Ett fall för Katarina

Kilometervis med avklippta stadkanter landar på textil-fabrikers golv varje år. Ett hopplöst material att ta vara på, menar de flesta. En potentiell skatt, säger Katarina Brieditis och Katarina Evans och tvinnar trådspillet med borrmaskin.

Text Malin Vessby
Foto Peter Hoelstad
23 augusti 2017

Hej Katarina Evans och Katarina Brieditis!

 

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Porträtt av Katarina Evans och Katarina Brieditis.

Ni har säckvis med fransiga och färgglada stadkanter på ateljégolvet. Det är bomulls- och yllespill från textilindustrin. Vad är planen?
Planen är att göra något av dem! Stadkanter är ju de kanter som löper längs vävars långsidor och som skärs bort från tyger som produceras industriellt. Runt om i världen slängs tonvis varje år. Ett hopplöst material, tycker de flesta. Det finns alltså hur mycket som helst att ta vara på. Men vi har bestämt oss för att stadkanterna ska gå att använda till något bra, så det är bara att arbeta på tills det funkar.

Berätta hur de ser ut?
Lådorna som kom med posten från en fabrik för hemtextilier i södra Indien för ett tag sedan var fulla med färgsorterade och tvinnade stadkanter i bomull. Eftersom vi samarbetar med den fabriken och har varit där flera gånger, vet de vad vi vill ha. Vita, flerfärgade, röda, blå… De ser ut som långa lurviga svansar ungefär.

Varje kant är runt 150 centimeter lång. Två fingrar tjock kanske.

Men kvaliteten skiljer sig ofta åt stadkanter emellan. Dels har det med materialet att göra så klart. I just de här lådorna var det grovt bomullsgarn som gällde. Andra gånger jobbar vi med ylle. Dels påverkas kvaliteten av hur kanterna är bundna. I vissa fall är det bra gjort från start, då är de hyfsat enkla att jobba med. Andra gånger är de lösa, ömtåliga och håller inte ihop. Sådana stadkanter har vi i ett första led arbetat med att stärka, så att de går att använda. Vi har experimenterat oss fram till ett sätt att tvinna dem som fungerar. Vi kopplar dem till en borrmaskin och låter den snurra.

Tvinna, säger ni. Påverkar det ert sätt att arbeta att ni utöver att vara formgivare också är hantverkskunniga?
Ja. De flesta designer utgår idag från en idé om något de vill göra. Sedan anpassas materialvalen efter det som ska åstadkommas. Vi börjar ofta i andra änden: Vi utgår från det material vi har – som stadkanter – och sedan undersöker vi dess egenskaper och funderar över vad det skulle kunna passa till. Ett sådant arbetssätt förutsätter helt enkelt kunskap om material, kvaliteter och tekniker.

Katarina Evans och Katarina Brieditis tvinnar en löst bunden stadkant med borrmaskin.

Dessutom kan vi testtillverka själva. Kan man inte det, blir tillverkningskedjor ofta betydligt längre: Man bollar till en produktutvecklare som i sin tur kommunicerar med fabrik eller producent. Efter ett tag återkommer fabriken med nya prover som man ska titta på för att i nästa steg skicka tillbaka ett digitalt original… ja, du hör. Eftersom vi är hantverkskunniga kan vi – istället för att hypotetiskt tro att något funkar – testa och avgöra direkt. Med en prototyp att visa upp är det också lättare att kommunicera med tillverkaren eller producenten.

Den som kan hantverket kan ju även vara innovativ under fabriksproduktionen, utveckla nya tekniker, förfina arbetet.

Vad vill ni använda stadkantsspillet till?
Hittills har vi mest gjort ryaliknande prover, lappar och tester. Vad det leder till vet vi inte än. Kanske till mattor. Vi kommer antagligen fläta, knyta, sy eller filta, beroende på materialens egenskaper och kvaliteten på stadkanterna. För tillfället samarbetar vi med tre olika fabriker, en i Indien där det är bomull som gäller, en yllefabrik i Lettland och ett ullspinneri i Wales. Dessutom jobbar vi med japanska Muji, men då handlar det inte om stadkanter utan om klippspill från produktionen. Lappar och småbitar av bomullsväv.

Katarina Evans och Katarina Brieditis jobbar i ateljén.

Den gemensamma nämnaren är att göra produkter som med tiden ska tillverkas på fabrikerna där spillet uppstått. I den bästa av världar ska ju den som skapar spill och rester också ta hand om det. Gör man det direkt på fabriken slipper man en transportsträcka jämfört med om man låter någon annan sköta det.

Men varför tar inte fabrikerna själva ansvar för sitt spill i dagsläget?
Ofta handlar det om rätt stora omstruktureringar och satsningar för att få till det. På en vävfabrik till exempel, finns ofta varken kunskap eller redskap för att jobba med annat än vävning. Kanske saknas också extra lokaler, personal och initial finansiering. Att börja jobba med en ny slags teknik och tänkande förutsätter ju en inlärningsperiod och hantverksträning. Och samtidigt måste fabriken ta hand om sin dagliga produktion. Det finns helt enkelt sällan så mycket experimenttid. Men den står vi för nu.

För en tid sedan gjorde ni tolv unika mattor under ett år. Var och en tillverkade ni för hand i en ny teknik. Materialet var begagnade kläder eller spill från industrin. Ni har fått väldigt mycket uppmärksamhet för den satsningen, som ni kallade Re Rag Rug – både för att mattorna var så fina och för nytänkandet. Men har någon av mattorna kommit i produktion?
Ja! Vi flätade en stor blåvit matta av t-shirtsrester. Den görs nu i ett område i södra Indien där t-shirt-fabrikerna ligger tätt och nästan alla jobbar med trikå. Det finns enormt mycket industrispill där – cut offs, felproduktioner, felfärgningar och sekunda varor. Vi har lärt tre kvinnor att göra den mattan. Till en början satt vi bredvid och flätade. Vi lärde ut tekniken och hur materialet ska bedömas. Idag är fläterskorna urskickliga. De gör mattor av otroligt fin kvalitet. Men just de här kvinnorna jobbar inte på fabrik. Istället flätar de hemma på stunder som de får över mellan barnpassning, matlagning och allt annat som ska skötas hemma. Genom det här arbetet löser de delar av sin försörjning. Mattorna i sig säljs i Sverige och USA.

Vad var den viktigaste lärdomen efter året med de tolv återbruksmattorna?
Att varje material har egna möjligheter. Och att det går att göra något bra av allt. Men det gäller att inte ge sig.

Katarina Evans och Katarina Brieditis med en matta ute på en gräsmatta.

Katarina Brieditis är designer och konsthantverkare.
Katarina Evans är konsthantverkare med mästarbrev i konstsömnadsyrket, produktutvecklare och formgivare.

23 augusti 2017

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy