Mot lumpnare tider

Snart kan varenda fiber spinnas om och vävas på nytt. Även storskaligt på fabrikerna. Men medan forskning pågår fortsätter klädberget att växa.

Text Anna Hellsten
Illustration Emma Åkerman
6 december 2017

Det är morgon, du stressar runt efter laddarsladden och kidsens läxmappar, borstar tänderna, klär på dig. Men när strumporna hamnat på fötterna och fötterna nuddar golvet inser du att hälen är så trasig att den upphört att existera och att stortån tittar fram från ovansidan. Du suckar, rotar fram ett nytt par, knölar ihop det uttjänta exemplaret och gör – ja, vadå? Sannolikheten att du knölar ner det i soppåsen är hög. Skyhög, rentav.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Textilier i form av välhållna plagg försedda med eftertraktat designernamn – en Chanelkavaj kanske, eller ett par sällsynta jeans av begränsad upplaga – har länge haft en andrahandsmarknad på den sortens butiker som föredrar att kalla sitt utbud för »vintage«. Därunder kommer välgörenhetsorganisationer, som Röda korset och Emmaus, som tar emot och återsäljer även begagnade kläder med lägre svansföring. Men alla de mindre glamourösa textilierna som följer i människans spår – från utslitna kökshanddukar till sönderlegade lakan – de har fram tills rätt nyligen i allmänhet hamnat på samma diffusa slutstation som kökssoporna. Få har betraktat de där utslitna strumporna som en resurs – men det är de, precis lika mycket som tidningarna som hamnar i pappersinsamlingen eller vinflaskorna som skräller ner i glastunnan. I princip alla textilier kan nämligen återvinnas genom olika processer.

Vad innebär då textilåtervinning? Delvis handlar det om enkel återanvändning, och amerikanska siffror från 2014 visar att ungefär hälften av alla donerade kläder faktiskt får ett nytt liv hos nästa bärare. Återvinning, i bemärkelsen att göra nya textilier av befintligt material, är dock en annan femma och ett numera glödhett forskningsområde där tekniken raskt går framåt – både inom de mekaniska återvinningsprocesserna, där man river, klipper och kardar materialet, och de kemiska, där man löser upp eller smälter ner det återvunna materialet. För några år sedan tog forskare på KTH fram en teknik för att lösa upp och fälla ut cellulosafibrerna ur rena bomullstyger, och idag sker mycket forskning inom ramen för det tvärvetenskapliga svenska programmet Mistra Future Fashion där man bland annat undersöker metoder för hur man separerar blandmaterial av bomull och polyester – en utmaning vid mekanisk återvinning, eftersom polyestern är starkare och kräver mer energi att riva sönder. Nyligen meddelade även H&M att man i samarbete med HKRITA – The Hong Kong Research Institute of Textiles and Apparel – prövat sig fram till en kemisk process där man kan separera och återvinna materialblandningar av just bomull och polyester utan att kvaliteten på det återvunna materialet försämras, och med en endast mycket liten användning av nedbrytbara kemikalier. På andra håll tar man sig an de praktiska utmaningarna i att återvinna textilier i stor skala, och i Avesta finns numera en pilotanläggning där en mycket sofistikerad sorteringsmaskin – framtagen av IVL Svenska Miljöinstituten – optiskt läser av molekylerna i textilierna som matas in i dem och sorterar och hanterar dem efter typ.

Att betrakta trasigt och utslitet tyg som en tillgång är förstås ingen ny idé. Förr kallades det lump och var under flera hundra år den enda råvaran vid pappersframställning. I skriften Svenska industrien vid kvartssekelskiftet 1925, utgiven av Sveriges Industriförbund 1926, beskrivs hur pappersfabrikerna från sent 1500-tal och framåt använde lump: »för det finaste papperet av linne, för omslags- och gråpapper även av ylle«. Lumpbristen var dock så stor att kung Gustav II Adolf införde en förordning år 1612 där varje gård skulle avlämna minst »en halv mark granne, försletne, rene linnekläder eller en mark grove«. Senare inrättades särskilda tjänstepigor som mot betalning skulle överlämna lin- och yllelumpen till pappersbrukens kommissionärer – och om hon fått ihop för lite fick hon böter. Kring 1850 började man övergå till pappersframställning ur trämassa, och efterfrågan på lump sjönk.

Eftersom en stor del av textiliers miljöpåverkan sker redan vid tillverkningen  är minskad konsumtion förstås den överlägset viktigaste åtgärden.

I dag råder ingen brist på avlagda textilier, tvärtom. I Sverige handlar varje person i genomsnitt 13 kilo textilier per år, och av dessa åker så mycket som 8 kilo i soporna – ett miljöpuckat resursslöseri av enorma proportioner, och ett som har paralleller i strängt taget hela världen. Eftersom en stor del av textiliers miljöpåverkan sker redan vid tillverkningen – vid till exempel odlingen och färgningen – är minskad konsumtion förstås den överlägset viktigaste åtgärden. Men i väntan på att vi ska bli mindre shoppingsugna måste avfallsfrågan lösas. Teknikframstegen är förstås betydande, men en central faktor är att få allmänheten medveten och engagerad – och där är, förstås, en nyckelkomponent att göra det enkelt för hushållen att lämna kläderna till återvinning istället för att bara dumpa dem i de vanliga soporna.

I en rapport från Naturvårdsverket 2015 benade man ut textilåtervinningens fördelar och utmaningar, och formulerade en förhoppning om att Sverige i framtiden ska ha en väl utbyggd apparat för textilåtervinning, eventuellt redan 2020. Fast dit är det en bit kvar. Permanenta behållare är inte alls lika vanliga här som i till exempel grannlandet Danmark (där enbart Röda Korset har 1500 tunnor utplacerade runtom i landet), och ofta krävs det att man har bil för att kunna ta sig till de kommunala återvinningscentralerna och lämna in de uttjänta textilierna. I Sverige har därför klädbutiker blivit en hyfsat viktig aktör i återvinningskedjan – i dagsläget kan man lämna in textilier på bland annat H&M, Lindex, Hemtex och KappAhl, ofta med moroten att man får lite rabatt när man handlar nytt. I fjol lät dock Naturvårdsverket meddela att butikernas hantering eventuellt var olaglig: avfall får bara hanteras av kommuner eller på uppdrag av kommuner, och frågan är då om använda kläder och textilier, trasiga såväl som hela, är att betrakta som avfall eller inte.

En nyckelkomponent är att göra det enkelt för hushållen att lämna kläderna till återvinning.

Trots byråkratiska hinder går tillgänglighetsarbetet ändå framåt. I Malmö testade man under september månad ett pilotprojekt där man ställde ut behållare på tre platser i centrala stan. Emma Börjesson på Malmö stad berättar över mail att det blivit tydligt att det finns ett enormt behov hos medborgarna att enkelt kunna lämna in gamla kläder och textilier: bara under september har man samlat in ungefär två ton i det tillfälliga projektet. Man gör också en så kallad företagsturné där man anordnar »stängda« insamlingar på större arbetsplatser. I dagsläget finns dock ingen plan på att sätta ut permanenta behållare, »även om det verkligen vore önskvärt«, skriver hon. I Eskils-tuna har man istället tagit återvinningen hela vägen in i hemmen och erbjuder sedan ett tag tillbaka hushållen en rosa påse där man helt enkelt lägger textilierna innan de åker ut med de vanliga hushållssoporna. Alla påsar kommer sedan in till en färgsorteringsanläggning och sorteras optiskt efter färg där alla rosa påsar hamnar för sig. Därefter packas materialet om och skickas vidare, antingen till återanvändning eller till Avesta.

Allra bäst ur miljöhänseende är dock återanvändning, konstaterar Naturvårdsverket. Så hur kan man då som vanlig konsument tänka kring återanvändning? Ett varv till, är det enkla svaret. Många förskolor och fritidsavdelningar tar emot rena textilier till lek och pysselprojekt. Urtvättade frottéhanddukar ser kanske bedrövligt trista ut på handdukskroken, men nerklippta till trasor har de ett långt liv som putsdukar, kräktrasor åt bebisar och sminkborttagningslappar (hejdå, bomullstussar!). En t-shirt kan enkelt klippas upp och knytas om till en bärpåse. Urvuxna barnkläder kan bli ett fint överkast eller lapptäcke. Och den där utslitna strumpan, minns ni den? Backa bort från soppåsen, ta fram en sax, klipp av den elastiska mudden och använd som hårsnodd.

Anna Hellsten är journalist och lagade alldeles nyss sin favoritblus. Det kommer hon fortsätta med tills den helt fallit sönder.
Emma Åkerman är konstnär och drömmer om att göra något nytt av sin samling klart färgade sidenplagg som en faster köpt i Hanoi på 1980-talet. De ska bli något speciellt.

6 december 2017

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy