Fniss och politik

På avstånd ser motiven nästan ut att vara målade med färgstarka tuschpennor på vitt papper, men de är sydda med tätt, tätt packade för- och kedjestygn. Det är lätt att associera till glada serieteckningar.

Ulla Andersson tittar på dansarna.
– Det talas så mycket om krig just nu. Överallt. Men vad händer om vi glömmer bort glädjen?

På sätt och vis är det just det här som blivit hennes signum som brodös: Att knyta an till de stora samtidsfrågorna men presentera dem i så uppsluppen förpackning att tröskeln blir låg för den som närmar sig. Det var kanske inte avsikten från början, men sådan är effekten.

Ulla Andersson är självlärd som brodös men har alltid varit intresserad av textil. Kunnat nosa sig till kvalitet, som hon säger. För trettio år sedan började hon brodera på lapptäcken – och sedan fortsatte det. På den tiden jobbade hon som förskollärare och med tiden på behandlingshem för kvinnliga alkoholister, en arbetsplats där samhällets orättvisor var så avklädda inpå benen att de omöjligt gick att blunda för.

– Jag kunde tänka att »nu har jag hört allt. Nu kan det inte bli värre«, men det kunde det alltid, säger hon där hon sitter i den kornblå fåtöljen hemma i tvåan i Sköndal i utkanten av Stockholm. Håret är rött, glasögonen knallblå.

Orättvisor och ojämlikhet hade hon visserligen upplevt från start. I barndomshemmet i Huddinge tillät pappa bergsprängaren ingen annan att ta ton. Faderns ord var lag och mamman effektivt tystad. De bodde i ett litet egnahemshus, föräldrar och sju barn, med kallvatten i kranarna och kokspanna i källaren att elda i när det skulle badas.

– Vi är en lite speciell generation vi som är födda på 1930 och 1940-talet. Vi har sett två världar. Både utedassen, kallvattenkranarna – och den här tiden, säger Ulla och tittar sig runt i den ljusa och knalligt inredda lägenheten.

Halva året tillbringar hon och maken annars på sin gård i Småland, men numera är det skönt att bo mer praktiskt om vintrarna.

Ulla Andersson har alltid sett livet i bilder, säger hon, orättvisorna inkluderade. Men hon har sällan höjt rösten. Kanske har hon det med sig från barndomen. Att det kan straffa sig.
– Men nu har det här blivit min väg, säger hon och nickar mot alla de broderier som hon plockat fram.
– Stygnen har blivit ett sätt för mig att stå upp för mig själv faktiskt. Att våga uttrycka det jag har inuti.

Närmast ligger en svart yllelapp med ett gäng upproriska damer sydda i entrådigt moulinegarn. De har färgstarka kappor, spretiga frisyrer och höjda plakat. »Svag i kroppen, klar i knoppen!«

Ofta har hon lyft fram just kvinnor – och förändringar som både skett och
behöver ske vad gäller jämställdheten. Uttrycket är lättsamt och livat.
– Jag vill ha humor och glädje. Om man inte skrattar går man ju under, säger hon.

Hennes tolkningar av samhället har heller inte gått obemärkt förbi. Än idag skakar Ulla Andersson förundrat på huvudet när hon berättar om 2017. Det året hade hon antagits till Liljevalchs årliga vårsalong och visade ett broderat jämställdhetspotpurri – med epokgörande lagförändringar broderade i text, nedslag hos kända och okända kvinnliga förebilder tillsammans med händelser som vi inte får glömma, allt sytt med täta förstygn.

Det köptes in av Nationalmuseum.

Ulla Andersson ser förstummad ut.
– Det här händer inte, tänkte jag. Alltså här sitter jag hemma och syr, pular och tänker och så sker en sådan sak. Det är såå stort!

I  mitten av just det broderiet hade hon sytt in en gammal dam med högklackade röda stövlar, hatten på svaj och spatserkäpp. Ulla Andersson hade fått syn på henne en dag på stan, smugit upp mobilen och tagit ett foto.
– Henne var jag bara tvungen att brodera!

Vart broderiet i övrigt skulle ta vägen hade hon just den dagen ingen aning om – eller att det skulle ta tre år att få klart. Hennes utgångspunkt är ofta en skiss – inte sällan inspirerad av ett foto – och hon letar gärna efter en slags rörelse att fånga. Sen associerar hon vidare därifrån.
–  Jag syr det jag tänker på, säger Ulla, som också processade coronapandemin i ett storbroderi, med statsepidemiologen i mitten.

På väggen hänger en vit blus som är fullmatad med broderade citat, illustrationer och årtal som alla har med Elin Wägner att göra. Bredvid dinglar en blå jeansjacka som istället fått coachsamhällets käcka livsvisdomar och gymnastiska yogaövningar insydda på rygg och mage: »Men för helvete, kom nu inre frid!«

För även om Ulla Anderssons broderier ofta ringar in samhällets orättvisor, är det just fniss och humor som starkast pulserar från stygnen. Dråpliga tolkningar av det hon sett. 
– Livet är ju fullt av en massa måsten. Det gäller oss alla. Men utöver det så vill jag ha roligt.

Dit räknar hon att brodera. Ofta sätter hon de första stygnen redan i gryningen. När hennes man vaknar vid halv åtta, har hon redan sytt i någon timme.
– Jag har inte tråkigt en sekund!

Det är alltid en enda fin tråd som gäller – oftast i moulinegarn och någon gång i silke. Ett flertrådigt garn skulle ge en mer tredimensionell effekt, påpekar hon, men hon vill ha sina motiv helt släta. De ska inte bukta upp det minsta.

Nedanför fönstret, i en liten grön rullvagn i tre våningar, står trådrullar och ligger garndockor ordnade på rad.
– Jag tar aldrig någon tråd bara så där eller köper sådant som ligger på loppisar i ett enda snurr. Jag behöver ha koll på vad jag använt, också för att jag ska veta hur det ska tvättas.

För när de stora broderierna är färdiga, de kan ju ta flera år att göra, har de ofta hunnit bli lite solkiga.
– Då kan ingen människa tro att jag ska få dem rena.

Men vet Ulla Andersson vad hon jobbat med för material, kan hon helt enkelt låta tvättmaskinen göra jobbet.

De tyger som hon syr på däremot, fyndar hon gärna i loppislådor. Där finns gott om enfärgade dukar, handdukar och gardinkappor som tvättats många gånger om, dessutom i kvaliteter som skulle vara alltför dyra att köpa nya.
– Och det är bara bra om tygerna är välanvända. Då glider nålen lättare igenom, konstaterar Ulla Andersson.

Det är inte oviktigt om man tänkt sig att brodera många timmar i sträck.
– Inte en dag utan nål i hand, säger hon och det glittrar till bakom de blå glasögonen.

– Jag kan ju inte vara tyst längre.

Här kan du se det broderi av Ulla Andersson som köptes av Nationalmuseum.