Livet i linjen

Först när jag fick frågan insåg jag att den här mannen, som jag delat allt med det senaste året, inte hade sett hur jag skriver. Och det var ömsesidigt. Jag tog upp pennan och skrev »så här skriver jag när jag antecknar, och jag heter Nina Hemmingsson«. Han skrev något liknande, något som i sig, liksom det jag nyss skrivit, inte var det minsta djupsinnigt. Ändå tittade jag på de slarviga bokstäverna med en känsla av att de var något dyrbart. Det var en del av honom som jag var så förälskad i, som jag till den här stunden inte hade fått ta del av. Trots att vi skrivit så många sms till varandra att det skulle kunna fylla romaner, och trots att vi varit så nära man kan vara en annan människa, var det här en
tydligt intim stund.

Det här var en relation som jag inledde efter att jag fyllt 40 och det var första gången jag kom nära någon utan att på ett tidigt stadium ha fått se den personens handstil. Det har talats mycket om hur annorlunda det var förr. Om man skulle ses på en pub som råkade vara stängd till exempel, fäste man en handskriven lapp på dörren med information till de efterföljande vart man gick istället. Därför har jag en bild av mina barndomsvänners handstil, men ingen aning om hur mina nyare bekantskaper skriver.  

Som konstnär har jag en speciell relation till den tecknade linjen. Jag tänker mig linjen som en tråd som startar längst inne i mig, löper längs armen och ut på pappret.
Det är ett sätt för mig att kommunicera med mitt inre och förhoppningsvis också nå fram till andra människor. För att linjen inte ska bli slapp använder jag mig av vissa knep. När jag känner att jag blir duktig, och linjen blir tråkig, tecknar jag med vänsterhanden för att förlora kontroll. Eller så lägger jag blocket så långt ifrån mig att jag knappt ser vad jag gör, eller så fäster jag blicken på något annat i rummet än pappret och låter linjen leva sitt eget liv helt och hållet, utan att bevakas av min kritiska blick. På så vis rundar jag intellektet och kommer åt något som jag inte skulle kunna tänka fram. Jag lurar den smarta, fåfänga delen av mig själv, den som vill behaga och passa in. Jag hittar något som inte går att leta efter. Den här lilla enkla praktiken fångar helt enkelt meningen med konsten i stort, åtminstone så som jag ser det.

Men det är en annan sak jag lärt mig: att det som känns pinsamt är ofta ett tecken på att det kommer åt något nära och
uppriktigt.

Jag förstår att de flesta inte har samma relation till den tecknade linjen som jag, och kanske kan det här resonemanget till och med låta pretentiöst. Jag misstänker att det är så eftersom jag känner mig lite generad när jag skriver det. Men det är en annan sak jag lärt mig: att det som känns pinsamt är ofta ett tecken på att det kommer åt något nära och uppriktigt. Och hur man än gör, så bär linjen som skapats av en hand, ett spår av upphovspersonens unika särdrag, på ett sätt som inte går att få till på något annat sätt. Och ja, det gäller såväl teckningar som text. Jag föreslår att man provar i alla fall. Handskriv ett brev. Rita ett hjärta istället för att skicka en hjärtemoji. Om inte annat så för att det är bra för din hjärna, det är välbeforskat. Men framför allt för att varje handgjord linje är en liten hälsning till en annan människa, som bara just du kunnat göra.

Nina Hemmingsson är konstnär och författare.