Lilli Forever

Lilli Zickerman var heller inte den som rullade tummarna.

När Föreningen för svensk hemslöjd bildades 1899 stod hon som initiativtagare. Prins Eugen utsågs till ordförande och Lilli Zickerman till föreståndare för föreningens
första butik i Stockholm. Hon var övertygad om att slöjden hade en fortsatt viktig plats i samhället och hade dessutom goda förhoppningar om att hantverket kunde skapa inkomster på landsbygden – särskilt för kvinnorna.

I ett ambitiöst försök att stärka värdet på textilier och samtidigt dokumentera viktiga textila tekniker drog hon igång en enorm inventering – och fotografering. Mellan 1910 och 1932 reste hon runt i Sverige och förevigade allmogetextilier. Satsningen resulterade i oerhörda 24 000 fotografier, en film, en publicerad bok och manuskript till ytterligare böcker. Idag finns en del av samlingen digitaliserad och publicerad på nätet.

Zickerman var noga. Varje bild katalogiserades och de flesta försågs med uppgift om teknik, material, mått och antal trådar i varpen. Här finns ägarens namn och adress, landskap, härad och socken.

Men trots att inventeringen är så välkänd, har den genom åren inte blivit föremål för kritisk analys och forskning – förrän nu.

Det berättar Johanna Rosenqvist, som är professor i konst- och bildvetenskap vid Linnéuniversitetet och som tillsammans med forskarkollegorna Anneli Palmsköld vid Göteborgs universitet och Karin Gustavsson vid Lunds universitet, bägge etnologer, granskat Zickermans gärning.
– Jag har hört Lilli Zickermans namn i hela mitt vuxna liv och trodde att allt kring henne var beforskat – men vi har hittat tidigare okänt material.

Forskartrion hade räknat med att ägna mycket tid på Nordiska museet där så väl fotografier som manuskript finns arkiverade, men till sin förvåning hittade de också 400 originalnegativ i form av glasplåtar på Folklivsarkivet i Lund och minst lika många på Kulturen i samma stad. Forskarna fann också fotoalbum med vykort och bilder från olika socknar, blandat med fotografier på hantverk. Ungefär som scrapbooks.

Fynden hänger ihop med att Lilli Zickerman tidigt bosatte sig i skånska Vittsjö och i några år drev en vävskola och textilateljé tillsammans med Märta Måås-Fjetterström, innan hon 1946 flyttade tillbaka till Skövde sina sista levnadsår.
– Det är hemskt att använda uttrycket döstädning, men hon gjorde sig av med referensmaterial och annat som hon samlat på sig i hemmet. Museerna tog tacksamt emot, men sedan glömdes det bort, säger Karin Gustavsson.

De nya arkivfynden har gett en större förståelse för hennes arbetsmetoder. Lilli Zickerman var mån om att bygga ett inspirationsmaterial för framtida slöjdare att ta del av, med noggranna beskrivningar och mönsterblad. Materialet skulle inte bara katalogiseras, det skulle förvaltas.
– I de kataloger som hör till inventeringen är teknikerna väldigt väl beskrivna. Hon förklarar om vävgarnet är tvåtrådigt eller tretrådigt, hur det är spunnet och vilken vävteknik det rör sig om. Den beskrivningen hade inte gått att göra om man inte själv behärskat tekniken, påpekar Karin Gustavsson.

Forskarna har också kunnat slå fast att inventeringen pågått längre än vad som tidigare varit känt, minst i 30 år. Oftast dök hon upp med sin kamera i samband med lokala utställningar runt om i landet, vilket ytterligare bidrog till att rikta strålkastarljuset mot materialet. I viss mån fotograferade hon också hemma hos folk.
– Hon gör ett viktigt arbete i en tid där fotografi är en dyrbar och omständlig process. På några få dagar lyckades hon fotografera hundratals objekt. Men att ensam hantera hundratals glasplåtar var blytungt. Hon måste ha haft hjälp och det verkar som att särskilt en av hennes tre yngre bröder fungerat lite som assistent. I dag har många av oss 24 000 bilder i telefonen, men på den här tiden när varje bild var unik och skulle kopieras, målas, färgläggas, klistras upp på ark och föras in i en katalog, det måste ha varit ett ändlöst arbete, säger Johanna Rosenqvist.

Fortfarande finns det få personer som är så ikoniska inom hemslöjdsrörelsen som Lilli Zickerman. Hon genomförde en av de största kulturhistoriska inventeringarna och dokumentationerna i Sverige. Hon hade samtidigt en del bestämda – och med dagens mått – besynnerliga åsikter som påverkade vad hon dokumenterade. Hon föraktade till exempel virkning: »Ett arbete, i vilket nerverna ej spännas till en viss grad, i vilket icke något av kroppslig eller andlig kraft och energi sättes in, är ett förslappande arbete, och som sådant förkastligt. Dit hör virkningen och därför måste den bort!«

Ibland lär hon också ha bemötts med viss skepsis ute i landet. På somliga orter har hon fått fotografera på utställningar, med motkravet att bilderna skulle tillfalla den lokala hemslöjdsföreningen och inte fick uppgå i den stora inventeringen. Även på Nordiska museet verkar det ha varit svårjobbat ibland, särskilt i kontakten med manliga intendenter och styrelsemän.
– Man kan kalla henne för medborgarforskare, men eftersom hon inte var disputerad ansåg en del att hennes forskargärning inte skulle gillas. Att hon samlade på fotografier
och inte akademiskt grundad kunskap, säger Johanna Rosenqvist.

Forskartrions eget projekt närmar sig nu sitt slutskede och resultaten kommer så småningom att sammanställas i en bok, men fortfarande är de på jakt efter en sista pusselbit.
– Om man vet med sig att den lokala hemslöjdsföreningen har foton som visar Lilli Zickerman in action vore vi jättetacksamma att få ta del av det. Det finns enorma mängder med brev som hon har skickat till museer och föreningar, men det material som blivit skickat till henne är svårare att få tag på. Kanske ligger det i en skokartong i en garderob någonstans, säger Karin Gustavsson hoppfullt.

Materialet skulle behövas för att teckna en mer fullständig bild av Zickermans verksamhet, och skulle också kunna bli användbart för framtida forskare.
– Jag tänker ibland på hennes energi. Att hon höll på i decennium efter decennium med samma sak utan att tröttna. Egentligen skulle hennes namn behöva nämnas i samma andetag som de stora museigrundarna och andra giganter, säger Anneli Palmsköld.