»Visst är det vackert men det är inte det som är grejen«

Laser, vikningar och prover av spill. Emma Dahlqvist skulle bara experimentera lite med näver men sen blev hon fast.

Foto Ylva Sundgren
6 februari 2019

Emma Dahlqvist röjer plats på bordet i sin arbetslokal mitt i Östersund. Hon flyttar undan en flätad väska och en dragspelsvikt girland – blekvit på utsidan och mörkt roströd på insidan, lyfter bort ett stort böljande flak, laserskuret i ett mönster som får små smala näverflikar att resa sig som hårstrån på frusna armar. Den låga vintersolen lyser in genom fönstret och silas genom arket. Det liknar hud, päls eller tyg mer än näver. Det är också just det som är poängen. Arket är en del av Emma Dahlqvists tre år gamla masterprojekt från Textilhögskolan i Borås. Det handlade om att undersöka textila kvaliteter i ett okonventionellt material.
– Jag ville kombinera traditionell slöjd och moderna tekniker. Jag började experimentera med näver för att se om det skulle kunna fungera som en textil. Tanken var aldrig att det skulle växa till nåt stort men sen blev jag fast, säger hon med ett skratt.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Emma Dahlqvist står med armarna i kors.

Att hon trillade dit på just näver tror hon beror på dess mångsidighet, och en kombination av att det varit komplett livsviktigt genom historien samtidigt som det har många funktioner vi skulle kunna ha nytta av i framtiden.
– Från början jobbade jag ganska anarkistiskt ur ett slöjdperspektiv. Jag försökte manipulera det och ge det nya egenskaper. Men när jag lärt känna materialet så har jag insett att det har jättemånga superintressanta kvaliteter i sig självt.

Som exempel nämner hon näverns uppbyggnad, dess isolerande vaxer och hartser, att det kan skydda mat mot röta och att man kan koka vatten i ett näverkärl samtidigt som det är superbra att elda med.
– Det finns motsättningar i materialet som gör det nästan lite magiskt. Dessutom dras jag till dess taktilitet. Hur det känns att använda och ta på, som en kombination av läder, papper och tyg.

I masterprojektet utgick hon från näverns egenskaper och försökte dels förstärka dem och dels motverka dem. Målet var att undersöka och experimentera, snarare än att ta fram färdiga produkter. Hon pekar på det pälsartade arket på bordet:
– Näver vill rulla ihop sig när man plockat ned det från trädet. Här har jag laserskurit det på ett sätt som får hela ytan att göra så.

Bredvid arket ligger en rulle skuren i ett kryssmönster. Den har spruckit på några ställen.
– Här försökte jag få en stretchig kvalitet. Det var verkligen att jobba mot allt vad nävern ville. Och som du ser blev det rätt skört. Men att jobba med en så precis teknik som laser och ett så ojämnt, levande material som näver ger en fin krock i uttrycket. Det ville jag också undersöka. För till skillnad från andra klassiska hantverksmaterial så har näver inte experimenterats med så mycket. Många av oss är väldigt vana att se det på ett och samma vis.

Från början jobbade jag ganska anarkistiskt ur ett slöjdperspektiv. När jag lärt känna materialet har jag insett att det har superintressanta kvaliteter i sig självt.

Emma Dahlqvist växte upp i Krokom, utanför Östersund. När hon var liten var näver ett material som bara fanns där utan att hon tog speciellt mycket notis om det. Men genom sin slöjdande farmor började hon så småningom att upptäcka det mer och mer.
– Hon tillhörde en generation kvinnor där det var självklart att veta hur man gör vissa saker. Jag tror att hon kände en glädje inför att jobba med näver, som jag delar. Men det fanns ingen status i det. Det fyllde funktioner för henne och folk i hennes närhet, men det var inget som ansågs unikt eller lyftes fram. Mitt skapande ser folk på ett helt annat sätt eftersom jag har en konstnärlig högskoleexamen. Det smärtar när jag tänker på det. För vad är skillnaden egentligen?

Samtidigt tycker sig Emma Dahlqvist också se ett större skifte. Synen på näver verkar vara i förändring. När hon var liten ansågs det ganska dassigt och trist, minns hon. Dammiga lampskärmar och torra spruckna sockerskålar var det som dök upp på näthinnan när materialet kom på tal. Idag däremot, syns flätade kontar på moderiktiga ryggar, och hos näverslöjdare står kunderna i kö för korgar och fat. Men vad handlar björkbarkstrenden om egentligen?
– Kanske är det bara en estetik som är inne just nu men jag hoppas att det finns något mer där bakom. Kanske är det ett uttryck för en samhällsriktning, en växande vilja att hitta mer hållbara material och sätt att vara. Jag tror ändå att det måste vara ett tecken på nånting bra!

Baksidan av myntet är förstås att trender alltid går över. Och då blir det som varit inne ofta mycket mer ute än om det aldrig ens hade varit på kartan. Men Emma Dahlqvist är inte orolig för en näverbacklash.
– Kanske var det omedveten trendkänslighet som fick mig att börja med näver men nu har jag trillat dit på allvar. Jag kommer inte sluta vara intresserad när modebilden går vidare. Ju mer jag dyker ned i materialet desto mer hittar jag som ger det relevans och tyngd.

Vid sidan av sina egna projekt gör Emma Dahlqvist en del uppdrag inom textildesign och håller kurser och workshops hos hemslöjdskonsulenterna och Designcentrum här i Jämtland. Hon uppskattar att hon ägnar lite drygt hälften av sin arbetstid åt näver.
– Det är roligt att jag har fått göra det. Jag hoppas att det kan hålla i sig för det kommer dröja länge innan jag tröttnar.

Under masterprojektet skördade hon bara en del av sin näver själv, i avverkningsområden i Borås-trakten. Resten köpte hon från norra Sverige och Ryssland. Det är först sedan hon flyttade tillbaka upp till Jämtland som hon har fått möjlighet att själv ta all näver hon behöver.
– Det känns alltid bättre när man kan göra det själv. När man beställer näver är det svårt att veta vad man får för kvalitet. Dessutom vet jag ju inte hur skogsvården ser ut där den har tagits.

Emma Dahlqvist sitter vid sitt skrivbord och skrattar.

För egen del behöver hon inte så mycket eftersom hon mest jobbar experimentellt och inte med att tillverka produkter, men för dem som jobbar med att sälja näverslöjd ser det värre ut.
– Så som skogsbruket ser ut idag är det ganska svårt att få tag i slöjdnäver. Det ska vara rätt träd som vuxit på rätt sätt. En glasbjörk vill gärna stå fuktigt och ljust, annars blir nävern kvistig och mosstäckt. Men idag är det ofta ganska mörkt i skogen mellan de snabbväxande barrträden.

Problemet är också att skogsägarna och näverslöjdarna inte hittar varandra, säger hon.
– Man känner inte till varandras olika områden. Har man skog kanske man inte vet att det finns någon som skulle vilja ha ens näver, och som formgivare är man ofta så van vid att gå och köpa sitt material att man inte ens kommer på tanken att göra på något annat sätt. Det behövs inga superkomplicerade strukturer för att råda bot på det här. Ett kontaktnät skulle räcka långt.

Samtidigt genererar skogsindustrin en massa näverspill. En del av det används i tillverkning av färg, lim och kosmetika. Dessutom forskas i hur man kan använda björknäver i medicin. Ämnet betulin, som finns i nävrets yttre skikt och ger den dess vita färg, har i experiment verkat förhindra tillväxt av både mikrober och cancerceller. Men mycket av det näver som skrapas av från björkar används aldrig. Emma Dahlqvist har gjort materialexperiment med sitt eget spill.
– När näver utsätts för press och värme så frigörs hartser som fungerar som ett naturligt lim. Jag har pressat mitt spill till sjok som håller ihop av sig själva. Det är väldigt häftigt tycker jag. Det materialet är definitivt värt att utforska vidare. Det kanske skulle kunna formpressas till exempel. Då skulle skogsindustrins spill kunna komma till nytta.

Borde jag överhuvudtaget plocka bark från träd och laserskära den? En gång var det här materialet livsviktigt. Idag är det en lyx. Det finns något skevt i det.

Samtidigt slits hon mellan lusten till materialet och känslan av att vi kanske inte alls har råd att fortsätta hämta nya råvaror när det redan finns så mycket som inte används. Kanske är det bättre att läkemedelsindustrin får nävret, än att vi flätar ännu en väska av det, när det redan finns miljarder påsar och väskor i världen.
– Ibland funderar jag på vad det är som motiverar mig att arbeta med det här. Borde jag överhuvudtaget plocka bark från träd och laserskära den? En gång var det här materialet livsviktigt. Idag är det en lyx. Det finns något skevt i det.

Om vi ska använda näver, så ska det vara till nånting där det verkligen gör nytta, resonerar hon. Det ska inte bara vara för att det är vackert.
– Det är ganska lätt att göra grejer i näver som blir tilltalande. Men är det det som är poängen med näver? Det är därför jag inte gör så mycket produkter, för jag tycker man tappar det intressanta när materialet bara blir en estetik. Visst är det vackert men det är inte det som är grejen.

6 februari 2019

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy