Hon stoppar slöseriet

Med stoppnål i hand ger Katarina Evans avlagda kläder nytt värde. Julia Svensson och Alexander Mahmoud har träffat en mästare i konstsömnad för att prata om broderi och vad återbruk kan göra för världen.

Text Julia Svensson
Foto Alexander Mahmoud
6 december 2017

Katarina Evans tar emot mig i Handarbetets vänners lokaler mittemot Skansen på Djurgården i Stockholm. Här tillbringar hon en del av sin tid, som lärare. Framför oss, på mitten av ett flera meter långt vitt arbetsbord, lägger hon fram ett antal klädesplagg. Det första vi tittar på är en grå knälång bomullskjol som blivit fläckig. Över fläckarna har hon sytt dekorativa zickzackmönster med ljust grå reflextråd, som syns mer i belysning.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Porträtt av Katarina Evans.

Nästa plagg är en stickad tröja, med inspiration från de klassiska islandströjorna men av ett billigare märke. Här har hon gömt flera små hål under korsstygn, som hon tillfogat ovanpå det befintliga mönstret.
– Det kan vara svårt att göra lagningar som inte märks. Då kan man brodera mönster istället. På stickat funkar korsstygn bra. Går det inte att göra osynligt kan man lika gärna ta i lite extra istället.

Kläderna är en del av hennes basgarderob, som sedan ett år också tjänstgör som demonstrationsmaterial på hennes broderikurser. Jag passar på att visa de fula hålen nedtill på min svarta kappa, orsakade av en elak cykelkedja.
– Du kan försöka hitta en lapp i ett liknande svart tyg, säger Katarina Evans.
– Eller kanske en blank lapp? Försöker jag.
– Sy på flera blanka lappar! Så att lapparna blir en grej.

Hon betraktar mina svarta kläder och sedan sina egna: grå kofta, vit bomullströja och gråblå vida byxor.
– Min garderob är som din, nästan enfärgad, fortsätter hon. Jag är inte så blommig och färgglad av mig när det kommer till kläder. Men på enfärgade kläder sticker lagningar ut desto mer. Det är ännu en anledning till att använda broderi som upprustningsmetod: Lagningen ska inte se ut som en lagning.

Det var för över tjugo år sedan, på en loppmarknad, som Katarina Evans idéer kring återbruk började ta form.
– Jag är en loppisräv. Jag brukade köpa kläder, som gamla ylletröjor av bra kvalitet. Fina saker. Men jag märkte att loppisarna började förändras. De började få in allt mer massproducerade kläder av billig kvalitet. Skräptröjor, tyckte jag.

Katarina Evans fyller i de vita blommorna på ett par himmelsblå surfarshorts med schattersöm.
»Jag köpte dem för 50 kronor på loppis, när jag var på resa i Sydney och behövde ett handarbete«.

I samband med det började hon titta kritiskt på sin egen garderob.
– Jag hade för mycket kläder. Men de kläder jag ville göra mig av med var i för dåligt skick för att ge bort och ändå för bra för att slänga.

På ett sticksymposium där hon höll i en kurs i just återbruk av gamla ylletröjor fann hon och designern Katarina Brieditis varann. Båda engagerades av garderobsproblematiken. Att de själva hade för mycket gamla kläder, antog de, måste betyda att även andra hade samma problem.

Detta var upptakten till deras första gemensamma projekt, Do Redo, ett samarbete med Östergötlands Ullspinneri med donerade ylletröjor från Myrorna.
– Det var 2002. Då fick Myrorna in tolv ton kläder per dag till sin central. Idag är det mer, trots att de flesta numera är mer medvetna om textilslöseriet.

Katarina Evans

Född: 1968 i Södertälje, uppvuxen i Ytterhogdal, Zambia, Tanzania, Saudiarabien
och Vietnam.

Bor: Stockholm

Bakgrund: Utbildad hemslöjdskonsulent på Handarbetets Vänners Skola, har läst enstaka kurser i u-landskunskap, franska, konst- och textilvetenskap och för närvarande Kinas moderna historia.

Just nu: Firar att jag får mitt mästarbrev i konstsömnadsyrket med att brodera extra mycket och har två pågående projekt: Det ena utgår från en teknik, korsstygnet, och här har jag bjudit in ett antal bild-formgivare att arbeta med. Om tidsplanen håller kommer det att ställas ut på galleriet Fiberspace 2018.

Det andra utgår från ett material, tyll, och är en upptäcktsresa där jag vill fortsätta utveckla tyllbroderi i större skala. Ett broderi som släpper igenom ljus och skapar skuggspel. Det vore bra om det blev klart under 2018, då är det 200 år sedan tyllmaskinen uppfanns!

Detta, menar Katarina Evans, handlar delvis om att kvaliteten på kläderna blivit sämre. Hon håller upp en tröja som består av två t-shirtar ihopsydda till en med hjälp av tunna vertikala linjer av förstygn i ljusare tråd.
– De här två sladdriga tröjorna har jag köpt på H&M. De höll inte många tvättar. Med hjälp av japansk sashiko-teknik har jag fogat ihop dem till en enda stadigare variant. Också i Indien, Bangladesh och Pakistan finns en traditionell teknik sprungen ur återbruket – kantha – där man lägger ihop två tyger på ett liknande sätt.

Inom ramen för Do Redo höll Katarina och Katarina i workshops i just hur man kan ta till vara och göra om befintliga plagg i garderoben, istället för att alltid slänga och köpa nytt. De gav även ut en bok med samma namn, Do Redo – Konsten att slakta en tröja, med text av Anna-Stina Lindén Ivarsson. Sedan dess har deras verksamhet vuxit men fokus är fortfarande på att använda skräp och spill som material i hantverk och design. Ett av Studio Brieditis & Evans mest kända projekt är Re Rag Rug, som ställts ut runt om i Sverige och utomlands, och som vi berättat om tidigare i Hemslöjd. Under tolv månader utvecklade de mattor i tolv skilda textiltekniker, alla av tyg som annars bara skulle kastas: spill från textilindustrin samt bortkastade kläder. Nu letar de samarbeten med företag som vill satsa på återbruk. I brist på textilindustri i Sverige söker de sig utomlands. På möbelmässan i Milano i april förra året fick de kontakt med det japanska företaget Muji, i Sverige främst kända för kontorsmaterial, men som även tillverkar inredning och kläder. De önskade sig en kollektion av kuddar av deras eget fabriksspill, att sälja i en av deras butiker i Tokyo. I samband med lanseringen av kuddarna tidigare i höst, knöt Katarina Brieditis och Katarina Evans också en stor konsttextil på plats, även den av företagets spillbitar.
– Vi fick veta före sommaren vilket material vi skulle använda, så att vi kunde planera verket. Det blev en 6 x 1,40 meter stor rya, ett molnformat verk som vi knöt på trädgårdsnät, av spillbitar i tunn fin bomull som vi klippt i trasor. Dessutom hade vi workshops och besökare kunde vara med i processen.

Vad är fördelen med att samarbeta med ett så stort företag?
– Det vanligaste är att tyg- och garnspill klipps ned till små bitar och blandas med polyester eller blir stoppningsmaterial. Även ren och ny bomull behandlas så. Men allt som blir över har ju kostat både arbete och resurser att framställa. Därför är det fantastiskt när stora företag går in för att minska sitt spill.
– Att ta hand om detta och sopa rent framför egen dörr är en stor investering. Men jag upplever att den här rörelsen håller på att växa, i alla fall bland de företag som strävar efter att uppfattas som mer hållbara.

En del företag, som till exempel H&M, har ju börjat ta emot avlagda kläder mot en presentcheck. Hur ser du på det?
– De uppmanar oss att lämna in gamla plagg för att vi med gott samvete ska köpa nya och inte minska vår konsumtion. Dessutom finns en hel industri kring att sälja tyg till stoppning för soffor och bilsäten, så det finns pengar att tjäna på detta.

En röd stickad tröja med korstygn över en sliten armbåge.

Hos Katarina Evans kom intresset för textil tidigt, tack vare att hennes mamma, mormor och andra kvinnor omkring henne vävde och stickade. Efter gymnasiet anmälde hon sig till en sommarkurs i vävning.
– »Det har väl inte du tålamod till« sa mamma. »Det har jag visst« sa jag. Sen var jag fast, och upptäckte att jag både hade handlag och formkänsla.

Konstsömnad och broderi lärde hon sig just här, på Handarbetets vänner. Något som ledde till att hon tog sitt gesällbrev, och för inte länge sedan också mästarbrev i konstsömnad.

Katarinas mormor var född på 1910-talet. Hon lappade kläder och hade alltid en strumpstickning igång.
– Hon kom från en tid när alla sydde sina kläder själva. Det fanns en sparsamhet.
Hon nämner Make do and mend-kampanjen, ett påbud som infördes i Storbritannien av staten under andra världskriget. Folket skulle akta och laga sina kläder i ransoneringstider, för att spara pengar.
– Jag läste i en artikel i The Guardian att Englands drottning fortfarande lever efter den devisen.

K-A-T-A-R-I-N-A i rött över bröstet på en skjorta. »I bondesamhället i Sverige broderade många en så kallad brudgumsskjorta till sin blivande man inför bröllopet. När jag gifte mig gjorde jag den här till min man. Den har aldrig använts. En lek med traditionen som inte funkar i nutid, helt enkelt«.

Katarina Evans konstaterar att utvecklingen i rika länder har gått varvet runt. Att vi hundra år senare ser ett spirande hantverksintresse som kan liknas vid en ny arts & crafts-rörelse. Att det finns ett stort engagemang för återbruk och lagning av kläder syns inte minst på internet, där begreppet visible mending fått stort genomslag. Den synliga lagningen som ett ställningstagande. För hundra år sedan lappade och lagade man av nöd. Idag kan det handla om både behov och intresse. Men även om en ökande kunskap om den miljövidriga bomullsindustrin, eller om att kvinnor vill höja statusen för sina mor- och farmödrars ofta undervärderade hantverk. Även Sveriges regering har tagit fasta på behovet, och har föreslagit en momssänkning på hantverk och reparationer, som även gäller kläder.

För femton år sedan jobbade Katarina Evans som produktutvecklare på textilföretaget Linum. För deras räkning besökte hon tillverkningsindustrin i Indien flera gånger om året, och bekantade sig samtidigt med återbrukstänket.
– Jag såg hur mycket spill som genereras i en textil tillverkningsindustri. Säsong efter säsong. Men också hur minsta tygklipp hittar ett användningsområde där.

Inom indisk tillverkningsindustri slängs eller bränns ingenting, berättar hon. Det finns en marknad även för spill som fabriken inte själv gör något av. Det sorteras och säljs till andra industrier. Större tygbitar kan säljas som de är på lokala marknader. Små tygbitar hackas upp, blandas med andra fibrer och spinns till nya garner. Varprester och garn på koner kan man sätta upp i handvävstolar och få ut lite mer tyg av. Mindre kvantiteter används till repslagning. Det minsta och sämsta spillet används som lump i pappersmassa.
– Som produktutvecklare lärde jag mig jättemycket. Jag såg också hur mycket jobb som ligger bakom allt som kommer ut i butik.

Hon håller fram ett sista exempel: en grå t-shirtklänning i bomull med kanske hundra runda »skotthål«.
– Det hängde femtio stycken i ett hörn på H&M. Jag blev galen och köpte en för att laga den.

Tröjan är inte på långa vägar hel än. Men några hål har hon hunnit laga, med stoppsöm i olika färger som ger tröjan ett nytt uttryck.

Katarina Evans har lagat de små hålen i sin stickade tröja med korsstygn, som bidrar till det befintliga mönstret. På så sätt blir lagningen mer än bara en lagning.

På Textilmuseet i Borås, berättar hon, finns en utställning där man bland annat kan se hur många klädesplagg ungdomar hade i snitt på 1950-talet jämfört med idag. Det har gått från tjugo plagg till ett par hundra plagg per person.
– Ungdomarna är svåra att stoppa, de köper oftare saker som den här tröjan, som de kanske bara använder en gång.

Katarina Evans tror att mer slöjd i skolan skulle kunna vara ett sätt att vända utvecklingen, och göra så att fler unga blev medvetna om vad slit-och-släng innebär och fick praktisk kunskap om hur man stoppar, lappar och syr nytt.
– Ju mer vi kan desto bättre konsumenter blir vi. Det är så lätt att avpersonifiera när man pratar om industrin, att tänka att allt görs av maskiner. Så är det också, men det mesta som produceras och hamnar i våra butiker är handgjort i någon mån.

Miljoner händer, poängterar hon, från bomullsplanta till t-shirt, ser till att våra butiker fylls med varor.
– Jag vill inte vara en viktigpetter och säga att alla måste laga sina kläder. För en person med ett kreativt yrke, som jag, är det accepterat att ha lagningar i form av synliga broderier. Men sådana kläder kan man inte ha på alla arbetsplatser. Alla har inte heller tid att ta hand om sin garderob på det sättet. Jag tycker ju att det är roligt också – det är därför jag håller på. Men vad alla kan göra är att köpa färre plagg.

Julia Svensson är chefredaktör för tidskriften Arkitektur och har fortfarande inte lagat sin kappa.
Alexander Mahmoud är fotograf och en överdängare på korsstygn.

6 december 2017

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy