Dräkt är fräckt

Själva ordet folkdräkt började användas inom borgerligheten vid förra sekelskiftet. Efter att ha noterat att folket på landsbygden alltmer klädde sig enligt tidens mode,
i klänning och långbyxor, fanns det en rädsla för att bondesamhällets lokalt särpräglade dräktskick skulle dö ut. Industrialiseringens mass-produktion var ett faktum och många människor lämnade livet på landsbygden för att arbeta i städernas fabriker.
– I utflyttningsbygderna började de traditionella dräkterna försvinna och det väckte oro, säger Erik Thorell och berättar att de gamla bondekläderna till en början kallades för nationaldräkt av borgerligheten, som såg dem som ett rent och ursprungligt uttryck för nationen och det svenska lynnet. 
– Det fanns många sådana nationalromantiska föreställningar. Att dräkterna egentligen var från olika modeperioder och delvis var gjorda i köpematerial och förändrades över tid, det bortsåg man från, säger Erik Thorell.

Sedan dess har folkdräkten kommit och gått på inne- och utelistan i flera omgångar. Den första vågen, vid sekelskiftet, präglades av nationalromantik och nationalism. Den andra, som inföll på 1930-talet, bottnade i stor utsträckning i lokalpatriotism. Den tredje sammanföll med gröna vågens landsbygds- och hantverkslängtan på 1970-talet.
I skuggan av oljekris och kärnkraftsmotstånd sökte många efter något »genuint«. Vad dagens fjärde våg beror på, kan vi spekulera i, men också den infaller i kris- och orostider. 

Idag vill också många ha en folkdräkt till fest. Tillsammans med frack och långklänning, militär högtidsuniform och prästrock är den accepterad vid så väl akademiska som diplomatiska högtidstillfällen. 
– Många unga vill ha dräkt på bröllop och examen nu i mycket större utsträckning än tidigare, säger Erik Thorell.

En som specifikt fördjupat sig i det festliga är Kerstin Nordlinder Arlid. Hon är dräktsömmerska med gesällbrev och specialist på att sy folkdräkter med gamla tiders tekniker och stygn. Men förra året släppte hon det historiskt korrekta och gick loss bland mönstrade tyger, sammet och sidenband i projektet »En svensk festdräkt«, delfinansierat av dåvarande Nämnden för hemslöjdsfrågor. 
–  Jag ville utveckla mitt skapande och testa nya uttryck. Jag syr ju mycket på beställning så det viktigaste var att få tid till att experimentera, säger Kerstin Nordlinder Arlid och visar vägen uppför trappan till sin ateljé. Utanför fönstret skiner vårsolen på åkrar och ängar runt den lilla byn Bjäsätter i Östergötland.

En festdräkt är inspirerad av folkdräkternas stil men helt påhittad, utan historiska eller geografiska förlagor. Fenomenet började dyka upp i Norge i början av 2000-talet och har sedan dess bara vuxit. Kerstin Nordlinder Arlid har gjort två stycken, en blå i livkjolsmodell och en röd med kjol och livstycke.
–Jag älskar ju rött, det känns väldigt festligt, säger hon och visar kjolen som hon sydde av en gammal julduk.

En del i projektet var att huvudsakligen använda begagnade tyger och livstycket är gjort av en väst som hon köpte på auktionssajten Tradera.
– Jag tänkte kattun när jag såg den. Men sen visade det sig vara polyester, det kändes på doften när jag strök den, säger hon och rycker på axlarna åt missödet.

Hon behöll västens bystsnitt och sidsöm, sydde ihop fodret och utsidan på maskin, men gjorde också vissa sömmar för hand, med historiska stygn, sådana som användes förr i tiden.
– Jag ville experimentera med historiska sömmar och ge dem samma funktion som de har i de folkliga plaggen, säger hon och visar hur hon valt en ihopdragande söm runt ärmhålet så att det smiter åt snyggt runt axeln. Täta kaststygn på insidan av livstycket ger stadga åt den vippande skörten.
– Planen är skapa ett mönster till min festdräkt. Då kommer jag blanda modern sömnad med historiska tekniker, säger hon och håller fram förklädet, en blommig sjal som hon hittade på loppis.
– Jag sydde inget utan föste bara ihop den och fäste med band på kroppen. Och så sidenband på det. Då blir det festligt!

Festligt värre var det också 1935 i Östersund. Då visades inte mindre än 52 nyskapade sockendräkter upp i en 1000 kvinnor lång dräktparad, inför 5000 åskådare. Ett exempel på den dräktfeber som rådde under 1930-talet. Åren före andra världskriget var ekonomiskt och politiskt turbulenta med börskrasch i USA och nationalsocialismens framväxt i Europa. 
– Tidigare hade främst borgerligheten omfamnat folkdräkterna men nu anammade bonderörelsen, det som senare blev Centerpartiet, dem som politisk symbol för sin verksamhet, berättar Erik Thorell.

Om dräkterna tidigare betraktats som symboler för nationen sågs de nu med mer lokalpatriotiska ögon. De fick representera en bygd och många orter ville ha en egen. Ivriga entusiaster lade ner stor möda på att ta fram dräkter. Ibland utifrån gamla plagg som fanns i trakten, ibland mer fritt. 

Åredräkten är ett exempel på det senare. Förlagan till kjolens randning kommer exempelvis från ett tygstopp fyndat på en gård i byn, alltså en isolerande ylleremsa som använts i ett dragigt hus. 
– Men mycket annat visste vi inte, säger Cici Wennberg som tillsammans med Karin Bark, Lise-Lott Humble och Ulrika Formgren idag utgör Dräktgruppen i Åre sockens hembygdsförening. För cirka trettio år sedan fick gruppen ta över ansvaret för att bevara Åredräkten när Jämtslöjd, länets hemslöjdsbutik som hade haft hand om information, mönster och material, gick i konkurs. 
– Vi fick ett papper med några handskrivna rader och en svartvit bild av ett par tygprover. Vi insåg att det saknades massor av kunskap, säger Cici Wennberg.

Den från början sju kvinnor starka gruppen började nysta i historiens trådar. De kommande decennierna gjorde de, tillsammans med länets hemslöjdskonsulenter, 
inventeringar runt om i byarna och fördjupade sig i arkiv och bouppteckningar. 
– Vi sökte berättelsen bakom dräkten. Hur tänkte de som skapade den, hur gjorde de? Vad var gammalt och vad var nytt? Det hade vi själva velat kunna läsa oss till när vi började, säger Cici Wennberg. 

En del av berättelsen har de nu fått grepp om. Den börjar 1933 när landshövdingskan Hanna Rydh, flankerad av slöjdlärarinnor, en folklivsforskare och hemslöjdsbutikens föreståndarinna, drog i gång det gigantiska projektet att skapa kvinnliga dräkter till socknarna i Jämtland och Härjedalen. I varje socken utsågs dräktombud, oftast kvinnor som kände folket i byarna. Utifrån intervjuer, inventering av gårdarna och efter diskussioner med sakkunniga i Slöjdnämnden togs förslag fram på dräkternas utformning.

Genom Karin Barks vetgiriga läsande i museiarkiven fick Dräktgruppen också nys om en viss Erika Mölner som varit dräktombud för just Åre socken och sytt den första dräkten. Den hade hon också burit i paraden 1935. 
– När vi några år senare lyckades få köpa den… det var stort, säger Cici Wennberg och nästan ryser. 

Nu finns den på hembygdsgården tillsammans med fler dräkter och dokumentation i form av en utställning, mönster och materialförslag samt goda råd till den som vill sy
en Åredräkt. 
– Det är snart hundra år sedan de första dräkterna skapades. De bars fram av en stor rörelse då. Det ska inte glömmas bort, säger Lise-Lott Humble och påpekar att det ju inte bara är den som har anknytning till Åre som får lov att göra en dräkt.  
– Det känns begränsande. Hur många led ska man räkna då? Vad är definitionen för att du kommer någonstans ifrån? Där du är född, är det BB som menas då? Eller är det där du är uppvuxen, eller där du bott längst? Hur länge måste du ha bott på ett ställe för att det ska räknas, säger Lise-Lott Humble och slår fast: 
– Nej, bär den dräkt som kommer från det ställe som ditt hjärta tillhör. 

Anneli Sohlin har tänkt i liknande banor när hon komponerat sin dräkt. I Stockholmsförorten Hägersten öppnar hon dörren till sin trånga och ombonade tvårummare som hon delar med man och fyra barn. Därför finns det inte plats att ha syprojekten framme till vardags. Men just i dag har hon har plockat ut kjol, livstycke och dräktväska tillsammans med skoband, näbbskor och kniven som hon gjort. Skaftet är av alrot med inslag av fällhorn från Jämtland och bladet har hon smitt själv. Fodralet är av skinn och prytt med symboler från favoritfilmen Det femte elementet.

Det är tjugo års tankar, funderingar och slöjdande som ligger där; en dräkt, tänkt att spegla henne som person.
– Jag ser folkdräkten som något levande och tänker att den måste få vara en mix av var du kommer ifrån och vad du blir under livets gång, säger Anneli som växte upp i Örnsköldsvik med en slöjdande farmor.
– Hon visade mig allt! Hon tog mig till vävstugan och om vårarna repade vi ris och gjorde kvastar. I efterhand har jag förstått att det inte är så vanligt att få leva så nära hantverk som jag fått, säger Anneli som idag arbetar som lärare i slöjd, bild och musik.

Uppmuntrad av farmor började hon som tonåring fundera på att göra en dräkt till studenten, men kände sig snabbt låst.
– Det fanns ju idéer om att man ska bära dräkten från en ort man har anknytning till, säger Anneli som inte kunde förlika sig med det synsättet.

– Pappa är uppvuxen i Själevad i Ångermanland men det återspeglar ju inte hela min person. Dessutom gillade jag inte randningen i det kjoltyget, säger hon och skrattar åt sitt tonårs jag. 

Det blev ingen dräkt den gången men Anneli tog med sig drömmen när hon flyttade söderut efter gymnasiet. Med oregelbundna mellanrum har hon återkommit till sitt
projekt. Nu efter barn och studier och vid sidan om ett heltidsjobb börjar den bli klar. Målet är att bära den på 40-årsdagen.

Det är om ett år.

Anneli Sohlin är full av tillförsikt. Kjolen är så gott som klar. Den har hon sytt i omlottmodell av ett tyg som hennes mamma vävt.
– Då kan jag ta stora kliv utan att begränsas av kjolvidden, säger hon glatt.

Randningen i kjoltyget går i röda, vita och gröna toner mot mörkblå botten som i Björna sockendräkt, den ort i Örnsköldsviks kommun som hennes mamma flyttade till som barn.
– Min mamma är från Finland och har karelskt och samiskt ursprung. Hon vävde tyget under gymnasiet men det blev aningen för kort för att räcka till både kjol och livstycke. Det blev liggande i hennes tyggömmor tills för ett antal år sedan då hon undrade om jag önskade använda det till min dräktkjol istället, berättar Anneli som gärna tog emot det.
– Jag vill hylla mitt ursprung och de kvinnor som burit fram mig till där jag är idag, säger hon och plockar fram sin egenhändigt tillverkade bandgrind där ett skoband i svart och vitt ullgarn ringlar sig.
– Tyvärr har min släkt inte velat prata om vårt samiska påbrå. Det svartvita är en politisk markering mot det förtryck som samerna utsatts för. Vi har ju haft skoband i släkten. Men idag vet ingen vilka färger eller mönster de hade, säger hon och tittar på motiven som hon vävt på intuition så som de dykt upp mellan fingrarna.

Livstycket har hon sytt i svart kläde och broderat framsidan med Anundsjösöm som en hyllning till Ångermanland.
– Jag gjorde det på en kurs. Snittet är ett mönster från 1700-talets Sörmland om jag minns rätt. Det fick bli mitt livstycke, jag har ju ändå bott här i tjugo år nu, säger Anneli och tittar ut genom fönstret. En bit bort går tunnelbanan in till stan och snart kommer barnen hem från förskolan. 
–  Jag tycker att det ska få synas i dräkten både var jag kommer ifrån och var jag bor just nu. Det har ju format mig precis som min tidigare bakgrund, säger hon och synar stygnen runt livstyckets ärmhål. De är sydda med vaxad lintråd som hon tvinnat lite extra.
– Ett knep som jag lärde mig på en kurs i Sigtuna säger Anneli och återger en vanlig reaktion som hon brukar få när hon berättar om sitt projekt:
– Jaha, kan man göra så!
– Jag räknar inte med att alla ska gilla det jag gör, men kan jag inspirera någon att själv vilja göra en dräkt, då kommer hantverket leva längre.