade ur Barn the Spoons bok »Spōn« från förlaget Virgin Books.