Kamp mot perfektionen

Karin Derland broderar helt utan skisser och andra förlagor.
– Jag är väldigt »vad känns bra, vad känns rätt?«. Skulle jag skissa innan skulle det inte bli någonting. Men det handlar väl om hur man är som person. En del vill ha sitt broderi klart och utritat på tyget innan de tar fram nål och tråd. Det har jag full respekt för men det funkar inte för mig.

Inspirationen hämtar hon från naturen och bilder på äldre broderier.
– Jag utgår från en form, som det här hjärtat, och bygger vidare. Det blir mer spännande då och inte ett mekaniskt görande, något som ska färdigställas enligt en förlaga; det blir vad det blir. Jag kan ju inte veta innan hur det ska se ut. Det får komma allt eftersom.

Hjärtats vänstra kant får en bladliknande vinge med fyra speglar, som på en sagofågel. Sedan en likadan på högra sidan.
– Men jag gillar inte när det är helt symmetriskt. Det måste finnas något som stör ögat.

Dörren till radhuslägenheten i Vaxholm är en port till en värld av myllrande mönster. Karin Derlands broderi breder ut sig på väggar och kuddar.
– Jag minns mina första korsstygn i slöjden. Jag gjorde ett nålbrev där man skulle testa olika stygntekniker i rader.

Ända sedan hon var liten har hon broderat. Hon har sysslat med annan konst och hantverk också, som att teckna, måla och gå kurser i grafik, silversmide och keramik.

Inom broderi är hon helt självlärd och det är till det hon ständigt återvänt.

Det fria yllebroderiet har hon ägnat sig intensivt åt de senaste fyra-fem åren. Innan dess sysslade hon med korsstygn och tillverkade bonader, som hon kantade och monterade på olika vis. Hon visar en sådan som hänger i trappan till övervåningen – vit med mörkblå bollfrans och en ros i nederkant.

Där mitt hem är 
där är ock mitt hjärta

– Det blev mycket korsstygn. Men sedan tröttnade jag på att vara knuten till ett stygn och en särskild väv. Jag ville bara gå loss!

När hon började med yllebroderi följde hon först klassiska mönster, berättar hon och visar en vit kudde med blommönster och en ryggdyna till en soffa, båda med klassiskt och blommande påsömsbroderi.
– Kudden följer en tradition. Här har jag använt gamla mönster från böcker och bonader. Men för ryggdynan har jag ritat upp rundlar och fritt skissat på tyget. Jag har alltid haft ett behov av att själv visualisera och sätta form på saker. Jag har alltid varit form- och mönstergalen, ser mönster överallt. På en 70-talstapet eller ett blad i skogen.

Hon pekar på en bild av en detalj på en folkdräkt från Leksand, som hon nålat upp på anslagstavlan:
– Jag ser den, inspireras och skapar sedan nya former.

Konstnärligheten finns i släkten. Hennes föräldrar är båda konstnärligt lagda. Hennes mormor var sömmerska och hennes morfar höll på med fotografi och silversmide, slipade stenar hemma och finsnickrade i trä, golvur och sekretärer.

Som en parentes, när vi kommer ned för trappan visar hon en mössa i bomullstyg med ekorrmönster. När hon fick barn tog kreativiteten uttryck i just mössor, vilket sedan utvecklades till det egna barnklädesmärket Kade.
– Jag slutade för att det blev för mycket runtomkring, av leverantörer, administration och fabriker. Och mindre av det roliga att rita tryck och göra mönster. Fast det var en erfarenhet. Det var något nytt med produktion på fabrik istället för att sy på kammaren.

Nu är det dags igen för Karin Derlands verk att lämna kammaren; under sommaren har hon haft en utställning på ett galleri i Vaxholm.
– Första gången jag visade upp mina broderier var på en julmarknad här i Vaxholm förra året. Det är intressant när andra börjar se och kommentera det man gör; det skänker ytterligare en dimension. Samtidigt är det pressande när andra ska tänka och tycka. Men det finns något utvecklande i det.

Karin Derland relaterar ofta broderiet till det jobb hon hade tidigare, som tidningsredigerare på Svenska Dagbladet.
– Båda handlar om att hitta balans, tilltal och symmetri. Man bygger upp något, och anslaget får inte kännas otajt! Det är det värsta som finns – både när det gäller tidningslayout och broderi. Jag vet att jag är galet noggrann både som redigerare och när jag broderar men det är detaljerna som bildar helheten. Och om jag gör ett snedstygn – att skita i det blir nästan terapi. Jag går på känsla – känns det rätt? Gör det inte det kan jag stanna upp totalt. Jag kommer ingen vart. Ofta repar jag upp och gör om och till slut känns det bara… rätt.

Under trappan, vid hennes arbetsbord, hänger ett omonterat broderi med mycket svart i. Den var jobbig, utropar hon.
– Jag gjorde den mellan två jobb, för några månader sedan. Även om det var rätt beslut att bryta upp då så var det förenat med en förändring. Det är intressant att notera hur saker och ting hänger ihop. Känns livet svajigt i övrigt blir det svårt att brodera också.

En typisk kommentar till hennes broderier är den som ofta fälldes om hennes verk på julmarknaden i vintras. Ungefär »herregud, är det du galna människa som håller på med det här – det måste ju ta hur lång tid som helst!«.
– Även om folk säger det skämtsamt så är det som om det finns något provocerande i att det tar tid att brodera. Men folk lägger sjukt mycket tid på att kolla tv-serier och uppdatera sitt Facebookflöde.
Detta, menar hon, handlar om att vi lever i ett stressfyllt samhälle.
– Folk pratar ofta om att de inte hinner. Men jag hinner brodera på kvällarna. När barnen lagt sig, då sitter jag och syr. Det är en fråga om prioritering. På bussen hem tänker jag på vad jag ska brodera. Innan jag ska somna tänker jag på hur jag ska lösa olika saker i broderiet. Det är kul och jag mår bra av att lägga fokus på det.

För henne är broderiet ett ankare i tillvaron. Det är här och nu men det består och finns kvar.
– Broderi är… beständigt. I vår digitala tid upplever jag ibland att jakten på snabbhet och konstant föränderlighet har blivit ett själv-ändamål där eftertanke försvinner. Jag är naturligtvis färgad av att ha jobbat på en tidningsredaktion där allt ska uppdateras ständigt. Jag brukar likna broderi vid meditation. Du måste ha fokus. Det går inte att brodera och kolla på tv samtidigt.

Parallellen med meditation leder in på ämnet Indien, där hon förutom att ha påbörjat en utbildning till yogalärare också hämtar mycket inspiration. Fascinationen för det stora landet tar sig uttryck mellan hennes egna broderier i vardagsrummet.

På ena väggen hänger en stor – maskinsydd – lila bonad med elefanter, som är köpt i södra Indien. På den andra hänger en som är handgjord.
– Vilken tid, vilket arbete, så mäktigt. Jag skulle också vilja göra något riktigt riktigt stort någon gång. Fast den här är ju inte gjord av en person, säger hon och stryker med handen över sömmarna innan hon fortsätter:
– Det finns många likheter mellan svenska och indiska broderitraditioner. Men i Indien använder man till exempel väldigt ofta öppna kedjestygn och shishabroderi (spegelsöm). Jag studerar sömsätt både på de bonader jag har och på nätet och tar efter på mitt eget sätt!

Hon plockar fram ett ofärdigt broderi på blått ylle, och pekar på en detalj.
– De här knorrarna är inspirerade av en svensk folkdräkt, säger hon och låter handen svepa vidare över mönstret.
– Men den här fina flätsömmen är också väldigt vanlig i indiskt broderi.
Från Indien, oftast delstaten Goa eller Karnataka, köper hon också med sig mycket material. En resa till textilmeckat i norr, Rajastan, står på listan.

Hon drar ut en låda fylld med små runda speglar.
– Det är så roligt att man köper speglar och små, små pärlor styckevis. Och det finns mycket fler roliga pärlor, paljetter och garner än här.

Den lilla lådan med speglar är bara en av många lådor på hyllorna över hennes arbetsbord. Hon brukar sitta i anslutning till vardagsrummet, under trappan där hon inrett ett arbetshörn. Det har hon gjort för att kunna brodera samtidigt som hon är med sin familj; annars blir det för ensamt.

I de små askarna finns pärlor och paljetter. I en stor låda i vit kartong har hon sina band, en glänsande röra av färger, mönster, guld och silver.

Men hon arbetar även med mer oväntade material, som papper. Hon visar hur hon klistrat fem rundlar med japanskt origamipapper på kartong för att få stadga.
– Det här med papper är roligt, det måste jag göra mer av. Jag skulle önska att jag kunde en massa om olika material. När jag tittar på traditionella broderier från andra länder inser jag att man gjort likadant i två olika delar av världen. Det skulle också vara intressant att läsa textil- och broderihistoria och lära sig om influenser från olika kulturer.
– Man kan skaffa sig kunskap på olika sätt… men vad är det som gör att man blir en bra brodös? Jag känner att jag gör min grej, och så får det bli som det blir.

Efter en stund går vi in i köket, där det tack vare färgen på köksluckorna är en väldigt grön känsla.
– Nu ska jag ha en utställning. Det känns roligt och pirrigt och spännande. Men med det kommer även prestationskrav – att producera. Men det är inte stora kvantiteter. Det svåraste är att sätta priser. Man får inte devalvera värdet på hantverk. Det ligger otroligt mycket arbete, tid och själ bakom.

Övervakad av några ryska dockor bland växterna på fönsterkarmen sätter Karin på kaffe.

– Jag har höga krav på mig själv, säger hon. När jag broderar kämpar jag mot perfektionismen. Ibland kan jag nästan uppleva att det är livsavgörande hur jag väljer att göra ett mönster. Sen bara: nu gör jag! Jag känner att jag inte har kontroll men så gör jag ändå. Blir det inte bra får jag göra om men ibland tänker jag att »nu måste jag låta det vara«.
– Så går det några dagar, saken faller i glömska och det som jag först kanske ansåg misslyckat känns plötsligt riktigt bra. För en utomstående kan detta kanske låta helknasigt. Men det här är jag, det är mitt uttryckssätt. Det är skitviktigt!

Julia Svensson är frilansskribent och redaktör. På slöjden i mellanstadiet fick hon höra att hon broderade inkonsekventa stygn. Sen dess har hon undvikit nålen. Det blev hästar istället.
Ellinor Hall är frilansfotograf. Hon broderar inte heller. Det gjorde däremot hennes mamma för att »ha nåt för händerna« när hon försökte sluta röka. Det fungerade.